En eskortflickas dagbok

Såg nyss en eskortflickas dagbok på SVT. Ett par korta reflektioner:

Jag tycker hela tiden gränsen verkar förskjutas, förmynderiet verkar sträcka sig längre och längre. Du får faktiskt ha frivilligt sex när du fyllt femton. Alltså är det din- och inte statens uppgift att välja vem du ska ha det med, och huruvida du tar betalt eller inte.

I själva verket tycker jag samhällets s.k representanter är mycket mer kränkande än de utpekade männen. Jag hör föräldrar som läser sina sextonåriga döttrars dagböcker.  Jag ser poliser som släpar sjuttonåriga tjejer hem till föräldrarna, och både kränker och förnedrar dom, genom att berätta att de prostituerat sig.

När du har fyllt femton, har du rätt att ta beslut om din egen sexualitet. Det gäller också dåliga beslut. Saker du riskerar må dåligt av. Lagen idag förminskar de som väljer att sälja sex, omyndigförklarar dom och deras beslut, gör dom till offer. 

Jag ser gärna insatser mot prostitution, men i sådana fall i form av samtalskontakt/uppsökande verksamhet, med respekt för människors fria val.

Trötthet

Flyttade hit, till den s.k "friluftsstaden" Riksten, för en fyra månader sedan. Det är en håla utanför Tullinge, som i sig är en håla utanför Huddinge, som i sin tur är en förort till Stockholm. You get it. en timme till Stockholm, dvs två timmar om dagen. Inget uteliv, inget att göra. Missar du bussen (den du måste ta, för att typ...köpa mat) blir det att gå i femtio minuter.

Värsta saken är att...jag egentligen inte ville bo här. Redan bestämt mig för att splitta psykologprogrammet, så det fanns ingen anledning. Kunde ringt en kompis men...jag var bara trött just då. Var tio saker som redan gått fel. När sedan kontraktet visade sig ha en fyra månaders bindningstid, var jag nog för trött för att göra väsen av det. Och jag var dessutom i fucking jävla Riksten, klockan nio på kvällen. Med fyra väskors packning.

Var inte riktigt så illa som det stod på kontraktet heller.

"Vi förhandlar om det här i November, om vi vill fortsätta eller inte. Tänker din deposition kan typ funka som hyra för December i sådana fall, om du inte hunnit fixa lägenhet tills dess."

Efter sagda samtal i november, försäkrade jag paret in no uncertain terms att jag tänkt flytta ut snarast. Jag ville bara få skriftligt först på min nya lägenhet. För två veckor sedan gav jag dom svart på vitt. It's happening. Bad dom t.o.m säga till mig vid eventuell visning, så jag fick röjt rummet först. Så döm av min förvåning, när paret idag dels är fullständigt tagna på sängen över att jag sticker, dels hävdar kontraktet gäller tills 31 dec, dels fullständigt verkar förträngt allt de sade kvällen jag faktiskt skrev på.

Blir bara så jävla trött. Vill verkligen inte behöva behandla människor som idioter. Trycka upp papperen i ansiktet på dom, se till de verkligen förstår. Och jag vill kunna lita på människor, inte spela in varenda samtal någonsin i typ bevissyfte.

Järnrör i politiken

Läste i DN idag om Kent Ekeroth. Det var han som med några kompisar ska ha "beväpnat sig med järnrör" på fyllan för ett tag sedan, och blivit petad från sin post. Artikeln handlar om hur han kommit tillbaka i värmen hos SD.

Håller inte med om Ekeroths politik. Tycker inte vi behöver längre straff...tycker inte det är det som är problemet.

Men so what om killen fulat sig på fyllan någon gång? Vem fan har inte gjort det?

Jag vill inte ha några fläckfria, felfria politiker. I sådana fall har dom ingen förståelse för vad det innebär att vara människa. Politiker ska få ha ett privatliv, hamna i krogslagsmål, gå på strippklubb och prata med de som jobbar där.

Politik ska grunda sig på verkligheten, inte på verklighetsfrämmande dagdrömmar, om hur vi önskar att verkligheten såg ut.

Om Sex och Rättsäkerhet

Får ta och käfta lite igen :P

Jag läste artikeln i DN idag om killen som filmade tjejen han hade sex med, och sedan lade ut filmen mot hennes vilja på olika porrsajter. Killen blev först dömd till skadestånd på 120 000, ett belopp som sänktes i hovrätten till 25 000. Genusvetare, feminister och ryggradslösa killar har snubblat över varandra i sin iver att kritisera domen, och dess förmenta kvinnohat.

Ryggrad, som sagt. En förmåga som saknas idag. I domen står skrivet att "det är mer accepterat idag att vara utåtriktad med sina sexuella vanor." Det är en mycket dålig formulering, det håller jag med om. Men vi måste kolla på budskapet bakom den. Trots allt "är" sådant här mycket mer accepterat idag. Tänka om det hänt på åttiotalet? trettiotalet? Viktorianska England?

Tjejen kommer förmodlingen få jobbiga glirningar, men kommer knappast bli sparkad från jobbet. Inte bli utfryst från kyrkan/klubben/bekantskapskretsen, och förhoppningsvis inte behöva byta stad, såsom man förr i tiden kunde blivit tvungen till. Toleransen, är större, och konsekvenserna mindre nu än de var då.

Dessutom, har tidigare skadestånd i högsta domstolen legat på 100 000, det vill säga för våldtäkt.

Man kan diskutera vilken kränkning som är värst. En våldtäkt kan du trots allt hålla för dig själv, dvs om du verkligen vill det. Men det är så rätten resonerat, och jag kan väl tycka det finns en poäng. Vi kan omöjligt läsa folks tankar/känslor och avgöra vem som blivit mest kränkt och typiskt sett bör väl en våldtäkt vara mer allvarlig.

Varje dom till kvinnans nackdel kan inte beskrivas som misogyni och kvinnohat. Det måste finnas ett utrymme för "due process" också, och bra rättspraxis.

Rutten Vecka

Failat fyra jobbintervjuer, och har nyss blivit uppringd ang. telefonförsäljarjobbet, som jag hoppades vid Gud jag hade haft vett att inte söka till. Juristprogrammet är "inte" det trygga fallback option jag trodde det var. Kan visst tillgodoräkna mig kurser men...inte tillnärmelsevis lika mycket som jag trodde. Terminen jag läser nu t.ex är näsan garanterat värdelös.

Jag jag missat fjorton samtal från Studenthemmet Tempus igår. De ville ge mig ett rum för 2600 (nuvarande ställe är 4500), som låg centralt och var dubbelt så stort. Jag var inte tankspridd eller så. Bara det att mottagningen i denna gudsförgätna lägenhet är samma som den var i Führerbunkern. 1945.

Ljuspunkter:

-Typ ändå fått jobb som läxhjälpare. Kanske kan lära mig någonting

-Betalar i varje fall inte dubbla hyror längre. Thank God.

Om svenska arbetsmarknaden

Det borde finnas en plats för oss som inte vet vi vill. Som bara vill ha en klipphylla att vila ut på, i väntan på nästa steg.

Någonting.

Vårdbiträde, Brevbärare. Stekare på McDonalds.

För ett vikariat som lärare, ska du ha två referenser, minst två referenspersoner som sett dig jobba med barn och ungdomar. Du ska i praktiken antingen gått barn- och fritidsprogrammet på gymnasiet...det eller gå lärarprogrammet. För ett deltidsjobb som brevbärare, krävs tidigare erfarenhet. För ett deltidsjobb som världens hemskaste jobb, telefonförsäljare, ska du helst redan veta vad du vill, gå ett program och sedan kunna binda upp dig i en period om minst arton månader.

Finns inga jobb kvar där folk bara anställer, och håller käft så länge du sköter ditt jobb? Någon som låter dig vara ifred, och faktiskt inte lägger sig i vad du gör eller hur du väljer att leva ditt liv?

Allt känns så jävla instängt nuförtiden. Man låser fast folk i sina valen de gjorde i sextonårsåldern. Vilket program de gick, vilket som var deras första praktik.

Det kommer bli värre. Nu har vi bara krav på tidigare erfarenhet, något som strängt talat går att få, med lite nepotism och välplacerade kontakter.

Snart kommer krav på sex månaders lärlingsutbildning.

liten uppdatering

Egentligen har jag litegrann skrivkramp just nu, men jag ska ändå försöka klämma ur mig en uppdatering. Befinner mig alltså i Stockholm, och hyr in mig hos ett par. Deras barn har typ nyss flyttat ut och....de känner väl typ abstinens eller någonting. Det är mitt ute i skogen typ, utanför en förort som heter Tullinge.

Har varit på fem jobbintervjuer nu de senaste två veckorna.  Jag kommer snart börja jobba som läxhjälpare, åt ett företag som heter Study buddy. Har jag riktig tur kommer jag också börja jobba som brevbärare åt StudentConsulting. Intervjun kändes ändå faktiskt väldigt bra för en gångs skull...

Håller som bäst på att planera vårterminen. Kollar upp framförallt juristprogrammet och läkareprogrammet på KI. Ska skriva prov nu imorgon med brorsan, till alternativa urvalet.

The Bright Side

Har blivit av med mina nycklar.

Det suger.

Dels förstås för pengarna, räkningarna och alla viktiga saker jag vill få tag på. Men mest för att jag inte vare sig kan göra mig av med rummet eller hyra ut förrän nycklarna springer tillbaks..och det kan ta sin tid. Under tiden har jag konsulterat både Smålands och familjen, och lyckats få till en riktigt imponerande nödlösning.

I'm getting good at those.

Har varit relativt ärlig med klassen om vad jag vill och varför jag är där. Känns bra. Är fortfarande möjligt jag ändrar mig, men jag vill inte starta någon form av förhållande med falska pretentions, att liksom låtsas vara någon jag inte är. Det måste liksom finnas en ärlighet och en acceptans för var man befinner sig, sedan kan man utvecklas utifrån det. Annars blir det bara fel.

