söndag 9 oktober 2016

Uppdatering

Vet inte riktigt vad det är jag håller på med just nu.

Jag tar en recap:

Psykologprogrammet

Flyttade till Stockholm för två eller tre år sedan, målet var att pröva på dels psykolog- och dels läkarprogrammet, och hitta någon vettig gemenskap/organisation av något slag. Var fler anledningar än så men...vissa är för personliga för att ta upp just här.

Mission accomplished. Prövade på både psykolog och läkare men blev...återigen rätt besviken. Finns ingen sammanhängande teori för hur medvetandet/vårt undermedvetna fungerar, med känslor, sexualitet och identitet. Det som fanns var ett kaleidoskop av olika teorier, med utspridda korn av sanning/insikt i varje teori.

Hade sökt till psykolog just av den där klassiska anledningen, ville mest få rätsida på mig själv. Att döma av kursinnehållet verkade det...kanske inte ogörligt, men utbildningen kändes inte relevant just för det syftet.

Hittills var i varje fall det stället jag trivts bäst på, mest pga det trevliga folket/avslappnade stämningen.

Läkarprogrammet

Det fanns goda och välgrundade skäl just till att pröva psykologprogrammet, det kan man dock inte säga om läkarprogrammet på samma sätt. Dels hade jag sveps med av hypen - just komma in på landes mest eftertraktade utbildning, vara en av de Utvalda. Dels hade jag låtit mig övertygas just av...andra som ville jag skulle pröva på.

Var dock själv fortsatt skeptisk, och kände det mest var ett slöseri med tid - något jag annars kunde lägga på någonting jag faktiskt skulle passa för, t.ex jurist, få bråka med människor på heltid över upphöjda principer!

Trivdes ändå bra också på läkarprogrammet. Betyder någonting just att ha folk omkring sig, någon att prata med nästan varje dag. Tar tid för mig odla vettiga vänskaps-/kärlekdsförhållanden, Sådant nästintill förutsätter stabilitet under längre tid, sådant både läkare och psykolog egentligen hade att erbjuda.

På grund av allt det (för att inte säga den tid jag lagt ner!) ville jag verkligen hitta en ursäkt för att stanna kvar. Kunde bara inte rättfärdiga det där för mig själv. Möjligtvis kunde jag tänka mig att bli doktorand, men läkaryrket vet jag inte vad jag tyckte om riktigt.  

Policies Kandidatprogammet

Tog ett år efter det just för att fixa en vettig grundplåt, någonting att stå på. Bestämde mig för att göra klart min policies kandidatexamen, pluggade en termin statistik (svårare än läkarprogrammet, seriously), kombinerat med distanskurser i förvaltningsrätt. Terminen efter skrev jag mitt Magnum Opus (well, hittills), dvs min kandidatuppsats om kvinnligt/feministiskt tolkningsföreträde i jämställdhetsdebatten.

Hade väntat mig någonstans att jag skulle...känna mig motiverad. Trots allt är detta någonting jag tänkt på/analyserat i flera år på egen hand. Har möjligtvis skrivit den första riktiga uppsatsen i världen på just det området,

Trots det kände jag egentligen ingenting av det där, bara trötthet.  Det var ett mycket svårt och underutforskat ämne, till följd av det (samt visst ideologiskt motstånd) fick jag underkänt vid första oppositionen.

Bör kanske tilläggas att både min handledare och min opponenten kändes...ideologiskt övertygade. Har sedemera hört min examinator var erkänd mansrättsaktivist av något slag men...han verkade i princip köpa opponentets argument rakt av.

Blev heligt förbannad övere bemötandet och ägnade sommaren åt olika kompletteringar.

I och med ideologiska undertonen i första oppositionen hade jag väntat mig någonting liknande sedan till hösten. Läst in mig på all upptänklig feministisk litteratur bara i förebyggande syfte. Stod beredd att spela in eventuell oseriös/tendensiös kritik och hitta ett sätt att överklaga.

Måste dock ha haft otur första gången, nu gick den igenom utan egentliga anmärkningar, blev nästan ett antiklimax. Det mesta jag kommer ihåg är kritiken på mina kommatecken.

