lördag 30 juni 2012

Män, kvinnor och våld?

Har nyss läst Eva Erikssons artikel i SvD, och Jämställdhetsminister Nyamko Sabunis kommentar på den.

Eva Eriksson är alltså landshövding i Värmland. Hon har (troligtvis på regeringens uppdrag) tagit på sig uppgiften att utreda de s.k importfruarnas utsatthet. Hon har alltså kommit fram till att flera importfruar "verkar" vara utsatta för bl.a våld. Hon (och Nyamko Sabuni) drar den klart rimliga slutsatsen att detta är bedrövligt, särskilt med tanke på importfruarnas utsatta situation. T.ex måste du kanske stanna kvar i ett destruktivt förhållande i mer än två år för att få permanent uppehållstillstånd.

Just den biten är någonting jag håller med om. Tycker också det är märkligt att killar som dömts för våldtäkt, pedofili och liknande kan ta hit nya fruar (med barn!) utan att någon reagerar. Nyamko beskriver t. ex en man som nekades att ta hit sin fjärde importfru. Mannen fick senare rätt i domstol.

Så långt allt bra men....

Jag måste verkligen säga jag ställer mig emot detta ensidiga, moralfeministiska perspektiv.som både Eva och Nyamko verkar ha köpt rakt av.

Både två har nämligen utgått från en verklighet där män alltid är onda, och kvinnor alltid är oskyldiga offer.  Det är en onyanserad verklighetsbeskrivning, och genom att använda den missar de viktiga poänger., Det kan mycket väl vara så att det är kvinnorna som ibland utnyttjar männen snarare än tvärtom. Det finns en poäng med nuvarande lagstiftning, det är att hindra oseriösa tjejer (eller killar för den delen!) som bara utnyttjar killen (tjejen) för att komma hit, få permanent uppehållstillstånd och sedan ditcha sin partner efter äktenskapet. Det är sådant vi också måste ta hänsyn till.

Och finns det verkligen inga utnyttjade/utsatta män? Varför har ingen brytt sig om att undersöka det?


Mitt förslag:

Jag tycker en översyn av lagen kan vara bra. Tycker mängden importfruar borde kunna begränsas, säg iaf till max två. Undantag ska kunna medges efter en lämplighetsbedömning av båda parter. Självklart ska killen och hans motiv kunna granskas, men det ska gälla tjejen också!

Tillsätt en oberoende (som i fullständigt befriad från politiska/ideologiska pekpinnar) utredning om hur stort problemet egentligen är!

MvH/PoS

söndag 24 juni 2012

Dansa med vargar?

Läste en fin liten fabel idag :)

------------

En gammal Indian berättar för sitt barnbarn
om ett gräl som pågår inom honom.
Han säger att konflikten står mellan två vargar.

Den ena vargen är full av
avundsjuka, sorg, ånger,
girighet, högmod,
självömkan, skuld, bitterhet,
mindervärdighet, lögner,
falsk stolthet,
överlägsenhet och egoism.

Den andra vargen är full av glädje,
fred, kärlek, hopp, ärlighet,
ödmjukhet, vänlighet, välvillighet,
medkännande, generositet, sanning,
medlidande och tro.

Barnet tänker efter en liten stund
och frågar sedan sin morfar:

"Vilken varg vinner?"

Den gamle mannen svarar honom:
"Den varg jag matar."



fredag 22 juni 2012

Mer om LUF (avslutning)

Så...jag hade alltså varit med om ett av de vidrigaste åren i hela mitt politiska liv.

Men jag hade fortfarande inte gett upp, jag fortsatte hoppas att allting på något sätt skulle lösa sig.

Jag hade inte orkat ställa upp till styrelsen. Ville inte samarbeta ett helt jävla år till med människor som avskydde mig, värderar min psykiska hälsa högre än så.

Men jag stack faktiskt till en medlemsträff igen i LUF Lund. Det var ännu värre än jag förväntat mig. Det var tydligt att distriktet gjort precis allt för den nya styrelsen, det hade mangrannt ställt upp och kommit dit, de hade antagligen också hjälpt till med reklamen. Kontrasten kunde inte vara tydligare mot den "kalla handen"-politik de fört mot mig under förra året.

Hanna Håkansson och Jessica hälsade vänligt på alla som tagit sig tid att komma dit. Alla utom mig vill säga. Vi gick in på Caféet och hade....en diskussion precis lika akward som den brukade vara.

