Lite blandat

Har kommit fram till två saker idag.

För det första tar jag saker och ting för allvarligt. Jag har en tendens att tro att jag alltid måste pusha mig själv, eftersom det i just den stunden är sista och enda chansen jag har att göra ngt jätteviktigt. Det stämmer oftast inte. Livet är fullt av nya möjligheter, och det är snarare så att man skadar sig själv och minskar sina möjligheter ännu mer om man fortsätter på någonting som inte känns bra.

För det andra så måste man ta beslut baserade på helt ovetenskapliga känningar ibland. Det kan vara svårt. Hur kan du till exempel rättfärdiga att göra slut med ngn eller säga upp kontakten bara på grund av en aning i ditt bakhuvud som säger åt dig att det kanske skulle vara en bra idé? Att du känt dig glad och lättad när du tänkt den tanken?

Våra tankar/vår intuition är ofta mkt mäktigare än vi tror att den är, och vad vi tror/förväntar oss kommer att hända ett eller två år i framtiden har en väldigt stor sannolikhet att faktiskt också slå in.

Så i den mån det går så skulle jag vilja uppmana alla att följa sin intuition och sina känslor så mycket ni kan/vågar, och inte hänga upp er era beslut som om det vore liv och död det gällde.

That's it folks!

Strife is life?

Vad finns livet till för? vad är det egentligen som är meningsfullt?

Kommer jag hem från jobbet vid fyra-femtiden är jag fullkomligt jävla död i flera timmar efteråt. Om man undantar menlösa aktiviteter som att städa toan och borsta tänderna skulle jag egentligen inte säga jag gör ett vettigt jävla skit.

Det tar seriöst flera TIMMAR innan jag återfår ngt som över huvud taget kan JÄMFÖRA med koll, och vid det laget är det bara att ställa väckarklockan på ringning och börja om från början nästa dag ^^

Jävla hamsterhjul.


Undrar om det bara är en övningsgrej....Och är det bara mig det gäller? Eller genomlever halva mänskligheten sina liv in a state of konstant apati?

Okej, det skulle iof förklara en del....

Vettig feedback någon?

First!

Ville egentligen inte starta den här bloggen.

Jag ville komma ut som typ gay först. Eller kanske transa. Liksom berätta om alla hemliga/skämmiga saker jag ville skriva om så jag inte skulle kunna få skit för det.

Och jag ville absolut inte börja skriva på Blogger. Hur jävla töntigt är inte det?

Men jag antar man måste börja någonstans. Man kan inte ha krav på sig hela tiden på att man måste åstadkomma "den" perfekta grejen. Då slutar det med att man inte åstadkommer ett jävla skit, och hur kul är det på en skala?

Ni får stå ut med den noobiga jävla formateringen, det knäppa namnet och vad fan ni nu mer kan ha att störa er på.

För min bekvämlighet är viktigare än din åsikt

Deal with it.