Nu i efterhand håller jag med, de där kommatecknen såg verkligen för jävliga ut.

Mer statistik eller.....vad?

Någonstans här tog min planering slut. Skulle egentligen gått en master. Då uppsatsen dock blev underkänd kunde jag inte längre göra det, var en förutsättning för att få komma in. Hade inte lagt tid just på bra reservplanering utan...lagt all tid just på uppsatsen.

Kom dock överrens med mig själv att ta en termin extra statistik, medan jag utvärderade situationen. Hoppades det skulle ge mig större djupföreståelse, få mig förstå vad första kursen egentligen hade handlat om.

Efter att den också var typ färdig  så tyckte jag mig verkligen läst mer än tillräckligt.

Arbetsmarknaden

Ägnat tiden sedan dess åt att jobba och söka jobb. Värdet av min så kallade grundplåt har visat sig vara minst sagt underwhelming.

Detta till trots har jag faktiskt lyckats bra just med jobbsökandet. Fick jobb som lärarvikarie efter en månads sökande, det är rekord för min del. Turnerat sedan dess i kanske....trettiotalet skolor, till väldigt blygsam lön kanske, men dock.

Skaffade även jobb som väktare nu i sommar, believe it or not. Sprungit runt med knivsäker väst och gjort mitt bästa för att verka bestämd.

Fortsatt jobba (mest) med läraryrken nu och...det är väl där jag befinner mig,

Läget just nu

Fick nästan jobb som receptionist nu i somras...alltså åt vaktbolaget. Just det fasta schemat skulle gett mig obegränsat med pluggtid, av den anledningen höll jag mig också kvar på båda de kurser jag sökt, nationalekonomi och hyres-/bostadsjuridik.

Har alltså fortfarande itne gett upp det där juristspåret, inte helt!

Hur som heslt, till följd av det var jag fram till några veckor sedan registrerad på 150% högskolepoäng, samtidigt som jag arbetade för två olika arbetsgivare. Det kändes ohållbart, och efter mycket velande hoppade jag av i varje fall en av kurserna, den andra håller jag fast vid (dock utan arbetsinsatsen) av vissa studieadministrativa skäl jag inte går in på här.

Försöker som bäst luska ut vad som är nästa projekt och varför jag nu skall satsa på det. Vill kämpa mig fram till någonting jag kan stå för, säg handläggare/utredare någonstans, eller ännu hellre doktorand i någonting vettigt.

Var på jobbintervju senast torsdags med Försäkringskassan, och skall snart ta mig i kragen och söka praktik nu inför våren.

Vad som känns så pass förvirrande är att....målbilden är så pass splittrad just nu. Har flera trådar/projekt igång men...ingen övergipande vision om hur det är meningen de skall samverka/vad det är de skall leda till.

onsdag 7 september 2016

Angående säkerhet och väktaryrket

Jobbar för närvarande som behovsanställd väktare, nu igår hade jag uppdrag vid en mataffär. Affären ifråga är mycket utsatt, och blev rånad nu bara för några dagar sedan.

Hade som bäst schasat ut några av portade killarna, när ett antal killar nalkas från vänster. En har rånarluva på sig, och vit hoodtröja. Drar upp hooden över huvudet när han går förbi. Övriga har huvjackor, med huvorna väldigt högt uppdragna. De börjar kasta smällare/fyrverkerier omkring sig, en av dem detonerar precis där jag stod. Har vid det laget sökt skydd inne i entrén.

Klarar inte av att immobilsera fyra 15-16-åriga killar, inte utan tillräckligt med våld för att faktiskt kunna döda någon av dem. Är jag rätt säker jag skulle ha åkt dit för det. För övrigt är det nästan mer sannolikt att jag skulle kola vippen om jag bara försökte. De skulle bara kunna överväldiga mig, hålla fast mig och ta batongen ifrån mig.