Följde med och delade ut flygblad, dom packade ihop sakerna och stack därifrån utan att ens säga till. Okej det kunde varit ett missförstånd, men jag pallar bara inte med sådant där, inte efter allt annat. Orkade inte ens engagera mig i valrörelsen efter det.

Gick en sista gång till Folkpartiet i Lund och undrade om det verkligen var så här man behandlade medlemmar som hade problem. Ordföranden hade inte ens mage att be om ursäkt, utan försökte skratta bort hela grejen med någonting urskuldrande.

Det var då jag fick nog och gick med i Centerpartiet.




-------------------------------------
Vad jag inte nämnt:

Jag hade snackat med både LUF Skåne och LUF Riks innan jag gick med. Jag frågade specifikt om jag kunde syssla med mansrättsfrågor, det var också den enda anledningen till att jag ö.h.t blev medlem.

Skulle aldrig ha suttit i LUF Lund i första taget. Jag hade ställt upp i valet till distriktsstyrelsen. Valberedningen (dvs Hanna Håkansson) lyckades dock "glömma bort" min kanditatur,.

Distriktet förhandlade, i strid mot gällande lag, bort vår andel i hyreskontraktet på klubblokalen. Funderade på att polisanmäla dom för detta (har fortfarande mailutskrifter/dylikt kvar) men beslöt mig i slutänden för att låta bli.

Mer om LUF (forts.)

Okej, jag hade alltså först kämpat mig igenom en rent ut sagt vidrig vårtermin, jag hade fått baby-sitta min dåvarande ordförande, gjort hans jobb och inte ens fått någon cred för det. Jag hade velat döda folk. Detta åtförljdes av en, om något, ännu vidrigare vårtermin, då distriktsstyrelsen fått tuppjuck och verkade vara beredda att göra allt för att göra mitt liv till ett helvete.

Av någon anledning hade jag fortfarande inte gett upp. Eller uppammat tillräckligt civilkurage för att bara be alla dra åt helvete. Jag gjorde allt jag kunde för att fixa saker inom systemet. Jag skrev ett formellt klagomål till granskningsnämnden, där jag själv satt med. Under tiden gjorde jag allt jag kunde för att sticka ut och imponera på distriktet, jag arrangerade en b.la en talarkväll, en insamling till Liberala Flyktingfonden och en utbildningsdag i sexualpolitik med tre föreläsare.

Samtidigt fick jag fortsätta baby-sitta killen som egentligen var ordförande, ordna precis allt administrativt skit i föreningen, sitta adjungerad i två styrelser. och försöka hinna med mina studier i nationalekonomi.

När mitt klagomål slutligen kom fram till årsmötet var Ulla Ackertoft ordförande, Folkpartiets motsvarighet till Gudrun Schyman. Jag fick inte ens argumentera för min sak. Årsmötet klubbade sedan stadgar som gav distriktet möjlighet att fatta bindande beslut å klubbarnas vägnar (poängteras sju gånger!), möjlighet att riva upp enskilda klubbars beslut, samt upplösa klubbar som trots allt inte ville infinna sig i ledet.

Jag försökte tre veckor innan mötet lämna in ett ändringsyrkande. Jag fick då veta att distriktet skrivit "fel" deadline på kallelsen, och att tiden "egentligen" hade gått ut. Jag protesterade mot detta på årsmötet. Jag fick då höra att jag var en bokstavstrogen, oflexibel idiot (underförstått) och att styrelsen (som uttryckligen sagt jag inte kunde skicka in den) antagligen skulle behandlat mitt yrkande om jag faktiskt orkat skicka in något.

Egentligen borde jag stuckit redan då, men jag stannade kvar en månad till. Det fanns pappersarbete att göra, jag ville inte distriktet skulle gå miste om 70000 kr på grund av någon "oviktig" personlig konflikt, inte under ett valår i varje fall.

Jag dedikerade min B-Uppsats till det eventuella toppstyret i Liberala Ungdomsförbundet, dokumentet går att läsa här. Varit jävligt saklig faktiskt.

torsdag 21 juni 2012

Mer om LUF (långt)

Den 22 september 2009 skulle jag hålla min manifestation för internationella mansdagen. Det var inte så jävla ambitiöst, det var jag och Rasmus som stod och delade flygblad på torget. Vi hade en namninsamling också, för en könsneutral behandling av våld i nära relationer.