En del personer jag tyckt var riktigt intressanta, har saknat det där mer än jag trodde, att faktiskt ha människor omkring mig. Tror inte riktigt du utvecklas om du inte har det. Liksom folk du träffar varje dag, folk du måste prata med, skaffa relationer med.

Sitter på tågen till skåne nu och läser vetenskapsteori. Måste vara tröttare än jag trodde, boken håller på att bli bättre.

///

Hansson out.

Hösten fortskrider..

Right, lite uppdatering igen.

Har kommit in på psykologprogrammet i Stockholm. Intrycket hittills är föga uppmuntrande, och får mig att vilja fila på min doktorsavhandling i fysikalisk kemi. Finns ljuspunkter, och här finns visst saker att lära sig, jag är bara inte övertygad det inte går att finna på betydligt närmare håll.

Det är panik just nu bland läkarreserverna just nu. Bara fyra personer ska ha uteblivit från uppropet. Snäsiga handledare ska ha sagt att de "hoppas och tror" att inget reservupprop alls ska komma att behövas i år. Som ni vet ligger jag som åttonde reserv, rätt scary faktiskt.

Fast KI sade samma sak 2012, de hade fel då också. Det var fem år sedan de kallade mindre än tio reserver. Det har ökat till femton/tjugofem sedan dess, och det är alltid högre på höstterminer. Det är ändå rätt worrying, jag måste ändå typ planera för det. Om jag nu inte kommer in på läkarprogrammet, ska jag då stanna kvar på psykolog? Kommer jag få ut någonting av det, och kommer jag stå ut?

Tänker onda tankar på kemi igen. Det är efter kursstart iof, går inte att fixa officiellt längre, det får man ta med studievägledaren. Och då får någon lägga ner tid och energi för min skull, något jag kanske ändå inte skulle ta tillvara på, får jag besked från KI kommer jag nog hoppa på. Och jag vet faktiskt inte förrän kanske två veckor från nu....

...Men vid det laget är det ändå för sent för att hoppa på ngnting. Catch 21?

Om det låter förvirrat just nu, är det för att det är det. Har lite eller ingen överblick. Mina ägodelar är nedprånglade i två väskor. Det är en ny stad, ett nytt universitet och nya människor. Nya villkor, och alldeles för lite information. Ingen egen plats heller man kan slappna av på och reflektera. Inte förrutom rummet jag hyrt på vandrarhemmet, och delar med fem personer.

Dryghet

Är ingenting om inte välorganiserad. Min andrahandsplan gick nyss åt helvete, eller det verkar så iaf. Kursen jag tänkt gå är fullsatt. Till min och studievägledarens stora förvåning.

"Läget är 'ovanligt' för oss, vi har dels exceptionellt få återbud och dels ovanligt många sena anmälningar"

Det är inte bara "ovanligt". Första tentan jag skrev på den kursen hade sjuttio procents fail rate. Det finns ingen, utom möjligtvis jag, som läser den jävla kursen frivilligt. Har vid två tidigare tillfällen helt enkelt gått dit och skrivit upp mig mitt i terminen.

Det är inte bara 'ovanligt'. Det är mer eller mindre ett teckan från Gud på att tiden för velande nu får vara överspelad.

Kommer få följa tredjehandsplanen. Jag har en sådan. Har planlagt för alternativa scenarier ända ner till sjättehandsplanen. Min tredjehandsplan, såsom den nu ser ut, går ut på att sticka till Stockholm, checka in på vandrarhem och typ följa ursprungsplanen. Jag kommer visserligen öda pengar, men det är egentligen inget problem.

Dock blir det bara allmänt jävla drygt att lägga om planerna så pass ofta och så pass snabbt, Även om jag visst kan se viss tjusning i det. Bli tvungen att fokusera, omvärdera sin position, improvisera.

Disclaimer: Detta statement är i högsta grad temporärt, och varken definitivt eller bindande på något sätt. Jag förbehåller mig rätten att med omedelbar verkan ändra åsikt, och börja planera i tidigare nämnda, samt alla tänkbara andra riktningar när omständigheterna så kräver, eller jag själv tycker det känns rätt. Varken politiska eller personliga hänsyn kommer att tas. Klagomål riktas lämpligen till tillverkaren.. 

Be right back.

/Magnus

Lumpen tales - setting the scene

Klockan var prick sju. Soldaterna i Andra Bevakning stod i någotsånär prydliga rader på kasernen. Löjtnant Z hade precis inspekterat truppernas rakning, kängor samt övriga mundering. Lukten av vått tyg och skoputs var överväldigande. Löjtnant Z stegade fram till tavlan, inför dagens genomgång.

En ensam, darrande röst hördes från ledet:

"Eh....Löjtnant?" 

"Ja soldat?"

"Får befälen....knulla i våra sängar?"

Löjtnant Z, själva sinnesbilden av en äldre gentleman, påminde nu lite om George Bush, efter attacken på World Trade Center. Han hade munnen halvöppen, mumlade någonting osammanhängande och verkade fullständigt tagen på sängen av den oväntade utvecklingen.

Tydligen hade någon överförfriskad major, kvällen innan, dragit in en storbystad kadettjej i vår till synes övergivna kasern. Majoren hade, när de första rekryterna anlände, fläskat på sagda kadett så det stod härliga till, medan sagda rekryter stått storögda i dörren och tittat på.

Rekryten som ställde frågan såg uppriktigt oroad ut. Det var trots allt hans säng det rört sig om. Var det här någonting som hörde till vanligheterna? Var regementet fullt av gubbsjuka majorer, och fick de verkligen lov att knulla hur som helst? Skulle han, mot anmodan, få upplåta sin säng igen? Var det rentav hans plikt som soldat?

Fanns det verkligen ingen hejd på knullandet?

Löjtnant Z fortsatte mumla någonting osammanhängande, rodnade och flydde helt sonika in på kontoret. Det var knäpptyst i korridoren, nära sjuttio killar på runt nitton försökte förgäves hålla sig för skratt.

Edit:

Frågan var verkligen befogad. Bara ett halvår senare skulle själva översten, såvitt jag har hört, bli anmäld för sexuella trakasserier och "omplacerad", efter att ha varit lite väl familjär med killarna på kadettbalen.

De lever farligt, kadetterna.

Intuition

Intuition har självklart mycket med magkänsla att göra, men det är inte bara en känslomässig "whim", det är mycket mer än så. Jag tänker fruktansvärt mycket, skriver handlingsplaner, utvärderingar och fan och hans moster. Ofta kan jag inte komma ihåg allt jag tänkt om någonting....men jag tror tankarna finns kvar ändå, i form av känslor och associationer, tankerester omvandlade till mindre platskrävande format.

Zip-filer liksom.

Jag har en skrämmande bra intuition. Både vad gäller människor och andra, lite större saker. Har bara väldigt svårt att ta den på allvar och faktiskt använda den som beslutsunderlag. Dels då det bara är känslor det handlar om, och dels för att jag sätter likhetstecken mellan intuition och fördomar, sådant som ska utmanas och bekämpas.

Inte bara intuitionen är på topp, utan logiken också. Kan kallt och sakligt ta hänsyn till både motivationen, tiden och alla andra resurser jag har till mitt förfogande, och utifrån det bedöma vad som är rimligt att åstadkomma  Kan utan problem förstå när intuitionen och känslorna faktiskt är satta ur spel, och vad jag måste göra för att komma tillrätta med situationen.

Konstigt nog...så hjälper inte det här. Både logiken och intuitionen blir alltsomoftast fullständigt satta ur spel. Av viljan att vara till lags, att stå för vad man säger, att inte bryta ett löfte. Av viljan att vara konsekvent, att inte förändras. Att tycka, tänka och göra som man alltid har gjort. Av viljan att vara, göra och t.o.m känna på ett visst sätt, att leva upp till en norm, till sina egna förväntningar.

....och det är väl typ något jag får försöka ta och jobba på.

Feminazis

Läst lite i Lady Dahmers blogg. Hittade ett prima inlägg att störa mig på. 

Men att män ska inkluderas i feminismen (ofta på deras villkor) är lika befängt som att vita ska inkluderas av PoC (people of colour)  i kampen mot vithetsnormen eller att rika ska inkluderas av arbetarklassen i klasskampen. Detta krav är vansinnigt. 

Däremot kan man, i egenskap av förtryckare eller överordnad, jobba på att se sitt eget privilegium, lämna plats (och hålla käften emellanåt) samt delta i kampen. Och LYSSNA. Och lämna tolkningsföreträde åt de som kampen gäller. Men då givetvis UTAN att sätta agendan eller ställa krav. För det är ju bra att vi med olika sorters privilegier inser vår roll och vår maktposition samt tar ansvar men det är INTE den förtrycktas uppgift/skyldighet att inkludera sin förtryckare. 

Det här visar, återigen,  på mycket av vad som är fel med jämställdhetsdebatten idag. Att män inte skulle inkluderas i feminismen/jämställdhetskampen på sina villkor. Att deras feedback och synpunkter på något sätt inte skulle vara värdefulla. Att kvinnan på något sätt skulle ha tillgång till Hela Sanningen. Att män gör bäst i att bara erkänna kvinnans Överhet, och  jobba på att se sin egen Skuld (jfr arvssynden).

Alltså precis vad alla blyga, osäkra killar måste få lära sig.

Dahmer & Co är, anser jag, faktiskt inte ett dugg bättre än patriarkatet säger sig bekämpa. Det är precis samma skit de håller på med, i form av dubbelbestraffning, förlöjligande och påförande av skuld och skam. Bristen på både självinsikt/och självkritik är slående.

Islam och terror i Sverige :D

Visste ni om att muslimska terrorister, i Sverige,  ligger på samma nivå som nyliberaler och samiska separatister? :

Från wikipedia:

Den nyliberale OS-bombaren, Mats Hinze greps år 1997 efter ett flertal bomber, brandattentat och bombförsök i Mellansverige. Hinzes motiv var att stoppa Stockholms planer på att ordna sommar-OS år 2004. Hinze dömdes av Svea hovrätt till sju års fängelse för allmänfarlig ödeläggelse och mordbrand.