Polisen å sin sida står handfallen, och verkar stå inför en veritabel systemkollaps. Det tar uppskattningsvis 10 min att komma fram till polisens ledningscentral, detta från väktarnas VIP-nummer. Väl där varken ville eller kunde de vidta någon åtgärd. Enligt kollegan tog det en gång 25 min för polis att komma på plats, sedan han verkligen tryckt på överfallslarmet.

Med gällande säkerhetssituation i åtanke, vill jag uppmana staten/bevakningsföretagen/whoever att göra följande:

Stärk väktarnas befogenheter vid nödvärn och grip. Du skall under inga omständigheter behöva känna dig osäker på om du får lov att ingripa. Vi skall möjligtvis vara rädda för buset, inte för rättsväsendet.

Stärk väktarnas rättsskydd. I teorin har väktare faktiskt ett starkt rättskydd, tillsammans med andra yrkesgrupper som lärare, poliser och brandmän. Våld mot dessa rubriceras inte som misshandel, utan som våld mot tjänstemän till exempel. Problemet är bara att lagstiftningen inte följs. Domstolarna har mer och mer kommit att anse att "lite våld får man tåla". Det är en inställning jag finner horribel. Ett angrepp mot väktare/polis är inte bara ett brott mot en viss person, det är ett angrepp på själva samhället.

Stärk väktarnas befogenheter vid avvisning/avhysning. Väktare får tyvärr inte ens utföra dessa åtgärder under gällande svensk lag. För detta krävs egentligen ordningsvaktsutbildning. Trots detta förväntas vi utföra dessa åtgärder, vilket försätter oss i både juridiskt och psykologiskt underläge, mot de som verkligen kan sina rättigheter.

Slutligen vill jag säga ett par ord om vår utrustning. Adekvat utrustning för att bemöta 4 (ibland uppåt 15) ungdomar med fyrverkeripjäser är inte batong, det är skjutvapen, det är så pass farligt det kan bli. Skall vi ändå begränsa oss till batong, så låt oss i varje fall kombinera den med lämpligt exoskelett och multiplicera väktarens muskelstyrka med låt säga 10.

En välbehövlig förbättring, itne minst för våra kvinnliga kollegor..

lördag 11 juni 2016

Kort om snygga kvinnliga spelkaraktärer.....

Såg nyss på Lingerie is not Armor med Anita Sarkeesian. Smått uttråkad.

Argumentet är att kvinnor blir förtryckta genom att bli sexualiserade. Anita avfärdar argumentet att sexualitet är liktydigt med makt för kvinnor, på helt annat sätt än vad det är för män. Hon avfärdar likaledes argumentet att lättklädda tjejer i spel faktiskt valt att klä sig på det sättet. Valet ska redan ha gjorts av spelutvecklarna, som tvingat karaktären ifråga att anpassa sig efter den presumptiva manliga spelaren.

Vad Anita missar är att flera av karaktärerna hon pratar om är huvudpersoner. De presumtivt manliga spelarna väljer ju att spela som dessa karatärer, för att själva kunna leva sig in i den rollen. Valet är således inte spelutvecklarnas, utan spelarens. Vidare så tror jag de väljer kvinnliga karaktärer, just för att känna sig spännande och åtråvärda, för att känna den makten de aldrig haft väl i verkliga livet

På vilket sätt är skulle det då vara missaktande eller kvinnofientligt?

tisdag 26 april 2016

Kunskapens frukt och skapelseberättelsen

I början av berättelsen står skrivet att:

"En flod rinner upp i Eden och bevattnar trädgården. Sedan delar den sig i fyra armar. Den första heter Pishon, den flyter kring Havila, ett land där det finns guld. Guldet i det landet är fint, och där finns också bdelliumharts och onyxsten. Den andra floden heter Gichon, den flyter kring Kush. Den tredje floden heter Tigris, den rinner öster om Assyrien. Den fjärde floden är Eufrat."

Det är viktigt att påpeka tänker jag, att berättelsen nämner en fysisk plats, benägen någonstans i mellanöstern (dvs att döma av Eufrat och Assyrien). Men vi skippar det tankespåret, och fortsätter i stället i rask takt till syndafallet:

"Ormen var listigast av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort. Den frågade kvinnan: ”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?” Kvinnan svarade: ”Vi får äta frukt från träden, men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte! Gör ni det kommer ni att dö.” Ormen sade: ”Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont".