Det var som sagt inte så jävla "mycket", men jag hade lagt ner nära två veckor på all research, jag ville ha varenda mening uppbackad av trovärdiga källor, jag hade t.o.m hoppat av min kurs för att orka med. Jag hade fått oväntat stöd från både folkpartister och andra medlemmar i förbundet, allt verkade gå enligt planen.

Den dåvarande distriktsordföranden, Hanna Håkansson (Som både kan och bör ta skit för det här) hade dock fått tuppjuck över ett av mina utskick. Som en av sex källor hade jag angett Magnus Falkman, som skrivit en högst trovärdig artikel om hedersvåld. Med lite tur och skicklighet kunde du också gräva fram Magnus andra åsikter, som att kvinnojourerna är roten till all ondska eller...något i den stilen.

Hanna Håkansson drog på detta underlag (en länk till en länk på en av sex källor till ett flygblad hon inte ens sett, än mindre frågat om), slutsatsen att min manifestation var ett kvinnohatande, antifeministisk styggelse.

Jag blev således uppringd kvällen den 21 september av Adam Cwejman (som också både kan och bör ta skit för det här), som förklarade för mig att min manifestation för hedersvåld mot killar, killars psykiska ohälsa samt lägre betyg var just en kvinnohatande, antifeministisk styggelse, och något som svenska folket inte var redo för. Jag blev utskälld för att jag, som meslig jävla klubbordförande trodde jag var någonting, och det var minsann han som hade tolkningsföreträde av LUFs handlingsprogram. Det spelade ingen roll att något sådant inte stod inskrivet i stadgarna, det var en del av "praxis", och det gällde ändå. 

Tyvärr gick jag med på att hålla min manifestation under eget flagg. Jag ångrar det fortfarande. Fick 20 namnunderskrifter och en intervju med kristianstadbladet för övrigt. Skrev en jävligt genomarbetad kommentar till både medlemmar, distrikts. och förbundsstyrelse här.

Jag fick äta upp det här under hela verksamhetsåret. Både Hanna och Jessica erkände rätt ut, att de hade snackat skit om mig, och att det nu inte var någon som stödde mig längre. Jag blev fullkomligt utmobbad av distriktet hela terminen. Försökte dra upp mina problem med folkpartiet. En äldre tant drog mig då åt sidan och bad mig dra åt helvete:

"Folkpartiet här i Lund är lyckligt ovetande om Liberala Ungdomsförbundet och deras förehavanden. Det ska du vara jävligt tacksam för."

Fortsättning följer.....

måndag 11 juni 2012

Ärlighet?

Har alltid tyckt att vad du gör borde spelar störst roll, inte vad du säger. Eller i brist på det vad du tänker, känner och vem du är innerst inne.

Tyvärr så funkar inte vanliga människor på det sättet. För det första spelar det mycket liten roll vem du är, det viktiga är den du ser ut att vara. Ville alltid hänga med synthfolket när jag var mindre...de där häftiga alternativa människorna. Trodde jag kunde bli som de om jag bara lyssnade på samma musik, lärde mig älska den och bara lyckades bli som de på någor djupare existensiellt plan.

Fungerade aldrig riktigt bra det där. Är nog två saker som gäller, du klär dig på rätt sätt och lyssnar på rätt musik. De där häftiga, alternativa människorna var nog långt mindre djupare än jag trodde de var...tyvärr.

På liknande sätt spelar det mycket liten roll vad det egentligen är du gör, det viktigaste verkar snarast göra vad du säger att du gör, eller t.o.m det du säger du vill göra.

Hade en ordförande över mig i LUF innan som gjorde mitt liv till ett helvete. Hon gjorde allt för att hjälpa sin inkompetenta pojkvän (som på den tiden var över mig i hierarkin) på min bekostnad. Det gick t.o.m så långt att hon sabbade min EU-valskampanj, den enda vettiga aktiviteten vi skulle haft den terminen. Det var nämligen jag som organiserade den och inte hennes pojkvän. Det kunde fått honom att se dålig ut.

När jag till slut konfronterade tjejen ifråga, var det inte hon som fick någon kritik för vad hon hade gjort fel. Det var jag som fick skit, för att jag sagt till att hon gjort fel, och för att jag påpekade att det fanns ett problem!