År 1998 bombades två kraftledningar i Jämtland av Aktionsgruppen mot fria fjälljakten. [...] [d]e skrev vidare att "Sverige har jävlats nog med samerna – ursprungsbefolkningen i landet" och att "Svenska Kraft (...) får symbolisera utsugningen av samernas land."^[32]

Älskar sådant här. Kolla även inte Magnus Betnérs video på samma tema:

Kunskap och Ansvar

Var på studievägledningen på läkarprogrammet idag. Konversationen gick ungefär såhär:


[Jag]Jag är mest förtjust i Kemi och typ Biomedicin, kan jag vinkla utbildningen ditåt?

[Studievägledare]Men då borde du väl plugga biomedicin?

[Jag]Mjo, fast det är sent påtänkt, vill inte vänta ett år tills dess.

[Studievägledare]Men det kan du göra till våren?

[Jag]Nej, den går bara höstterminer.

[Studievägledare]*bläddrar i katalog* Jo, det stämmer!

[Jag]Men kan jag ändå använda läkarprogrammet till något relaterat?

[Studievägledare]Fast då måste väl ändå biomedicin vara bättre?

[Jag]Mjae. många tjänster inom ämnet går faktiskt främst till utbildade läkare, det är en bra merit tydligen. Det ska vara lättare att få forskningsanslag då också.

[Studievägledare]*Funderar* Mjoo.. min kompis disputerade för flera år sedan, det är faktiskt jättesvårt för henne att få jobb!

Jag letar ständigt, eller ofta i varje fall, efter någon form av auktoritet. Någon som vet någonting, kan peka ut vilket väg jag ska ta. Ge mig iaf någon form av riktning och vägledning. Det brukar inte gå så jävla bra. Eller rättare sagt, jag vet alltid mer än de jag frågar om råd.

Det är något man måste lära sig hantera. Det blir ännu värre när man låter bli. Åndå jävligt lätt att bli trött på. Att allting är ditt ansvar. Att det bara är du som vet.

No rescuer hath the rescuer, Godric Gryffindor had written. No Lord hath the champion, no mother and no father, only nothingness above.

Samtalston

Har skrivit ett tag på flashbacks jämställdhetsforum nu. Och jag har lärt mig en del. Men blir också väldigt trött på bristen på förståelse, på kompromissvilja. Både feminister och jämställdister/mansrättsaktivister/antifeminister uttalar sig både rått, kränkande och kategoriskt.

Varför är du som kvinna feminist och icke jämställd då feminismen enbart behandlar kvinnors makt? Klarar du inte av att bli bedömd på dina egna meriter för att få ett jobb eller politiska uppdrag? Är du feminist enbart för att du inte kan konkurrera med män? Vad får du ut av att inte konkurrera på samma villkor som männen? Är du feminist för att det finns en klubb för inbördes beundran? Växte du upp utan en närvarande eller dålig fadersgestalt?

------ 

Om du vet med dig att du inte uppvisar de kvinnofientliga beteenden som feminister talar om så finns det ingen anledning att du skulle ta åt dig. Om du känner dig träffad av kritiken talar det snarare för att den är korrekt men att du inte vill erkänna det för dig själv.

Det är liksom ingen samtalston som gör någon avslappnad och manar till dialog, till mer förståelse. Man verkar bestämma sig för en uppsättning idéer, beteenden och normer man stör sig på. Sedan klumpas den uppsättningen ihop till antingen Feminismen eller Patriarkatet. Man argumenterar med fullständig brist på respekt, såväl för den andra sidans argument(vanföreställningar, paranoia och hallucinationer), som för sin egen påverkan på samhället och på debatten.

Det är ett genomgående problem för hela samhället tror jag, inte bara för flashback.

The Friend Zone - Kicking the Dead Horse

Drabbades av en släng av klarhet/motivation i morse och var tvunget att skriva lite till. Som så många andra issues mellan killar/tjejer tror jag mest det är kommunikationen det blir fel på. Kommer här kontrastera mina egna åsikter i ämnet med feministiska åsikter jag kommit i kontakt med. Jag har försökt representera alla åsikter på ett ändå hyfsat rättvist och sakligt sätt.

Som följer:
----------------------------

Vad är en nice guy?

Mitt svar:

En nice guy är en kille som har problem med att visa sitt uppriktiga intresse. Det är någonting han gör genom att visa sig tjänstvillig, snäll och undergiven. Det är en strategi som kan fungera, märk väl, men oftast är det inte den sidan hos en kille/tjej vi ser som mest intressant eller attraktiv. I.o.m den bygger på självförnekelse i stället för på självförtroende.

Feminismens svar:

En Nice Guy är någon som inte är ärlig med sina intentioner. Det är någon som närmar sig tjejen med låtsad vänskap, och sedan försöker lura till sig sex/kärlek genom att ge tjejen dåligt samvete. Sex och kärlek är någonting han tror sig vara förtjänt av, som "belöning" för  utförda tjänster eller för att ha varit allmänt snäll.

Vad är problemet?

Mitt svar:.

En "nice guy" har lyssnat för mycket på omgivningens (uttalade) förväntningar på honom. Han har för det första fått höra samhällets negativa inställning till män och manlig sexualitet. Han har för det andra hört feminismens budskap om kvinnan som sexobjekt, och om män, som visst kan (om inte t.o.m ska) vara passiva, undergivna och låta kvinnan ta initiativet. Han har utifrån detta byggt upp en dålig bild av hur verkligheten fungerar, hur det är menat att han som "duktig kille" måste agera.

En nice guy, precis som alla människor, kan bli upprörd och ledsen när hans känslor inte är besvarade. Det kan leda till att han säger sårande saker och/eller säger upp bekantskapen. Det är tråkigt men samtidigt förståeligt. Det är jobbigt att bli besviken., och det är svårt att vara kompis med någon man är kär i.

Feminismens svar:

En nice guy drivs av "a sense of entitlement". Han ser tjejer, deras kroppar och deras känslor som någonting som kan "köpas" för en viss mängd vänlighet eller tjänster. Han ser sig som förtjänt av någonting, att tjejer har skyldighet att ge honom någonting. Han visar ingen respekt för deras fria vilja, och att kvinnor själva kan och bör ha sex/vara ihop med enbart dem de är attraherade av.

En nice guy får tjejer att känna sig sårade och utnyttjade. De känner allt som oftast att deras vänskap aldrig varit värd någonting.

Hur hjälper/botar vi en nice guy?

Mitt svar:

Vad vi måste hjälpa honom att förstå är att vad samhället/feminismen har berättat, inte är hur saker fungerar i verkligheten. Vi måste få honom att slutas skämmas för sig själv som man och sexuell varelse, att hans känslor är någonting som dels är värt att uttryckas, dels värt att tas på allvar. Vi får hjälpa hon att förstå att man visst kan vara en nice guy, men att det inte är samma sak som passivitet. Eller svaghet för den delen. Att man samtidigt kan vara rolig, spontan och någon som vågar stå upp för sig själv och vad han vill.

Feminismens svar:

En Nice Guys största problem är hans misogyna kvinnofientliga attityd, och has känsla av att förtjäna någonting bara genom att finnas till hands. För att komma ur sin situation måste han lära sig respektera kvinnor som självständiga, tänkande individer. Han måste lära sig förstå att deras attraktion/sällskap/närhet är deras fria val, och ingenting han "är förtjänt av" i egenskap som "snäll kille". Han måste lära sig värdesätta kvinnors sällskap, med eller utan sex. Han måste vara ärlig med vad han vill, och sluta anklaga tjejen för att inte ha förstått något han aldrig velat berätta..

Vad är "The Friend zone"?

Mitt svar:

The friend zone är ett sätt för (främst) killar att åskådliggöra sin situation. Att sätta ord på den, och därmed på ett bättre sätt kunna göra någonting åt den. Genom att analysera hur de gång på gång lyckats hamnat där, och på vad sätt de kan förändra sig själva, i syfte att bli mer åtråvärda/attraktiva.

Feminismens svar:

"The Friend Zone is a bullshit, misogynistic, make-believe land Nice Guys have come up with to demonize women for not wanting to date them. They use it as an excuse to ignore the fact that there are Actual Reasons behind their decision to not pursue a relationship or have sex with this guy. You know, like not being physically attracted to them. Or not being able to connect with them. Or seeing through their crap and realizing that the only reason these guys are even friends with them in the first place is so they can get laid."

Friend Zone - Finale

Jag har i tre-fyra dagars tid haft en diskussion på Flashback, med anledning av förrförra inlägget. Det har varit rätt utmattande, och verkar ha nått vägs ände nu. Det verkar finnas en väldigt stor ovilja att förstå hos många feminister. Antagligen, som jag skrivit om tidigare, för att de inte känner till vilken makt de faktiskt har, och därför inte ser sig ha något ansvar för hur de använder den.

Men, hursomhelst, är det någonting jag faktiskt kommit fram till efter allt det här?

Feminismen är ingen ideologi jag kan leva efter. Den har aldrig varit utformad som en uppförandekod, utan som en teoretisk och ideologisk modell för att förklara kvinnors problem. Den befinner sig alldeles för långt från killars, och ofta också tjejers vardagliga situation, för att den ens på något sätt ska kunna fungera som praktisk vägledning.

Jag kan inte ändra feminismen så att den blir bra. Så att den ser sina egna begränsningar. Tar hänsyn till killars/mäns situation, och till sitt eget inflytande på killars och tjejers situation. Inte utan en massiv folkbildningsinsats, tjugo års arbete och en välfungerande organisation i ryggen. Jag skulle kunna göra det, men just nu känns mitt eget liv mycket viktigare.

Och där är feminismen ingenting att ha. Det är intuition jag måste förlita mig på, inte ideologi. Det är magkänslan jag måste lära mig lita på, oavsett vad som är politiskt korrekt, och vad nu någon annan innan råka tänka och tycka om situationen. Funkar det för mig, så funkar det.