Men hur kan man då skilja sanning från lögn, om man inte ens har kunskap om gott och ont? Blir inte detta lite av ett mindfuck? Att du kommer att inneha förmågan att veta att du gjort fel, först när du väl har gjort fel?

Också ett märkligt resonemang. Är det bara kunskapen om vad som är moraliskt rätt och fel som skiljer människa från Gud?

Vi fortsätter i berättelsen. Gud blir klart arg, dock mest av allt på Eva:

"Stor skall jag göra din möda när du är havande, med smärta skall du föda dina barn. Din man skall du åtrå, och han skall råda över dig."

Detta korta stycke innehåller intressanta tankegångar. Stycket kommer senare (ingen källa) nära tankar på kvinnors samhälleliga underordning. Detta kan dock läsas feministiskt. Spetsar vi till det, utgör ju kvinnors åtrå till (sviniga/manliga?) män faktiskt ett straff från Gud  enl. själva skapelseberättelsen! Underordningen som talas om behöver heller inte vara någonting samhälleligt. Vi kan läsa det så att kvinnor kommer känna sig undergivna män,, även då de inte vill vara det, och logiskt sett faktiskt vet att det är fel.

Vore inte det faktiskt mer av ett straff/mindfuck än den vedertagna tolkningen?

Vi börjar nå fram till slutet:

"Herren Gud sade: 'Människan har blivit som en av oss, med kunskap om gott och ont. Nu får hon inte plocka och äta också av livets träd, så att hon lever för alltid.' Och Herren Gud förvisade människan från Edens trädgård och lät henne bruka jorden varav hon var tagen. Han drev ut människan, och öster om Edens trädgård satte han keruberna och det ljungande svärdet att vakta vägen till livets träd."

Så människan har nu gjort sig likställd med Gud, sånär som på evigt liv och kanske evig ungdom. Människan är avvisad från Edens Lustgård, dels på grund av sin olydnad, och dels för att Gud (i varje fall enl. detta stycke) är rädd att människan ska bli som han själv.

--------------------------
Jag väljer nog själv att se det här mer som en figurativ coming of age-story än som någonting annat. Människan befann sig i ett förhistoriskt stadium av lycka och okunnighet. Det fanns mat, värme och gott om naturresurser, ett figurativt paradis. Människan kom dock med tiden att utvecklas, hon ville ha mer än så, sökte förståelse.

Detta kom att få flera dåliga konsekvenser. I och med ökad intellektuell kapacitet, fick vi för första gången en uppfattning om vad skam och vad sedlighet kunde vara för någonting. I just vårt sökande efter mönster, så har vi kommit att uppfinna såväl tradition som (stundtals) förtryckande könsroller. Människan kan inte heller se sig själv som lycklig och oskuldsfull. I och med att vi vet hur världen fungerar, har vi också gjort det som händer i den till vårt ansvar.

Men i och med att vi ätit av kunskapens frukt, så har vi också tagit första steget mot faktiskt gudomlighet. Mot att bemästra vår värld, lösa våra problem, göra framsteg mot att arbeta tillsammans, mot en bättre, mer rationell och mer rättvis värld.



måndag 22 februari 2016

Mer av övervakning - någonting att föredra?

Tänker på följande artikel av Ivar Arpi, han skriver bland annat att:
Att kasta sten på polisen och hota dem med granater blir man gripen för – om man gör det på egen hand. Men är man 50 personer har polisen mycket sällan resurser att gripa någon.
Sett liknande skriverier om våldtäkterna/trakasserierna i Köln, nämligen att:
De ville anmäla stölder, misshandel och sexövergrepp [...]. Men att identifiera varje gärningsman gick inte, eftersom myndigheterna inte hade koll på det som hände, enligt rapporten.
Gemensamma faktorn är att poliser dels inte har resurser, och dels att gärningsmännen inte kan identifieras. Om det verkligen är så att staten/polisen någonstans förlorat kontrollen, tycker jag i likhet med Jahja Zeqiraj att undantagstillstånd skall införas i sådana områden

Gällande andra problemet, tycker jag inte handgranatskastande idioter förtjänar få sin integritet respekterad. Tycker offentliga platser skall ha kameror på standby, med hög upplösning. Efter domstolsbeslut kan dessa aktiveras, och filmmaterial ska få bearbetas digitalt. Analytiker (med hjälp av datorprogram) kan analysera misstänkta rörelsemönster, och matcha alla gärningsmän mot på förhand upprättat register.