Jag fick höra att "man inte bemöter en människa på det sättet". Har fortfarande väldigt svårt att förstå det. Tjejen i fråga hade gjort mitt liv till ett helvete under flera månaders tid. Jag skulle skämts ögonen ur mig om jag någonsin behandlat en medlem och någons engagemang på ett sådant sätt. Så hur kunde det faktum att jag påpekade vad hon hade gjort vara värre än vad det faktiskt var hon hade gjort i första taget?

Tycker inte om att snacka skit om folk, men försöker göra det ändå i lite terapeutiskt syfte.

Natt på er!

/Magnus

Män, korruption och annat

Ringde upp "ring P1" idag och gnällde lite på deras oneliner om män och korruption.

Bakgrunden var den att statskontoret gett ut en rapport. I den får man reda på att 94 procent av alla mutor ges av män.

Mitt argument här är väl att män utgör 90 procent av alla som befinner sig i situationer där du behöver ge mutor över huvud taget. Som i byggsektorn, eller som rysslandsansvariga på stora företag.

Kanske fanns lite andra aspekter att ta upp nu när jag tänker efter...har det inte egentligen "alltid" varit så att män och killar har varit mer benägna att bryta mot regler, och kvinnor/tjejer mer benägna att följa dom och vara "duktiga"? Man har t.ex gjort experiment och frågat intervjupersoner om de i sista hand skulle vara villiga att stjäla en medicin de inte hade råd med, om den var livsavgörande för ens partner. Killar sade sig i varje fall vara mer villiga att göra det, tjejerna försökte oftare lösa problemet inom systemet, och t.ex resonera med expediten.

Har resonerat mer kring det här i denna posten. Se särskilt edit 2.

Jag kan egentligen inte se något negativt med att bryta mot reglerna, även om jag klart kan ha svårt att göra det själv. Att reglerna bryts kan helt sonika vara ett tecken på att systemet inte fungerar, och att reglerna aldrig gick att följa i första taget. Att du själv då kan sitta och vara "duktig", beror egentligen bara på att du låter någon annan ta riskerna åt dig.

Jag gjorde nog ett lite sämre inlägg än jag ville egenltigen, och svarade på lite saker jag inte tänkte igenom. Får ta det lite som en learning expericence, och hoppas det blir bättre nästa gång.

/Magnus

Edit: Lät faktiskt mycket bättre än jag kom ihåg. Inlägget går i skrivande stund att hitta här, på 35:03. Vi pratar alltså om progammet som sändes idag, dvs den 11 juni 2012

lördag 9 juni 2012

Lite om AS

Håller på att läsa en bok om Aspergers Syndrom av Anna Stadler.

Alla som någonsin träffat mig mer än några sekunder vet om att jag är något av en, om vi använder Snapes uttryck, insufferable know-it-all. Jag uppbär min titel med stolthet.

I likhet med många andra i samma kategori kan jag iaf känna igen mig i många av dragen som brukar förknippas med aspergers syndrom, en modediagnos man stundtals blir tilldelad på grundval av intelligens och originalitet..

Vad som gör Stadlers bok intressant är att den uteslutande handlar om s.k. subkliniskt aspergers syndrom, alltså om personer som bara uppfyller vissa av de kriterier man måste uppfylla för att få en diagnos. Stadler anser att subkliniska varianter finns av alla diagnoser, och att man snarast borde gradera besvär dimensionellt  (T.ex på en skala från ett till hundra) än kategoriskt (ja eller nej), då man mycket väl kan uppleva problem utan att ha gjort sig förtjänt av en diagnos.

Ett utdrag:

Psykoterapeuter som tar emot "vanliga" patienter, arbetar oftast med psykiska problem som ligger under brytningsgränsen för kriterierna enligt psykiatrimanualerna, dvs. de psykiska svårigheterna kan innebära allt från klara tecken till mycket svaga tecken på ett syndrom. Ju svagare dessa tecken ter sig desto mer hypotetisk blir också diagnosen och desto viktigare blir också samarbetet med patienten som själv är den störste experten på sina problem.
s. 39


Tror det ligger mycket i vad Adler säger...skulle vara bättre om man organiserade hela psykiatrin på det sättet. Då kunde man se att en person som enligt det ena perspektivet är helt frisk ligger precis på gränsen till sex olika diagnoser. För att en sådan person ska få hjälp idag krävs originalitet, intelligens och en förmåga att lyfta på röven och jobba.  Detta är förmågor som allt som oftast saknas inom den svenska psykiatrin, för att inte säga samhället i allmänhet.

