Svensk jämställdhetshistoria!

Från dagens föreläsning:

Abort gjordes lagligt i Sverige 1938, men först gick bara att få tillstånd vid särskilda skäl. Vid incest eller våldtäkt, eller om kvinnans liv var i fara. Men 1946 förändrades lagen, man kunde nu söka på även sociala skäl. Om det fanns skäl att tro att graviditeten kunde påverka kvinnans materiella eller sociala situation åt det sämre.

Tanken var god, men läkarkåren vid tiden var mangrannt mot abort. Ansökan var dessutom tvungen att godkännas av först en gynekolog, och sedan en psykiatriker, efter att först blivit processad av socialtjänsten. Läkarna ställde sig typiskt sett negativa, och kvinnans skäl bedömdes ofta som mindre trovärdiga. I tveksamma fall, var praxis att först ge avslag, och invänta ”avslagssvar”. Ett positivt sådant var samma sak som ett självmordsförsök från kvinnans sida. Först då kunde tillstånd beviljas. Praxis liberaliserades efter hand, i takt med att läkarnas moraluppfattning förändrades. En riktig ändring kunde dock inte ses förrän femton år senare, i början på sextiotalet.

De flesta abortförespråkare på denna tiden var män, de var unga liberaler och socialister, som såg abort som en fråga om frihet. Att själv få bestämma över den egna kroppen. Ett praktexempel var FPU:aren Hans Nestius, som även var redaktör för tidningen Ung Liberal. Nestius förmedlade kontakter med läkare i Polen, till över tusen svenska kvinnor.

Nestius blev sedemera gripen, och hotad med rättegång. I likhet med dagens moralprofeter, ville man även åtala de kvinnor, som begått moraliskt tvivelaktiga akter i utlandet. I detta fall abort. Det blev folkstorm med krav på folkomröstning. En situation som var politiskt ohållbar, i synnerhet för den sittande socialdemokratiska regeringen.

Situationen desarmerades genom en mindre sensation i svensk rättshistoria. Samtliga tusentalet kvinnor, med Hans Nestius i tiden, blev benådade av kungen, på förhand!

Nästan för bra för att vara sant. Läs mer här:

http://www.rfsu.se/no/Sex-och-politik/Fokus-SRHR/Ratten-till-abort/Polenaffaren/

Episiotomi, What?

Jag lärde mig ett nytt begrepp idag, episiotomi. I samband med förlossning, så framgår ibland att tjejen är för trång. För att underlätta förlossningen, så klipper man upp henne, från slidöppningen och ner mot anus. Ingreppet har blivit ovanligare på senare tid, men är fortfarande någonting som utförs rätt rutinmässigt.*

Och det stör mig på något sätt.

Alltså, skillnaden mellan hur kvinnans kropp/sexualitet ständigt alltid idealiseras, och den respektlöshet den sedan verkar utsättas för  i verkligheten.  Ingreppet kan nämligen få rätt allvarliga biverkningar. Tjejen kan spricka upp hela vägen till anus. Med allt vad det kan innebära. Tjejer kan också få svårt att bli fuktiga upp till arton månader efter förlossning.

Vilket också stör mig, brinnande mansrättsaktivism till trots. Jag tycker föraktet mot killars sexualitet idag är någonting fruktansvärt. Ett problem vi verkligen borde prata om och ta tag i. Fast det är nu knappast någonting som blir bättre, bara för att någon annan blir osynliggjord och illa behandlad.

*Det bör nu kanske förtydligas att episiotomi ofta är det bästa av två dåliga alternativ. Tjejen kan annars riskera spricka upp helt okontrollerat, något som kan ge värre biverkningar, och kan få ännu svårare att läka ihop.

Om jobb, AS och särskolor?

Var på jobbintervju på Vipan i februari förra året, fick lite dåliga vibbar av det...

Det var alltså särskolan som eventuellt kunde anställa mig som elevassistent. Hursomhelst hade jag tolkat annonsen fel. Var inte alls gravt utvecklingsstörda autismfall jag skulle ta hand om, det var betydligt lindrigare än så...

"Nej...dom har inte aspergers heller, autismspektrumstörningar skulle jag nog vilja säga att de har. Det och lindrig utvecklingsstörning. Vi får hjälpa dom väldigt mycket i sociala situationer, de tror ofta folk kan läsa deras tankar utan att de behöver säga någonting...sådana saker. Sedan är det klart hela den där pedagogiska biten också" 
  
(fritt återgivet från intervjun) 

Var det nog mest det jag fick dåliga vibbar av. Autismspektrumstörning utan riktig aspergers? Problem med kommunikation och sociala relationer?

Det kunde lika gärna varit mig det handlade om. Nu har jag visserligen haft turen att aldrig ha haft någon utvecklingsstörning, but still....var på allvar meningen att jag skulle ungarnas extra stöd? hur fan skulle det gå till?

Serkan Köse och Sebastian Flygar skrev i SvD för ett tag sedan att särskolan borde slopas. Dels för att ingen ska känna sig utpekad, men dels på grund av följande anledning:

I den reguljära grundskolan och i gymnasiet finns redan elever med ADHD, Aspergers syndrom och autismspektrumliknande tillstånd. Genom att samordna skolformerna kommer resurserna att kunna hjälpa alla barn att kunna utnyttjas mycket bättre.

Det har jag större respekt för.Vad jag störde mig mest på, efter intervjun, var att det tydligen finns en kunskap därute, även om lindriga autismspektrumstörningar, och vilka problem de kan föra med sig. Det är bara det att den inte finns dokumenterad, att den inte finns lättillgänglig. För är du smart är det ingen som bryr sig, dom bara dumpar dig på naturvetenskapliga- eller samhällsvetenskapliga programmet.

Om vi nu skulle samordna skolformerna, så kanske resurserna också skulle "samordnas bättre". Who knows? Vi kanske skulle få ett system där sociala svårigheter bedöms separat från intellektuella, fast kunskapen om båda finns under samma tak.

Det kanske är någonting värt att hoppas på?