Ingen skulle längre bli garanterat straffrihet, bara för att de trott sig vara anonyma. Och alla skulle verkligen veta det, det skulle göra skillnad.

Det kanske låter lite som övervakningssamhälle men...det är bättre att vi styr än att gängen gör det. Vi har i varje fall "visst" mått av rättssäkerhet och transparens, även om även vi är långtifrån perfekta.

söndag 21 februari 2016

Gud, god eller allsmäktig?

Ser en motsägelse i idén om att Gud skulle vara god, men samtidigt allsmäktig.

Vore Gud allsmäktig, skulle han inte kunna vara god, i varje fall inte såsom människor vanligen definierar termen. Då definierar jag hellre Gud som någon/någonting som visserligen är god, men inte för den sakens skull allsmäktig.

Frågan blir då...hur allsmäktig kan vi säga att Gud är?

Tror inte på en Gud som skapat hela universum. En sådan skapare vore för mig rätt avlägsen/skrämmande. Snudd på narcisisstiskt dessutom, att tänka sig att just människan är den Gudens avbild (inte säg, det hundratalet andra intelligenta arter som kan tänkas existera!)

Om vi begränsar oss då, och säger att Gud bara skapade jorden (det nu skapelseberättelsen begränsar sig till)?

Gillar inte den tanken heller. Då skulle Gud skapat såväl böldpest som malariemyggor. Skulle ha dömt olika områden i världen till i princip evig sjukdom och fattigdom (tänk Afrika söder om Sahara). Den guden skulle visserligen vara mäktig, men vara mer av en oförklarlig/obeveklig naturkraft (såsom Gud omnämns i gamla testamentet) än en kraft om på något sätt vore välvillig och kärleksfull.

Då väljer jag hellre tredje definitionen, och säger att Gud är en gud specifikt för människan. Att Gud visserligen inte skapat människan, men kommit att existera som en form av kollektivt samvete eller medvetande. Att Gud i sådana fall inte kan påverka den fysiska världen, men väl påverka enskilda människor i rätt riktning (ge känslor av intuition/kärlek/dåligt samvete).

Det tycker jag ligger mer i linje med hur kyrkor och frikyrkor faktiskt pratar om Gud. Inte som någon som fysiskt uträttar saker, utan som någon/någonting att finna mening och inspiration i. Någon el. någonting man måste hitta och hålla kontakten med.

tisdag 9 februari 2016

Högern, Vänstern och Lagen

Är det alltid så att högern har mer respekt för lagen än vad vänstern har?

Tänker vänstern menar sig kämpa mot det förtryckande etablissemanget, ofta i form av högern. I och med det genomslag vänstern lyckats få i debatten, tänker jag mig också att den bilden kan ha fått genomslag. Alltså kan vänsterns lagbrott ses i termer av kamp mot etablissemanget, medan högerns lagbrott ses som uttryck för bortskämdhet, kanske som arrogans.

En annan tanke: Även om t.ex sverigedemokrater också menar sig kämpa mot etablissemanget, så söker de ändå värna om ordning, och traditionella värden. Det kanske leder till att de- i större grad än vänstern tenderar att vilja jobba inom systemet?

Tror också högerdemonstranter kanske ses som mer hotfulla, oavsett om det nu är rätt eller fel. Det är okej när vänsteraktivister förföljer "Soldiers of Odin" i Finland iförda clowndräkter. Men skulle det fortfarande vara det, om högern gjorde samma sak mot en vänsterextrem organisation, säg Svarta Blocket?


söndag 24 januari 2016

Gästspel i LUF - Att vilja och våga göra skillnad.