End of story.

*suck*

Efter att ha förfärdigat förra inlägget gick jag in på geekfeminism's sida om nice guy syndrome. Vettiga saker, en del av det...men också en del dubbelmoral. Jag gick in på en av deras undersidor, "common mistakes in interacting with women", och skrev på deras talk page:

All of the things listed are things to avoid, and ways to be more respectful towards women. Lots of guys (especially geek ones) do not need to hear this. How can we possibly blame men for being Nice Guys, while at the same time helping promoting that same behavior?

I think that's downright hypocrisy. One of the most common mistakes in interaction with women (for geeks), is showing too much respect for the woman in question, and too little to himself. I think this one should definitly be added to the list.

Loggade in det första jag gjorde nu på morgonen. Riktigt glad och förväntansfull. Hade jag äntligen hittat en samling vettiga feminister? Några jag kunde prata med? Några som faktiskt lärt sig se andra sidan av myntet och förstå?

Inlägget hade tagits bort från sidan. I en bifogad kommentar stod att inlägget var irrelevant, och att sidan fanns till för "those who supported feminism".

Jag var blockerad från sidan i minst ett år framöver.

At least I tried. ^^

The Friend Zone

Såg ett annat uppriktigt och väldigt bra inslag från Karen Straughan igen som verkligen berörde mig, hon är en av de enda tjejer som verkligen verkar ha tänkt igenom det här. Hur det varit om hon ställde lika stora krav på sig själv, och varit lika hård mot sig själv som många tjejer/feminister är mot killarna och männen de kritiserar..

Hon inleder med att beskriva syftet med videon:

[I got interested] in why feminists in particular seemed just so incredibly hostile to nice guys, and especially when they're complaining about being friend zoned.

Hon fortsätter:

Now, I can only really scratch my head and wonder: How on earth does the mere existence of a friend zone, and a man's annoyance at finding himself in it, suggest that men "believe", women are "obligated" to return romantic feelings?

And frankly, I don't really see what the hell is so wrong with wanting sex, and trying to convince someone you like to have it with you.

Hon följer upp med en lång, svavelosande artikel av en icke-namngiven feminist på reddit. Argumentet går ut på att män/killar ser tjejer som "sparkly trophies with vaginas", och att en kvinnas vänskap är någonting som borde värderas, inte ses som ett sunkigt andrapris.

Karen följer upp med vad allt det här skulle innebära, om man hårddrar det:

Huh. So, having romantic feelings for a person, and wanting to have a romantic relationship with that person, and feeling disappointed when all you get is platonic friendship, is exactly the same thing as viewing women as pretty sparkly prizes with vaginas?

Jag låter Karen avsluta med en lång, men väldigt varm och läsvärd redogörelse för hur hon själv tänkt om sitt eget förhållande: 

He told me then that he wanted to remain my friend no matter what. 

And I said that was not something I was prepared to put myself through. Seeing him, and being around him, and having all of those feelings, and not being able to act on them.

[...] I refused to be fried zoned.

Now, does that mean I saw him, as merely a pretty sparkly prize with a penis? [...]

I knew I wanted it with him, and "not" having it, but being constantly reminded that I don't have it, would have been a giant fucking bummer.

You know, as in painful every single time I would find myself in the same room with him.

Till skillnad från många andra jag pratat med så...Karen verkar verkligen ha förstått det här. Vad all inflammerad retorik skulle innebära, om man verkligen var tvungen att leva efter den. Videon är mycket längre än så här, och fylld med fler tankeväckande exempel. Rekommenderar verkligen att ni ser den!

Off topic

Sett på en uppsjö av andra världskrigsdokumentärer, allra senast en producerad av rysk TV, Soviet Storm, World War two in the East. Vad som fascinerar mig, och som jag aldrig riktigt lyckas få svar på, är hur Tyskland över huvud taget lyckades förlora. I de inledande skedena av Operation Barbarossa, lyckades Wehrmacht ta miljontals fångar, och nästan krossa röda armén fullständigt. De tog enorma landområden, för att inte tala om resurser.

Ändå blev Wehrmacht fullständigt steamrollad senare. Den rashygienistiska delen i ditt mörka undermedvetna kommer bli alldeles förfärad vid närmare studie av Operation Bagration.  D-dagen är en myt. I själva verket dog nio av tio tyska soldater på sovjetiskt territorium. De allierade hade trots det svårt att uppnå sina mål, och led enorma förluster.

Kommer analysera det här efter två begrepp som för min del är väldigt centrala, iaf då jag organiserar mitt eget liv, dvs Överblick och Kontroll. De är båda två livsnödvändiga för nästan all form av långsiktig handling och planring. Överblick representerar din förmåga att se riskerna och möjligheten på din väg. Kontroll representerar förmågan att påverka vad som händer.  Det spelar ingen roll hur mycket resurser du har till ditt förfogande, om du inte vet hur och var du bör spendera dom. Spelar heller ingen roll hur många möjligheter du ser, om du inte har styrka och resurser nog att agera.

Överblick

Tyskland började med klart överläge vad gäller överblick. Operation Barbarossa kom, alla varningar till trots, som en fullständig överraskning för Stalin, om än inte för någon annan. De började också med klar fördel vad gäller kontroll, och möjlighet att påverka vad som hände. Röda armén var vid tillfället fullständigt underlägsen Wehrmacht, både vad gällde, organisation, utrustning och kommunikation. Stalins utrensning av halva officerskåren var knappast något som hjälpte i sammanhanget.

Allteftersom kriget fortskrider, känner jag tyskarna förlorar den här överblicken, och därmed också kontrollen. förmågan att reagera på vad som sker. Stalingrad is a case in point. Att röda armen var kapabel till en offensiv i området, för att inte tala om en fullständig inringning/förstörelse av sjätte armén, kom som en fullständig överraskning för tyska militärledningen.

Kontroll

Redan från början fanns stora brister. Då tänker jag främst på Hitler, och hans envisa micromanagement av tyska armén. Jag väljer att se det här som en brist på Kontroll , i.o.m det berör Wehrmachts förmåga att reagera på information de faktiskt satt inne med. Vi kan se hur bristen på kontroll stegvis förvärras inom tyska armén, i.o.m Hitler lägger sig i fler och fler beslut. Samtidigt kan vi se precis motsatt förhållande i Sovjet. Stalin inser efter 1939 sina begränsningar, sätter större och större tilltro till officerskåren.

Allteftersom kriget fortskrider minskar skillnaderna mellan Wehrmacht och Röda Armén. Både vad gäller utrustning, organisation och kommunikation. Vid striden vid Kursk (alltså det avgörande slaget) hade röda armén amerikanska radioapparater i sina stridsvagnar. Och amerikanska flygplan till sitt förfogande, med franska piloter. Men viktigare än så kanske var att nya befäl tillsattes, och att soldaterna fick mer erfarenhet. Rutiner och doktriner utvecklades för att möta Wehrmachts strategier.

Växelverkan 

I sinom tid ledde Tysklands brist på kontroll och överblick, till ännu mindre kontroll och överblick. Hitler vägrade tåga i tid till Moskva. Det gav Stalin tid att förbereda sig, och ledde till mindre kontroll. Det, och Wermachts oförmåga att förbereda sig så som skulle behövas (dvs deras brist på kontroll), ledde till hundratusentals döda tyska soldater i vintern 1941, vilket ledde till ännu mindre kontroll, dvs förmåga att påverka situationen.

Vid striden om Stalingrad 1942, ledde tyskarnas brist på överblick till att 300 000 soldater blev inringade. Den ledde vidare till att Hitler felaktigt beordrade armén att stanna kvar, då han felaktigt trodde den kunde försörjas via luften, och då han felaktigt trodde van Manheim kunde undsätta armén med Operation Vinterstorm. Dels förlusten av 300 000 erfarna soldater, med utrustning och befäl, men dels också förlusten av kaukasus oljefält, ledde till en massiv minskning av kontroll för Tyskland. Det vill säga förmåga att påverka kriget och situationen till sin fördel.

Vid striden vid Kursk 1943 hade sovjet ett massivt övertag vad gäller Överblick. Den sovjetiska militärledningen, stavkan, kände till den tyska stridsplanen sedan månader tillbaka. De hade omvandlat slagfältet till världens genom tiderna mest befästa plats. Tyskarna visste i princip ingenting om det här, eller om de pansardivisioner som låg i reserv och väntade på dom. Slaget vid Kursk ledde till att tyskarna fullständigt förlorade kontrollen över krigets utveckling. Röda armén körde fullständigt över deras positioner, lyckades (enligt osäker uppgift) slå ut deras flygfält, med flygplan som fortfarande stod på marken.

När sista spiken i kistan sattes för operation Barbarossa, i.o.m Operation Bagration 1944, var det samma historia. Sovjet hade nu luftherravälde, med det massiva övertag i både Överblick och Kontroll det innebär. Sovjet hade återigen lyckats maskera sina truppförflyttningar, och Tyskland skickade sina förstärkningar till Ukraina, istället för Vitryssland, där offensiven inleddes. På grund av Hitlers idioti (dvs Wehrmachts brist på kontroll, och förmåga att nyttja sina resurser på bästa sätt), sattes den återuppståndna sjätte armen, vars uppgift var att bevaka de rumänska oljefälten, mitt på ett öppet jävla fält, istället för i det ointagliga bergspasset några kilometer längre bak.  Det ledde i sin tur till en massiv förlust av soldater, befäl och kanske framförallt av Rumänien (oljefält och allt) som allierad. Därmed hade Hitler ytterligare lyckats undergräva Wehrmachts kontroll, dvs förmåga att påverka och förändra kriget till sin fördel.

Kunde gå in lite på läget 1945 men....jag tycker väl ärligt talat kriget redan var förlorat då, från Tysklands synvinkel. Det finns inte så mycket att orda om.