Tycker hittills Stadler har varit väldigt intressant och givande, kommer återkomma mer fler reflektoiner/funderingar.

Bokens fullständiga titel är Konflikt, missförstånd, ensamhet - Återspeglingar av Aspergers syndrom hos vuxna? Den är utgiven av recito och bör finnas på varje bibliotek med självaktning.

MvH/Magnus

fredag 8 juni 2012

Tankar...

Tycker det är så få gånger man verkligen är medveten, då man verkligen har full kontroll över vad man gör. Mesta tiden tycker jag egentligen bara man flyter med strömmen....man behöver inte tänka alls, eller du gör rättare sagt bara som du brukar göra och vad som förväntas av dig

Och detta ska alltså komma från mig, ett self confessed control freak ^^

Det är ytterst få gånger jag känner jag verkligen behöver koncentrera mig, då jag inte bar kan cruisa förbi och låta allting gå på autopilot. För det mesta har det då handlat om att jag måste sätta ord på någonting komplicerat, konkretisera en uppsatsidé och förklara för någon annan.

Eller kunde faktiskt känna litegrann så också på Fp Lunds styrelsemöten, när man insåg att man knappt förstod en fjärdedel av vad dom sade, när man insåg man faktiskt måste hålla sig ödmjuk och bara lyssna av/försöka förstå för en gångs skull.

Vore verkligen kul att kunna känna så hela tiden, eller litegrann varje dag i varje fall. Funderat på brain training-spel som typ lumosity, men jag känner det mesta ändå går att ta sig igenom bara man slöspelar :/ 

torsdag 7 juni 2012

Filler

Det här är en rätt gammal tanke för mig, så den börjar bli lite luddig men...

Vi kan se livet lite som ett universum. Eller en cell skulle för den delen också gå bra. I denna texten skriver jag universum.

Vid Big Bang finns typ allting i ditt liv på samma plats. Alla är nära i barndomen, uppväxten och så. Sedan blir universum kallare, och alla de du tidigare haft nära relationer till (i liknelsen representerade av stjärnor, planeter, gasmolm och what have you) sprider ut sig på olika håll.

Alla sprider ut sig, men tjejer har en tendens att stanna mer i mitten av universum, medans killarna har en större tendens att röra sig mot utkanten.

Nära mitten är det väldigt varmt, men det är väldigt "intensivt" också, det finns så jävla många andra planeter/stjärnor och skit som på något sätt har eller försöker ha en relation till dig. Det är väldigt givande, och bjuder på enorma möjligheter, men mycket av ditt liv kommer gå åt till att navigera i alla relationer och förväntningar, och om man inte är tillräckligt stark blir det lätt att förlora sig själv i dom.

Nära utkanten råder fullständigt motsatt förhållande. Du har väldigt svaga band till alla andra planeter och elände...finns kanske bara en eller två som ändå befinner sig nårgurlunda i närheten, och de gör vanligtvis inget väsen av sig. Och det finns väl en poäng i det också....du får en enorm frihet och en "självständighet" du kanske aldrig skulle behövt utveckla annars. Men det blir jävligt ensamt efter ett tag, går nog inte att komma ifrån.

Errrr right menade egentligen detta skulle funka som en positiv motvikt till förra inlägget ^^



Edit 1 Passade inte in i liknelsen riktigt, men jag tror generellt sett tjejer är mycket hårdare bundna till verkligheten än vad killar är. Tänker dels på den större mängden krav/förväntningar och så, och dels på rent kroppsliga saker. Du kommer att ha mens varje månad, och du kommer bara kunna skaffa barn under en begränsad period av ditt liv. Det är någonting du måste ta hänsyn till och planera kring. Sedan kan begränsningar klart vara jobbiga, men också någonting som kan hjälpa dig strukturera upp ditt liv och tvinga att planera och rationalisera.


Edit 2 Generellt sett så tror jag väl ändå det här är en rätt bra liknelse. Tjejer verkar vara mycket mer för conformity än vad killar är, att du liksom inte ska vara annorlunda och sticka ut ur "flocken". Träffade en tant på tåget en gång som hade döpt sin sönderavlade knähund till "lyda" t.ex.... och hon var stolt som fan över det!

