Det finns diverse verklighetsfrämmande utvecklingspsykologiska teorier, med tillhörande verklighetsfrämmande stadier. Kommer här presentera någonting faktiskt användbart.
1. Skoltid och Uppväxt
Denna åtföljs av olycklig kärlek, identitetskriser och ständigt molande ångest. Det var inte speciellt för just dig. Det gällde verkligen alla.
2. Förvirring
Efter skoltiden inträder arbetslöshet, sysslolöshet och förvirring. Den tidigare så ordnade tillvaron har försvunnit, och snart också alla vänner och bekanta. De man lärt känna sedan tolv år tillbaka. Man hankar sig fram genom att göra lumpen, ta ströjobb och på något sätt försöka hitta sin plats i den nya tillvaron.
3. Första jobbet
Det kan komma på caféet, hemtjänsten eller efter en treårig utbildning. Den man tog liksom i brist på bättre. Men första riktiga jobbet har man skaffat själv, och inte genom mammas kontakter. Det är någonting man står ut med, om än inte någonting man vill syssla med resten av livet. Det är någonting som ger en känsla av självständighet. Det ger dig alltsomoftast också en bättre självkänsla och dessutom en bättre känsla för vem du är, och vad du är bra på.
4. Mognad och nästa steg
Efter ett år eller fem på jobbet börjar man vilja ha mer. Man vinklar in sig mer på det man verkligen känner för. Med tryggheten från första jobbet i ryggen, kostar man på sig att chansa. Man startar eget företag, tar ett nytt program eller vidareutvecklar sig i jobbet. Är man elektriker, kan man väl lika gärna bli ingenjör, liksom.
5. Äktenskap, Ålderdom och Ond Bråd Död.
--------------------
Lite så jag ser på saken. De flesta jag gått med, antingen på psykolog eller läkare, har kommit dit först efter att ha gjort någonting annat. Tagit master i ekonomi, eller antropologi. Drivit eget företag, varit finanschef. De har redan åstadkommit någonting, liksom deras andra karriär de är inne på.
Det stör mig, jävligt mycket faktiskt. Jag har letat i...tre år sammanlagt efter det där första, riktiga jobbet. Någonstans att slappna av. Utvecklas, tjäna pengar och hitta mig själv. Jag har varit där, fast bara inte kunnat hålla mig kvar.
Och det är dit jag fortfarande vill. Skaffa lägenhet bil, självständighet liksom. En riktig grund att stå på, och någonting att jobba sig vidare ifrån.
Men jag har aldrig kommit dit, är nog fortfarande fast i förvirringsstadiet.