Limbo

Kan inte förstå vad jag gör här egentligen. Är inte här för att jag vill vara det, är här för att jag inte vågat göra vad jag måste. Inte varit så ärlig som jag behöver, inte varit så ärlig som jag vill.

Jag är i Limbo just nu. Och jag lever inte, jag bara existerar. Mellan jobb, mellan studier, mellan falskhet och sanning. Jag väljer bort det osäkra, det som kan ge någonting, få mig att växa om jag bara ger det chansen. För det är farligt, får mig att undra vem jag är. Får mig att inte känna igen mig själv. Jag väljer bort det, till förmån för jämvikt. För säkerhet. För Kontroll.

Jag har försökt tvinga mig själv att bara chansa, att kasta mig ut. Är inte tillräckligt stark för det. Hoppas kunna göra det snart. Någon gång. I framtiden. När jag bara har tillräcklig säkerhet. När jag bara har tillräcklig grund att stå på.

Just to clear things up

Ju mer jag snacker med tjejer om sex/sexualitet desto tydligare framträder bilden av högen med efterblivna analfabeter, eller killar som är idioter, eller vad vi nu ska kalla dom. Det finns visst ett överflöd av killar som vill ha din tid och uppmärksamhet. Men för att kunna sålla i den högen, och hitta det där du verkligen vill ha, krävs både styrka och självförtroende. Dessutom ett visst mått av hårdhet, och det är inte alla som klarar av det där.


Det här är en teoretisk konstruktion för mig. Känns viktigt att påpeka det. Jag har ingen som helst kontakt med gruppen förmodat efterblivna analfabetkillar. Jag gjorde slut med dom i gymnasiet, i.o.m jag började naturvetenskapliga programmet.. Jag har inte hört av dom sedan dess, och vi har inte saknat varandra. Vi träffas enstaka gånger på krogen, men that's it.

Jag tror det är därför jag har så pass svårt att förstå svensk jämställdhetsdebatt. Jag kan inte se den där gruppen efterblivna analfabeter. De och deras förmodade förtryck är inte en del av mitt liv. De här fullständigt osynliga för mig. Vad jag kan se, och faktiskt inte kan undvika, är däremot den arga/missnöjda kören tjejer och feminister, som alltid verkar veta vad som är bäst för mig, och hur jag borde förändra mig själv och leva mitt liv.

De finns på TV, i radio, i tidningar och i politiken och på universitetet. De har t.om grundat en egen vetenskap. De känns oändligt mycket mer påtagliga för mig än allt det där förtrycket de säger sig reagera på, och därför har de också blivit mycket viktigare för mig och kritisera. 

Om feminism och Male Disposability

Såg en video idag med Karen Straughan, en populär jämställdhetsdebattör på youtube. Hon är väldigt intressant, och betydligt mer radikal än vad jag skulle komma undan med. Tänkte dela med mig av ett av hennes inlägg, interspersed med lite kommentarer. Temat är alltså Male Disposability, att mannen ofta ses som förbrukningsvara, någon som ses som mindre viktig, jämfört med kvinnorna och barnen.

Karen inleder med följande:

When it comes to the well-being of others, [women] comes first, men comes last. [...]Society places men last, every time. and, society expect men to place "themselves" last every time.

Hon går sedan in på anledningen till varför hon tror det blivit på det sättet.

When it comes to producing babies, every woman counts, but biologically, one very happy man may probably do the work of hundreds in that regard.

Nu har jag egentligen ingenting till övers för biologiska argument men...det är mycket möjligt det i varje fall kan ha haft något inflytande på kulturen vi lever i idag.

Hon fortsätter:

To be important to society, a woman merely has to be. A man has to do in order for his life to have any meaning to anyone other than himself.

En mycket viktig poäng. Det ser visst inte jämställt ut på många ställen. Men då har vi glömt någonting. Killarna har blivid både premiärministrar, företagsledare och ingenjörer för att de inte är värda någonting om de inte presterar.

What exactly is feminism doing to dismantle this traditional role of the disposable male? Feminism's greatest victories, have only reinforced in everyone, that society still owes women provision, protection, help and support, just because they're women.

Det finns en stor ovana hos både tjejer och feminister att tänka i termer av makt, de är inte vana vid det helt enkelt. Till och med om en kille/man tillskriver dom makt, och behandlar dom som mer värda än sig själv, ser de det som förtryck (se benovelent sexism, här och här), något killen ska lastas för, och inte befrias ifrån.

Jag låter Karens avslut stå för sig själv:

Feminism has done nothing but exploit this dynamic of the expectation on men to put everybody else before themselves. especially women.[...] Feminism has been on the down-low with old school chivalry right from the start. And they might seem like strange bedfellows, but they're not. Both concepts are built on a firm foundation of female self-interest.

[...] and really, the only difference I see in the traditional role, and the new one, for men, with respect to disposability, is that maleness, manhood, used to be celebrated[...] But now? We still expect men to put women first [...] and we still expect men, not to complain, about coming in dead last every time.

But men don't even get our admiration anymore. All they get in return, is to hear what assholes they are.

Sex och samlevnad

Läste ett inlägg i SvD nyss på avdelningen "fråga psykologen".

Vi dejtar rätt friskt och träffar en massa killar – både yngre, äldre och jämnåriga. Hur ska man få en kille att fatta att även vi tjejer har behov och önskningar när det gäller sex? Som det är mest, så kör de bara på med sina egna grejer som de tycker man snällt ska ställa upp på. Efteråt kan det vara som att de inte gillar en för att man har haft sex första kvällen. Hur ska man ändra på detta? 

Nästa fråga handlar om preventivmedel. Där har vi också liknande erfarenheter. Det är nästan aldrig så att en kille frågar om jag eller mina tjejkompisar använder skydd. De tar helt enkelt för givet att det är så. Helt konstigt och väldigt orättvist, menar vi. Hur har det blivit så här? 

Delar upp svaren i enkelhetsordning, lättast först:

Preventivmedlen lämnas därhän, för denna gången.


Fråga 1

Efteråt kan det vara som att de inte gillar en för att man har haft sex första kvällen. Hur ska man ändra på detta? 

Jag tycker inte vi "ska" försöka ändra på någons sexuella preferenser över huvud taget. Det är ett feministiskt önsketänk, och ett jävligt farligt sådant. Vi går inte in och messar i folks identitet/sexualitet, vi vet alldeles för lite för det. Vi kan tycka folk är idioter, men vi ska aldrig tvinga dom vara någonting de inte är, än mindre göra någonting de inte vill eller trivs med.

Det finns mycket riktigt killar som är idioter. Du kan antingen slösa tid på att ändra på det, eller så kan du se till att hitta någon som "inte" har just den där inställningen du råkar störa dig på.

Fråga 2

Hur ska man få en kille att fatta att även vi tjejer har behov och önskningar när det gäller sex? 

Hur en kille över huvud taget kan ha lyckats undgå detta ligger bortom min begränsade fattningsförmåga. Jag har formligen dränkts med påbud om respekt, hänsyn och G-punkter sedan i varje fall mellanstadiet. Det finns orgasmguider i var och varenda veckotidning. I allt från aftonbladet till pappas gamla FIB-aktuellt från sjuttiotalet. Det finns timmeslånga videoguider ett musklick bort. De flesta killar jag pratat med har ö.h.t inga problem med detta, utan snarast raka motsatsen, de tänker för mycket på tjejen, och för lite på sig själva. Låt vara att min umgängeskrets  knappast är representativ.

Det måste finnas en hel hord djävulskt attraktiva och efterblivna analfabeter, som ligger och lurpassar ute i singelträsket. Det är den enda förklaring jag kan komma på.

Men om jag i varje fall ska försöka vara konstruktiv.

Det bästa jag kan komma på är egentligen att lära dig säga ifrån vad du vill. Det bästa vore naturligtvis någon kille/tjej som tar dig på allvar, och som du verkligen klickar med. Men vill du fortsätta fiska i singelträsket måste du både lära dig ta dig själv på allvar, och bli väldigt stark vad gäller att hävda både dig själv och dina gränser.

Jag önskar dig all lycka i världen. Men jag vet faktiskt inte hur man gör det.

Framtid igen

Framtiden är lite kaotisk just nu.

Är oerhört allsidig av mig, och är väldigt bra på att se möjligheter i allting. Är både en välsignelse och en förbannelse. Gör mig väldigt bra på det jag gör, men väldigt dålig på att välja vad jag ska göra.

Har alltså kommit in på psykologprogrammet i Stockholm igen. Garanterat. Det är ändå rätt nice, skulle bli kul att jobba som coach eller ngnting. Fast har typ kommit in på läkarprogrammet också. Är 24:e reserv rättare sagt, ger mig 70% chans att komma in enligt min research.

Vet inte om jag pallar plugga i sju år. Inte om jag vill bli läkare heller. Biomedicin kan jag syssla med. Kemi. Forskning. Saker där det finns rätt och fel. Saker jag kan förstå och förstå från grunden. Men läkare? Inte alls säker på det där. Typ bestämt mig för att pröva på vad det nu är jag kommer in på. En termin i varje fall. Annars finns det andra möjligheter. Måste inte vara det perfekta valet.

Bara vara Good Enough.

Och har jag inte sett ljuset innan slutet på denna terminen så...då får jag ta en master i någonting. Kort och beskedligt. Eller ta och bli jurist. Det är i varje fall jävligt nyttigt.

Och man får jävlas med folk ^^

Till alla idioter...

Det vill säga de flesta av er.

Det är jävligt fegt och jävligt oförskämt att klampa in på min blogg och börja näthetsa. Det är jävligt många känsliga och självutlämnande tankar jag delar av mig av, och ärligt talat. Ni ska vara jävligt tacksamma för det, läs eller låt bli.

Vad gäller mitt påstått brinnande kvinnohat...

Det står ett inlägg på första sidan om attityder till våldtäkt och varför jag anser det är fel. Ett annat om vad jag tror offer för olika typer av utnyttjande egentligen behöver för att må bra. Jag stressade för fan runt en vecka för att samla videobevis till en tjej som kanske/eventuellt blivit våldtagen?