Gör gästspel hos Liberala Ungdomsförbundet i Skåne idag.

Jag blev först inspirerad. Har saknat den intellektuella takhöjden i just folkpartiet. Birgitta Ohlssons anförande i början var tankeväckande, och väldigt medryckande. Vill inte prata med folk som enbart håller med mig. Folkpartiet (numera liberalerna) har alltid haft just en väldigt medryckande ideologi.

Snart kom jag dock att bli påmind, om varför det var jag lämnade förbundet.

Påpekade att föregående förbundsordförande Adam Cwejman (tillika dåvarande distriktsstyrelse) sökt driva utpressning mot mig personligen, och mot Liberala Ungdomsförbundet i Lund. Påpekade även att sådana tilltag nu blivit legitimerade, genom gällande stadgar.

Detta upplevdes som väldigt obehagligt. Inte själva situationen, men att jag tog upp den.  Det finns en konstig kultur här. Det värsta är att behandla någon illa, eller göra någonting fel.  Det värsta som finns är att påpeka att någon har gjort så. Det är en inställning som är rent ut sagt vidrig.

Det vore nu en sak, om det fanns en instans att hantera sådant här. Om oberoende officiella kanaler faktiskt existerade. Men de gör verkligen inte det, det finns ingen annan utväg, än att ta upp sådant här offentligt.

Det verkar dessutom som om den nya ordning som fick mig att avgå, är någonting som hunnit sätta sig bland liberala ungdomsförbundets i skånes medlemmar. Styrelsen fick enligt denna ordning makt att ensidigt fatta bindande beslut, utan några som helst begränsningar. Styrelsen fick även makt att - i strid med svensk lag - upplösa enskilda medlemsklubbar.

Detta är någonting som inte längre upplevs som hotande i distriktet. Medlemmarna verkar snarare se detta som en trygghet, en självklarhet. Efterson alla liksom vet vad det är som gäller. Faktiskt var det så, att mitt anförande (som för distriktet okänd faktor) ansågs som långt mer hotfullt än sittande distriktsstyrelse.

Det är en ordning som jag -då som nu- bara inte kan tolerera. Politik ska inte handla om att aldrig stöta sig, om att alla ska hålla med. Politik ska handla om vilja - och våga - att verkligen förändra. Allting dom undertycker de drivkrafterna, utgör för mig ett oacceptabelt hot mot själva demokratin.

Men....om vi då sammanfattar, jag tog nattåget ner till skåne. Jag har lagt tre arbetsdagar på onödigt, ideologiskt arbete som förmodligen aldrig kommer gagna mig, i synnerhet "inte" vad gäller politiska karriären..

Var detta då verkligen lönt?

Politik handlar nu inte om enbart karriär. För första gången någonsin har jag haft möjlighet (om än ytterst begränsad sådan) att faktiskt ställa folk till svars för vad de utsatt mig för. I varje fall markera (för första gången någonsin) att detta verkligen inte varit okej. Bara av den anledningen, skulle jag nästan säga det var värt det.

Dessutom har jag gett framtida medlemmar i distriktet någonstans att vända sig, vid mobbning, trakasserier och andra oegentligheter. Dessa kan nu vända sig till distriktets granskningsutskott (det s.k granskningsutskottet). Jag har gett detta utskottet makt att försvara sig själv om det (som också hänt) blir utsatt för samma typ av mobbning el. trakasserier. Framtida medlemmar kommer således aldrig finna sig själva i samma typ av ohanterliga situationer som den jag tidigare befunnit mig i.

Till på detta, medlemmar kan nu lämna in misstroendeförklaring, mot sittande mötesordförande. De kommer därför aldrig få sina (berättigade) klagomål bortviftade, på samma sätt som jag fick i min tid i förbundet. De kommer - om inte annat - i varje fall få möjlighet att markera genom att yrka på en sådan misstroendeförklaring.

Det blir nog ingen karriär just i Liberalerna, i vart fall inte i ungdomsförbundet.

Men jag har velat och vågat göra skillnad.

I think that counts for something.