Skulle säga det finns en....tilltro till systemet/samhället också som inte många killar har. Kan iof bero på att systemet är mer inriktat på att ta hand om tjejer i första taget. Helt okej tycka att samhället är patriarkalt eller whatever, men då måste du också tänka på hur en misshandlad kille/tjej bemöts av vården, polisen respektive tingsrätten.

Känslor och andra saker....

Har alltid varit jävligt dålig på det här med känslor, när det är man ska följa dom och när det är man ska låta bli. Det gäller typ allting. Jag är liksom "besatt" av tanken på att aldrig förlora kontrollen, att i alla lägen handla rationellt och ta alla synpunkter i beaktande.

Det blir rent sjukt ohälsosamt ibland, men jag intalar mig ditt känslotillstånd är typ som en BNP-kurva. Du kan inte fatta beslut när du befinner dig i topparna eller dalarna, du måste få fram ett medelvärde först, du måste se var trendlinjen går för att fatta ett vettigt beslut.

Känner heller aldrig jag kan göra någonting utan att ha "logiska" skäl till det. Och känslor är aldrig bra skäl. Om det inte är känslor du "vill" ta hänsyn till, som passar in i planen. Eller om du mår så pass dåligt att du bara "måste" ta hänsyn till dom.

Det ska jävligt mycket till för det. Då skall du gärna må så pass dåligt att det får fysiskt kännbara konsekvenser. Att du känner dig helt aggro utan vettig anledning och vill slå ner folk på stan...att du börjar göra fel på jobbet, eller att du börjar bli rädd för hur okoncentrerad du faktiskt är i trafiken. Eller att du får panik klockan två på natten för något du egentligen skulle gjort, eller när du sitter fem timmar på en lördag och grubblar på någonting....You get the picture.

I varje fall för större, livsavgörande saker som att sluta från jobbet och så. Eller att sluta i LUF som jag gjorde för ngt år sedan. För att ringa och snacka med ngn kompis el. dylikt är det oftast fullt tillrävkligt att må dåligt några timmar eller dagar över någonting...

I'm not kidding. Wish I was.

I grund och botten "är" jag faktiskt jävligt känslosam....förstår det kan vara ohälsosamt att inte släppa fram det. Blir faktiskt bara ännu värre om du låter bli. Kommer fortfarande "behöva" snacka om allting, men har det gått tillräckligt lång tid kommer du inte länger ha känslan för att vägleda dig...du får förlita dig på minnet, och på vad du "tror" du kanske behöver snacka om för att saker ska kännas bättre.

Det brukar faktiskt hjälpa en del, även om det känns förvirrat.

måndag 4 juni 2012

Om Barnfattigdom

First things first. Siffrorna om barnfattigdom, som alla politiker snackar om, är en rapport som rädda barnen ger ut årligen. Det finns ingen etablerad definition på "barnfattigdom", varför RB helt sonika fått snickra ihop en egen definition.

Det finns skäl att vara misstänksam mot alla begrepp någon annan har definierat, om det så gäller "barnfattigdomen" eller "Det totala utanförskapet på arbetsmarknaden". Organisationen bakom begreppen har vanligtvis en agenda, och inget som helst intresse av att ge en rättvisande bild.

Men över till barnfattigdom, vad betyder det då enligt rädda barnen?

Tapio Salonen, författare till RBs senaste rapport, menar att ett barn är fattigt om det lever i en familj som antingen går på socialbidrag, eller som lever i relativ fattigdom, enligt SCBs definition.

SCBs definition på relativ fattigdom verkar jävligt komplicerad men.....det framgår att exempelvis en familj med en ensamstående förälder och ett barn är "fattig" med en inkomst på 11500 eller lägre (bidrag inräknat), och att en familj på två vuxna och två barn är "fattig" om den har en inkomst på 17500 eller lägre.

Så i sådana fall tycker jag faktiskt RBs mått ändå verkar vara hyfsat objektivt. Tycker dock barnfattigdom blir en lite konstig benämning, då det faktiskt är själva familjens inkomst man mäter. Och så tycker jag det blir skumt att man tar med familjer som faktiskt "inte" lever i "relativ fattigdom" men som ändå lyckats fixa försörjninsstöd.....finns hela 88000 barn i sådana familjer endligt RBs siffror.

*suck*

The plain and simle truth is rarely plain and never simple


Nyliberaler, socialister och andra intresserade kan läsa RBs rapport här