Var med och avbröt vad som lät som en rätt seriös partnermisshandel för ett halvår sedan. Det var visserligen ingen större bedrift. Jag knackade. Dörren öppnades och en gråtande tjej kom ilande som ett skott genom korridoren. Fick ägna en timme åt att lyssna på killen, som av någon outgrundlig anledning ville rättfärdiga sig för mig.

Det kanske inte var något större hjältemod involverat.

Men vad fan har du egentligen gjort?

Still kicking!

Jag hörde ett program på radion idag, eller igår snarare. Om kvinnors och mäns sexualitet.

På jägar- och samlartiden var vi promiskuösa, men i och med jordbruken såg männen ett behov av att kontrollera kvinnornas reproduktion, för att säkra arvsrätten.

Min första reaktion var att det var för jävligt. Sex och sexualitet är någonting av det viktigaste som existerar, det var in uppgift som kille att ändra på det här, att uppmuntra tjejer ta sig loss från det där, bejaka sin sexualitet och knulla runt med så många de känner för. Det är så jag alltid tänkt, att det liksom skulle vara min skyldighet.

 

Och det är rätt, på sätt och vis, men det är farligt också. Man kan inte bara tänka så. Hur mycket jag än skulle vilja ”vara med”, så är det i första hand mig själv jag måste tänka på. Det finns säkert många tjejer som också måste påminnas om det, men killarna är viktiga att komma ihåg.

 

Du kan inte leva för någon annans skull, du måste faktiskt få finnas till för dig själv.

 

Tankar från studenten 2003

Har varken fått höga betyg eller haft särskilt kul. Vad fan har jag egentligen gjort?

Alla mina kompisar kommer försvinna. Vi har inget som håller ihop oss längre.

Det lättaste delen av mitt liv är över. Jag måste göra val nu. 

Svåra val. Jobbiga val.  Fan också

Jag kommer vara arbetslös.  Det kommer vara precis som ett jävla sommarlov. Som aldrig tar slut.

Jag "hatar" sommarlov.

Huvudvärk. Skoskav. Huvudvärk. Trettio grader i skuggan. 

Episkt jävla rövskav.

Ska eländet aldrig ta slut?

flashback

I andra klass någon gång gick jag förbi bokhyllan och plockade upp "lilla mensboken", och kollade baksidan.   Anna, församlingens alfahona, började genast ge äcklade ljud ifrån sig,

"ÖÖÖAAAEE"  (tänk Ewwww fast på skånska...)

En kör av småtjejer hängde på. Jag var alldeles förbluffad av detta ologiska beteende.

"Ni kommer ju få mens allihopa? Det kommer ju inte jag?"

Total oförståelse blickade tillbaka mot mig ur Annas ögon. Hon stirrade lite osäkert på mig innan hon återigen tog ton:

"ÖÖÖAAAEE!"

Kören av småtjejer upprepade hennes stridsrop.

Hjälpläraren, en kraftig kille jag tyvärr glömt namnet på, gjorde då ett ingripande, och bad flocken småtjejer att motivera sig. Jag tror inte det gick inte så jävla bra.

Vet inte om jag har någon riktig poäng här men...tycker hela livet känns så ibland...fast utan hjälpläraren då.

Mer ödmjukhet?

Snackade med en tjej nu i fredags. Hon sade hon hade blivit "halvt" våldtagen en gång. Hon fick skylla sig själv tyckte hon. Hon hade visserligen protesterat, och han hade hållit fast henne, men hon hade bjudit hem honom, och killar kunde inte kontrollera sig själva i den situationen....

Trodde på allvar inte folk kunde tänka så här. Inte bara tjejen jag tänker på.

Vara full och odräglig? Fine.

Ignorera saker du inte vill höra? Fine.

Pusha gränser? Fine.

Men att fysiskt hålla fast någon som verkligen inte vill?

Det är så långt bort från gråzonen man bara kan komma tycker jag...och jag är ändå jävligt liberal vad gäller sådant här.

Girl Effect...

Hittade den här sajten idag. Organisationen hävdar stolt att "adolescent girls are the most powerful force for change on the planet", att "Economically empowered girls can stop poverty before it starts" och att "Girls have the potential to add billions of dollars to GDP"

http://www.girleffect.org/

Fine, jag kanske överreagerar. Särskilt i Afrika jobbar väl kvinnan satan, medans männen ligger runt och tuggar kat eller någonting....enligt min politiskt korrekta mellanstadiebok iaf. Men det är ändå alldeles för lätt att låta sig förföras av det här, den vackra, oskyldiga tjejen som automatiskt kommer göra hela världen bättre.

För vad är egentligen killarnas roll i allt det här? Skulle inte de vara viktiga för förändring? Vara värda att uppmuntra? Ha resurser att bidra med?¨Och inte genom att lägga sig platta för Den Goda, Oskyldiga tjejen, utan genom att själva åstadkomma någonting bra, i sitt eget liv, och för sin egen skull?

Gränser

Känner en tjej som heter K. Hon har nog redan från början varit osäker på sig själv. Sedan har hon förstärkt det genom att plugga genus och sociologi. Fått lära sig det inte finns några regler, inga normer. Inget sant jag att erkänna och respektera. Fått lära sig motarbeta och ifrågasätta det lilla hon faktiskt visste var sant.

Hon kan inte fungera riktigt normalt. Hon stannade i mitten av trappuppgången en gång med en i det närmaste existensiell ångest. Skulle hon verkligen gå ner? Kanske hon inte "ville" det, kunde hon verkligen vara "säker"? Kanske skulle hon ta och sätta sig ner i trappan istället och meditera. liksom tänka på saken?

Förklarade lugnt och sakligt för henne att hon faktiskt borde gå ut. Om inte annat för hennes kompis som hon ringt för fem minuter sedan stod och väntade på henne. Hon gillar det. Trygghet. Att någon berättar för henne hur det "är". Så hon slipper tänka. Slipper ifrågasätta. Antar jag själv är lite likadan...fast K är extrem.

Hade henne på rummet en dag och hånglade lite med henne. Hade varit intresserade båda två, ett bra tag misstänker jag. Tänker tillbaks på det ibland. Men mår lite dåligt när jag gör det. Känner jag liksom bryter mot en princip...Hon skulle göra vad som helst, bara du var lugn, pedagogisk och bestämd när du berättade för henne. Hon skulle varken kunna samla sig eller må dåligt förrän efteråt....jag vet litegrann hur det där känns.

konfliktteori

Har verkligen issues med det där med konflikter...

Dissade ett skräpigt företag nyss som ville anställa mig i två veckor. Jag hade skäl till det. Lönen var så dålig att jag hellre kunde gå på socialbidrag. Dessutom skulle jag antagligen bli färdig dubbelt så snabbt den här gången, och därför antagligen få...eh...hälften så mycket betalt.

And that kinda sucks. Och det tar rätt mycket energi/uppmärskamhet i anspråk också, och jag har redan ett annat jobb typ på gång.

Men jag kan ändå inte låta bli att få dåligt samvete för det.

I'm a nice guy, I want to be there for you! :(

Om killar och tjejer igen

Har velat rita den här bilden ett tag, eller i varje fall någonting liknande. Vetifan om jag kanske bara är morbid här men...jag tycker iaf den säger någonting viktigt.

Tjejen till höger är förtryckt av all uppmärksamhet och alla förväntningar hon aldrig bett om. Som följd av det  sätter hon (och alla andra tjejer) upp en avskräckande fasad, i förebyggande syfte. Man kan inte dela med sig till hela världen helt enkelt.

Killen till vänster är också förtryckt. Av all tvångsmässig respekt han måste visa (i synnerhet till tjejen till höger...) och av all den skuld han på något sätt förväntas ta på sig. Dels för vad alla andra killar gör/har gjort, men dels för att killens sexualitet "är" dålig och skam-/skuldbelagd i vårt samhälle, i mycket högre grad än vad tjejers är.

Men värst av allt är liksom likgiltigheten, kylan och hatet han möter överallt. Även om det inte är på riktigt, även om det bara är i form av en avskräckande fasad. Det kan vara jävligt sårande och jävligt disheartening.

Poängen är väl någonstans att ett överflöd av uppmärksamhet kan vara precis lika illa som ensamhet och isolering. 

Kan jämföra det med värme, varken en öken eller en glaciär är ngt jävla trevligt ställe att bo på.

Förstår inte riktigt varför det här är viktigt fortfarande men...på något sätt så är det väl i varje fall det. Så kan man välja på att göra något av det eller bara ignorera det ^^

Natt på er!

Angående The Game (boken)

De flesta läser igenom boken bara för att leta efter någonting att störa sig på. Det finns mycket skumt skit men....att kalla vare sig den eller någon annan seductionlitteratur som sexistisk tycker jag är fel. Både böckerna och communityt syftar till att hjälpa (främst) killar få en rättvis chans att ligga på krogen. Tjejer har ju faktiskt redan den möjligheten, det är bara en fråga om lite praktisk jämställdhet.

Allt vi gör syftar i grunden till att manipulera. Vi vill bli manipulerade, så länge det görs på ett bra och roligt sätt. Vi skulle alla gånger välja en utmanande, livlig konversation med killen/tjejen med självförtroende, framför en knagglig, jobbig med någon som bara söker bekräftelse. Någon som tar någonting istället för att ge. Vi funkar så, det är varken ont eller manipulativt att påpeka det.

Däremot är det jävligt elakt att låta bli.

Tankar inför hösten

Trött på mitt eviga överanalyserande. På all jävla dramatik omatt tvunget göra det perfekta jävla valet. Så kan jag verkligen inte bestämma mig för typ läkare eller psykolog blir det jurist. Basta. Det är tryggt och ändå typ vettigt.

Sedan vet jag inte om det här är en vettig bevekelsegrund men...jag gillar naturfolk. De är trevliga. Alltid äkta på något sätt. Toleranta. Vakna. Öppensinnade. Många samhällsmänniskor är bara så falska och tillgjorda.

I hate that shit.

Mer om prostitution

Centerkvinnorna har i dagarna publicerat ytterligare en artikel om prostitution. Som synes har Centerkvinnorna inte byggt upp någon egen, liberalfeministisk analys av fenomenet. De har köpt radikalfeminismen rakt av. Män är onda, kvinnor är oskyldiga offer. Kvinnor ska uppmuntras, män tryckas ner.

Livet är för kort för att jag ska orka gå igenom allt jag inte håller med om. Fokuserar på det jag tycker är mest intressant.

CK skriver:

Centerkvinnorna är stolta över att stå för den socialliberala delen av Centerpartiets politik – där vi månar om mänskliga rättigheter, en värld fri från människohandel och våld, och ett samhälle fritt från prostitution.

Vi kommer bli fria från prostitution den dagen alla kan få den sexuella intimitet de vill ha, den dagen ingen känner sig ensam längre. När den dagen kommer kommer ingen efterfrågan att finnas kvar, och ingen marknad heller. Men fram till dess finns både män och kvinnor som helt enkelt inte får den närhet de vill ha, och som de behöver för att må bra. Och som är beredda på att betala för att få den. Jag kan inte se något fel med det, så länge som ingen blir utnyttjad. Att ta sin sexualitet och sina känslor på sådant stort allvar skulle jag snarare se som ett hälsotecken.

Vad har egentligen CK föreslår som alternativ till prostitutionen? Förrutom att skuldbelägga (den manliga) sexualiteten de verkar mena är roten till allt ont?

CK skriver vidare:

Termerna sexköpare och sexsäljare insinuerar en jämbördig maktrelation och affärspartner som inte finns då säljaren alltid befinner sig i ett maktunderläge från köparen.

Att befinna sig i läget att behöva betala för någon annans sällskap, för att någon ska stå ut att ha sex med dig, är väl i själva verket höjden av desperation och maktlöshet? Som (iaf manlig) sexköpare skulle du känna sig långt mer smickrad om de kvinnliga prostituerade betalade dig för att ha sex med dom, du skulle inte känna sig ett dugg förtryckt!

Det är själva grunden till Kvinnors Sociala Makt tror jag, blotta mängden straighta män som, om inte sex,  i varje fall desperat vill ha kvinnligt sällskap, uppmärksamhet och bekräftelse. Synd bara CK inte verkar fattat det.

random thoughts

Har skrivit om många artiklart från SvD på sistone....jag tycker väl det är en av de enda tidningarna värda att läsa helt enkelt, sedan förstår jag det kanske blir tråkigt i längden. Vill som sagt gärna skriva mer personliga saker, saker jag verkligen brinner för och bryr mig om. Fast i brist på detbrukar jag ta en eller två recensioner. Man håller i vilket vall skrivandet igång tänker jag -

Varit lite kaotiskt på sistone. För att aktivera mig själv har jag ställt upp som ordförande för en studentorganisation. I like the sound of that....Ordförande.

It's about time ^^

Och det skulle vara rätt nice om jag inte kanske blir tvungen att sticka till Skottland helt plötsligt. IBM söker alltså underbetald svensk kundtjänst där. Är inget jag egentligen känner för, men är verkligen tragiskt dålig på att säga nej till folk. Det gäller i synnerhet trevliga, kvinnliga, blyga sådana med stora ögon och skotsk brytning, det låter lite som engelska motsvarigheten till norska typ  Fast det känns ändå som om jag borde göra det. Säga nej alltså. Bestämt mig för att ge fan i svenska arbetsmarknaden nu ett tag och typ hoppa in på psykolog eller läkare. Då blir ett sådant jobb mest problem...med allt strul med lägenheter och sådant.

Jag har väldigt bra förutsättningar att komma in någonstans också, men vill skriva högskoleprovet en gång till just to be safe. Skrev en helt överseriös utvärdering förra gången, fullspäckad med saker att kunde göra bättre. Chief among them att gå upp i tid upp till en vecka innan och fixa till dygnsrytmen. Går vanligtvis inte upp  klockan sju på morgonen och nöter algebra.

Let's see, var det något mer?

Jo, fått erbjudarnde från pennfäktarna.se att skriva andras uppsatser och få betalt för det. Är typ väldigt mycket mot mina principer....att hjälpa rika snorungar få betyg dom inte förtjänat that is. Men man får pengar, och man får skriva också. Får dessutom regga eget företag, det kan väl vara en erfarenhet...misstänker att typ huvudföretaget vill ha deniability....

Men that's it I guesss, 'til next time!

Kort om A-kassan

Det pågår ett ordkrig just nu i SvD angående A-Kassan.

De flesta verkar vara överrens om att A-kassan bör breddas. Det finns förslag om att såväl studietid som arbetssökande ska vara ersättningsgrundande. Mindre än hälften av alla arbetslösa har rätt till A-kassa idag, och om man inte lättar på villkoren, menar debattörerna, riskerar den att mista sin legitimitet.

Mot ovan nämnda debattörer (Samtliga borgerliga partier, miljöpartiet och till och med LO) står socialdemokraterna. De menar att A-kassan är till för de som redan är inne i systemet. De som har ett jobb, eller i varje fall har haft ett.

Jag är principiellt för en enhetlig grundförsäkring. Jag tycker inte om konstiga systemfel, jag vill inte ha någon som fastnar mellan stolarna. Men även ur ett helt själviskt perspektiv är jag för. Är både trött och omotiverad just nu. Ändå har jag snittat  en jobbintervju i veckan den senaste månaden. Inte bara arbetsförmedlingen, utan studievägledare över hela Lund har bett om att få behålla mina CVn som visningsexemplar!

Med andra ord är jag ambitiös, och borde inte samhället belöna den ambitionen? Det är väl mycket bättre att betala dig för vad du gör, än för vad du gjorde för någonting för sex månader sedan?

En A-kassa för alla (eller i varje fall för arbetssökande) skulle inte bara leda till ökad jobbsökande, det skulle också leda till ökat sparande, och att folk har råd med långsiktiga investeringar (resor till annan ort, ny lägenhet, m.m) för att långsiktigt säkra sin egen försörjning!

Well, om alla fungerade som jag i varje fall !

Persistence...

Carolina Neurath skriver i gårdagens söndagskrönika om rekryteringsprocessen till landets bolagsstyrelser. Det jävliga, menar hon, är inte egentligen att män väljer män. Det är att de befintliga styrelserna bara rekryterar folk de känner till, och de som Står [...] utanför bolagens portar och viftar och ber om att få komma med i vilket styrelse som helst [...]. Vad börsbolagen borde göra, är att hitta de som verkligen är kompetenta, inte bara de som skriker högst.

För en gångs skull kommer jag inte att argumentera emot. Jag tycker verkligen världen borde fungera på det sättet. Det finns en väldigt fin tanke bakom det här tankesättet. Om du är duktig och gör vad du ska ska du helt enkelt få cred för det. Om man är snäll och duktig. Om man jobbar hårt. Om man gör vad man ska.

Det sorgliga är att ingenting verkar fungera på det sättet. Världen är inte rättvis, den är befolkad av småsinta, fördomsfulla idioter. Idioter som är livrädda för allt främmande, vare sig det är dina idéer, din bakgrund eller din utbildning det rör sig om.

Själva den grundläggande tanken bakom man ska få vad man förtjänar verkar vara att någon vet alla bra saker du gjort, någon stor, allsmäktig föräldrafigur som ser till att allting blir rätt igen Och det funkar inte så. De småsinta, fördomsfulla idioterna man har att göra med kunde knappast bry sig mindre. Det finns ingen som vet varför just du skulle vara bra. Ingen som förstår varför du skulle passa till posten.

Ingen förälder, ingen lärare.  Ingen valberedning och ingen rekryterare.

Om du inte har rätt bakgrund/kontakter blir det din uppgift att banka in i huvudet på folk varför just du är bra. Och ju mer originell och självständig du är (ju bättre du passar för rollen vill säga...), desto svårare kommer det antagligen att bli.

Du kan visst lyckas, även om du inte var med på förra golfrundan, även om du inte är någon styrelsen/valberedningen/rekryteraren känner till och/eller kan identifiera sig med. Men du måste vara väldigt stark i sådana fall. Och det tror jag gäller både för killar och tjejer.

Om högskoleprovet igen ^^

Right, internationella kvinnodagen idag. Vill egentligen inte skriva någonting negativt, kvinnor och tjejer kan visst ha stora problem, väl värda att tas på allvar. Men jag blir fortfarande förolämpad av själva ensidigheten, bristen på perspektiv i debatten.  I en artikel i DN idag uttalar sig Christina Cliffordsson, professor, och Leif Strandberg, utredare, om högskoleprovet. Denna gång är det antagningen till läkarprogrammet som är på tapeten:

"Andelen kvinnor som sökt till läkarutbildningen har legat runt 60 procent under de senaste fem åren. Trots det har lika många män som kvinnor tagits in."

Det här är ett rent faktafel. Andelen kvinnliga antagna på läkarprogrammet har överstigit de manliga med en till tre procent de senaste fem åren. Det verkar dessutom vara en siffra som ökar, läsåret 2010/11 var vi uppe i fyra procent. Anledningen till denna påstådda diskriminering sägs alltså vara högskoleprovet, och dess påstått könsförtryckande upplägg:

[F]orskningen visar att högskoleprovet gynnar svenska män ur socialgrupp 1. De gör provet i högre grad än kvinnor och gör det ofta flera gånger. Då lär de sig provets upplägg vilket ger utdelning i högre poäng, och fungerar som en genväg in på högskolan."

Jag blir bara trött när jag läser det här. Eftersom män i högre grad anstränger sig, skriver provet flera gånger och pluggar på gamla högskoleprov, skulle det då diskriminering när de även når högre resultat?

Det är inte bara en förolämpning mot de som verkligen ansträngt sig, det är även ett sätt att måla upp alla tjejer och kvinnor idag som viljelösa offer. Det är en verklighet jag bara inte kan tro på.

Principer

 Har ofta svårt för när man ska hävda sig, och när man egentligen ska låta bli. Ibland kan jag förstå meningen med att knipa käft och hålla med fast….det är en del av vad som gör mig speciell att jag  aldrig någonsin gått med på det där. Att jag inte håller med, har min egen åsikt, ifrågasätter och bygger min uppfattning själv. Att jag inte ger upp, att jag har min egen moral, och att jag följer den, come hell or high water.

Det är en styrka i allt jag gör. Politiskt, då jag faktiskt tror på någonting. Då jag har egna visioner och egna mål att sträva mot. Saker som inspirerar, ideal och principer jag aldrig tänker svika, aldrig för någon. En styrka akademiskt, då jag ständigt ifrågasätter.  Måste förstå. Jag måste bygga en egen bild av problemet. Slå sönder saken som förklaras i sina beståndsdelar. Se om jag kan bygga upp den igen. På mitt sätt. Så det är säkert jag förstår.

Därför blir jag väldigt rädd att överge allt det där. Mina principer, och den jag är. Bli en av alla andra, utan vare sig mål eller mening. Någon som inte vill någonting, någon som bara hänger på- För det är lätt att bryta en princip, men sedan när du väl gjort det blir det väldigt svårt att hitta tillbaks. 

Lose yourself

Lätt att förlora sig själv i en grupp, man blir så fokuserad på att vara till lags. Vad alla andra vill, vad alla andra känner för.Blir rent läskigt ibland. Särskilt om det finns någon där du bryr dig om du faktiskt vill imponera på. När du vill göra den personen till lags, att hon eller han ska se dig och tycka du är bra- Ge dig den där värmen och bekväftelsen som du mest av allt behöver.

Det är så lätt att göra för mycket, så lätt att ignorera sig själv. Fokusera på vad man vill tycka och känna, För att bli personen du vill och måste vara just då. Du blir inte lycklig när du är den personen, är inte dig själv. Gör ingenting du tänker, du bara flyter med. Passiv, intetsägande, menlös. Som om du inte finns till.

Har väldigt lätt för det. jag tror jag nått gränsen snart. Är inget sådan person, inte egentligen.  Har väldigt stark känsla av integritet och självständighet. Blir sur på mig själv när jag inte tar hänsyn till det, inte tar hänsyn till mig själv.  För det är först när du säger till som folk börjar ge dig det där som du vill. 

Det är först då du existerar. 

Om utbildningspolitik

Var på möte hos centern för någon månad sedan, med en ledamot för utbildningsutskottet. Han var bra på sitt jobb, han hade den där ogripbara närvaron du bara måste ha som bra politiker. Men framförallt var han väldigt ärlig om vad han tyckte om den svenska skoldebatten.

"Den svenska utbildningsdebatten är [CENSUR] antiintellektuell. Utbildningspolitik är väldigt komplicerat, det tar tid att utvärdera resultaten. Därför har den svenska debatten begränsat sig till teknikaliteter ingen egentligen kunde bry sig mindre om. RUT-avdrag för läxhjälp, eller betyg ett eller två år tidigare, jag vet ärligt talat inte om det spelar någon roll."

(fritt hågkommet)

Kan inte annat än att hålla med. Läst en rad debattartiklar nu på senare tid om huruvida gymnasiet borde bli obligatoriskt. Detta har följts av en rad, om möjligt ännu mer meningslösa artiklar angående antagningskraven.

Nuförtiden krävs godkänt i tolv olika ämnen för att bli antagen till ett teoretiskt program. Åtta till ett yrkesförberedande. Björklund vill behålla kraven, medan Ibraham Baylan och socialdemokraterna vill sänka dom, godkänt i åtta ämnen ska räcka.

På min tid var du tvungen att ha godkänt i tre ämnen för att börja ett yrkesförberedande program, sex för naturvetenskapligt och sju för samhällsvetenskapligt. Det spelade egentligen ingen roll. Det var många fler sökande än det fanns platser, och du var ändå tvungen att ha minst 160 meritpoäng för att exempelvis komma in på naturvetenskaplig linje. Hotell/Restaurang och hårfrisösprogrammet låg för övrigt betydligt högre än så - på uppåt 220 poäng.

Kunde Ibraham Baylan, samt vår förmodat liberala utbildningsminister, vara goda nog att låta marknadskrafterna sköta sitt, och ägna sin tid och energi åt någonting relevant?

Ang. mitt inlägg om nörderi

Jag träffade en tvättäkta (dator)nörd på Espresso House i Stockholm idag. Då det visade sig att samme nörd dessutom var invigd i Drakar och Demoner, bestämde jag mig genast visa mitt inlägg om nörderi. Han tyckte det var jävligt kul av någon anledning.

Han förklarade en av anledningarna:

”Det stämmer bra det där med jobberbjudanden. Det är sjukt, men det är sant.  Var ute med min kompis i småland en gång. Mitt ute i skogen på en fucking jävla fredagkväll. Vi diskuterade hur arbetsmarknaden egentligen såg ut för oss IT-människor. ’Så jävla lätt är det faktiskt inte’, kom vi efter ett tag fram till.

Helt plötsligt raglar en full jävla gubbe ut ur en buske någonstans och bligar närsynt på min kompis. ’Du, du kan datorer och sånt, du kan komma och jobba på vårt företag! Ring mig!’

Gubben gav oss sitt nummer och raglade sedan vidare ut i mörkret”

Lite ödmjukhet?

Jag satt på nomineringsmöte idag. Mannen (hädanefter benämnd M) på toppen av listan bestämde sig efter en längre monolog från att avstå sin plats. Han ville vi skulle stryka hans namn, och ersätta hans namn med bästa kompisens.

En kvinna (hädanefter benmänd K), i gruppen började då protestera.

"Är det viktigt vi har en man på första plats? Jag vill påpeka vi har en kvinna på nummer två,  det är valkommitténs förslag, och jag skulle föreslå att vi följer det, och flyttar upp henne om M nu inte längre vill ställa upp."

Min ryggradsreflex tvingade mig genast att opponera mig, eller åtminstone att begära ett förtydligande. hunnit bli hjärtligt trött på detta eviga offertänk.

"Vi ska ju faktiskt inte besluta om kandidaternas rangordning förrän i punkt 17? Det måste väl betyda att kandidaterna ”inte” står i någon form av preferensordning just nu?  Att frågan om i vilken ordning kandidaterna står då blir rätt onödig?"

Så var, enligt ordföranden, inte fallet.

"Jo, ordningen kandidaterna står i motsvarar faktiskt valkommitténs rangordning av kandidaterna. Det är den vi kommer avslå eller bekräfta på punkt 17."

Ouch.

Kände ärligt talat inte till någon av kandidaterna…men jag litade på valkommittén. De hade efter en förhoppningsvis opartisk bedömning satt kvinnan på andra plats. De hade efter samma bedömning satt M’s kompis först på plats sju.

Enligt den, ytterst begränsade, information jag hade till mitt förfogande, måste således kvinnan vara mycket mer kvalificerad. Jag tror både på objektivitet och självdistans. Så, jag fick faktiskt ge K rätt i detta fallet. jag röstade på hennes linje,  och det var lyckligtvis den som också vann senare.

Prostitution och Låtsasfeminister

Kristin Lundell yrar på SvD idag om det allestädes bubblande kvinnohatet i Sverige. Hon pratar först om prostitution, går sedan över till Top Model i Tv3 (???) och verkar till slut landa någonstans bland gruppvåldtäkter och strukturellt kvinnoförtryck.

Jag tänker uppehålla mig lite vid prostitution, någonting Lundell verkar ogilla skarpt. Vad är det egentligen som är problemet?

Ja, det är en jävligt känslig grej att jobba med kroppen och sexualiteten som arbetsredskap. Det är många som inte klarar av det. Du måste ha en stark känsla för integritet. Känna dina egna gränser, kunna säga ifrån. Göra ditt jobb utan att göra våld på dig själv. Det är svårt. Vet själv med mig att jag aldrig skulle klara av det. Men....vet ni vad? Det där är faktiskt inget argument.

Jag kan inte utgå från att alla fungerar som jag själv, att de skulle ha samma gränser, eller att de skulle påverkas på samma sätt. Det skulle vara jävligt förmätet av mig att bara anta en sådan sak. På samma sätt som en inbiten sexualliberal inte ska basunera ut att polygami är den enda rätta vägen, inte bara för honom/henne, utan för alla andra också.

Politik ska inte baseras på dogmer, på vad vi tycker att alla andra borde känna och tycka för någonting, om de ändå bara kunde se ljuset.

Politik ska bygga på öppenhet, respekt och på en jävligt stor ödmjukhet för hur världen faktiskt fungerar, och för hur människorna i den själva väljer att leva sina liv!

Konversation

Jag: Så vad [inom ämnet]är du mest intresserad av?

Hon:Sociala maktrelationer är väldigt intressant.

Jag: Funderat på en avhandling om typ kvinnans sociala makt, tror det behövs..

Hon: Sett till den svenska idéhistorien  skulle du nog knappast vara originell med ett sådant upplägg...

Jag: Jaha, det finns alltså redan material jag kan gräva i?

Hon: Ja, folk har väl kommit med sådant här ända sedan sjuttiotalet?

Jag: Jaha, vilka då?

Hon: Alla andra vita kränkta män.

Det var en fin vändning. Får erkänna det.

Men blir ändå väldigt desilusionerad av själva förmätenheten, av oviljan att förstå. Det här är precis vad jag skrev om i förra inlägget. För att debatten ska komma framåt måste man inse att det finns flera sidor av den. Att alla har nackdelar och privilegier, att alla åsikter förtjänar att komma till tals och tas på allvar.

Men men, kan inte vara hur emodepressiva som helst!


First they ignore you
Then they ridicule you
Then they fight you
Then you win
                            -Mahatma Ghandi