Det finns två huvudsakliga alternativ till statsvetenskap såvitt jag ser det, det första är sociologi och det andra är nationalekonomi.
Sociologi ska man studera om man vill dyka djupare i frågor kring makt, könsroller och så vidare, det kommer inte bara underlätta intressanta forskningsarbeten, det kommer dessutom göra det lättare att skaffa jobb en med studier i renodlad statsvetenskap. Man kommer med en bakgrund i sociologi anses förstå människor, ledarskap, gruppdynamik och alla möjliga grundlösa saker. Sociologiska studier anses vidare vara intressanta ur makthavarens perspektiv, varför dessa institutioner ofta har mer medel att röra sig med och större möjlighet att ordna extrajobb åt sina studenter.
Nationalekonomi bör man läsa om man vill skaffa jobb, det anses i än högre grad än sociologin utgöra användbara kunskaper. Den som läst till och med fortsättningskursen i nationalekonomi kommer även att ha lärt sig kvantifiera viktiga samhällsfenomen så man kan räkna på dem. Detta är önskvärt sett ur många aktörers perspektiv, då seriösa analyser av allt från vårdsektorn till energimarknaden kommer att kräva en sådan kvantifiering.
Det fanns på min tid en tankesmedja i Lund som hade ett samarbete med universitetet, så fort någon fått högre än C i hälsoekonomi hörde företaget av sig och erbjöd studenten heltidsanställning, det är lite så jag får intrycket att arbetsmarknaden ser ut. Utöver olika nischade arbetsgivare kan man även få jobb på exempelvis SCB, som värdesätter kunskaper i nationalekonomi högre än kunskaper i statistik (de sistnämnda kommer dock fortsatt att vara nödvändiga!)
Till på det är nationalekonomi mycket mer ideologiskt obundet än såväl sociologi som statsvetenskap, kan man bara hävda man använt en nationalekonomisk metod kan allt från sex- och kärleks-marknaden till betygsinflation studeras, jag vill på tal om de två sistnämnda varmt rekommendera boken Freakonomics, en extremt underhållande bok som verkligen kommer att öppna den äventyrs-lystna akademikerns ögon.
Men summa summarum, det finns värdiga alternativ till statsvetenskap, jag skulle rekommendera den som inte är väldigt intresserad av politik eller politisk filosofi att faktiskt ta de alternativen.
fredag 17 augusti 2018
Värdet med statsvetenskap - rent yrkesmässigt
Jag kommer inte vara rent igenom negativ. Statsvetenskapliga studier ger en grundläggande känsla av hur samhället fungerar, och hur det politiska systemet har vuxit fram. Min statsvetenskapliga bakgrund har gjort det lättare för mig att förstå samhället, som aspirerande politiker är det viktigt, just då det hjälpter mig förstå hur samhället kunde komma att förändras, i en för mig önskvärd riktning.
Studier i statsvetenskap kommer även att ge en så kallade allmänna färdigheter vad gäller analys, skrivfärdighet och liknande, sådant är viktigare än man tror och kan med lite kreativ marknadsföring (och/eller praktik) landa en jobb på trevliga ställen som oberoende utredningsinstitut och tankesmedjor.
De allra flesta statsvetare kommer att landa på olika myndigheter. Vill man ha ett sådant jobb måste man dock ha vissa saker i åtanke. Snart sett ingen myndighet med förståndet i behåll kommer att anställa någon utan tidigare erfarenhet av myndighetsutövning.
Ovanstående leder lätt till ett ohållbart cirkelresonemang där anställning kräver erfarenhet som lämpligtvis inhämtas från tidigare anställningar. Man kan slingra sig ur resonemanget genom att landa praktikplats eller genom att ta ett av skatteverkets/försäkringskassans sommarjobb. Det förutsätter dock (lite underförstått) att man är ung och i övrigt passar in i det etablerade "mönstret" för hur en praktikant ska se ut.
Trettioåriga akademiker med 300+ högskolepoäng gör sig med andra ord icke besvär.
Vad jag i sådana fall kan tipsa om som inkörsport är skolan, just då betygsättning räknas som en typ av myndighetsutövning. Man kommer som lärarvikarie förr eller senare få ansvar för en kurs, om inte annat så bara på grund av lärarbristen. Man kommer rent formellt inte kunna sätta betyg själv, men du kommer att rekommendera rektorn betyg för varje enskild elev, och redovisa ditt underlag.
För arbetsgivaren kommer detta att vara nära nog. Fick mitt egna första myndighetsjobb på Inspektionen för Vård och Omsorg (IVO) genom bemanningsföretaget Perido. Vid det laget hade jag ett och ett halvt års erfarenhet som lärarevikarie (hade sökt myndighetsjobb konstant), glödande referenser och dessutom för arbetsgivaren intressanta kunskaper i medicin, då jag tidigare studerat kurser på både läkar- och sjuksköterskeprogrammet.
Arbetsmarknaden för en statsvetare är med andra ord inte en dans på rosor. Det går att slå sig fram, men det kräver antingen bra känsla för arbetsmarknaden, lämplig profil eller kompletterande kunskaper vid sidan om själva statsvetenskapen.
Studier i statsvetenskap kommer även att ge en så kallade allmänna färdigheter vad gäller analys, skrivfärdighet och liknande, sådant är viktigare än man tror och kan med lite kreativ marknadsföring (och/eller praktik) landa en jobb på trevliga ställen som oberoende utredningsinstitut och tankesmedjor.
De allra flesta statsvetare kommer att landa på olika myndigheter. Vill man ha ett sådant jobb måste man dock ha vissa saker i åtanke. Snart sett ingen myndighet med förståndet i behåll kommer att anställa någon utan tidigare erfarenhet av myndighetsutövning.
Ovanstående leder lätt till ett ohållbart cirkelresonemang där anställning kräver erfarenhet som lämpligtvis inhämtas från tidigare anställningar. Man kan slingra sig ur resonemanget genom att landa praktikplats eller genom att ta ett av skatteverkets/försäkringskassans sommarjobb. Det förutsätter dock (lite underförstått) att man är ung och i övrigt passar in i det etablerade "mönstret" för hur en praktikant ska se ut.
Trettioåriga akademiker med 300+ högskolepoäng gör sig med andra ord icke besvär.
Vad jag i sådana fall kan tipsa om som inkörsport är skolan, just då betygsättning räknas som en typ av myndighetsutövning. Man kommer som lärarvikarie förr eller senare få ansvar för en kurs, om inte annat så bara på grund av lärarbristen. Man kommer rent formellt inte kunna sätta betyg själv, men du kommer att rekommendera rektorn betyg för varje enskild elev, och redovisa ditt underlag.
För arbetsgivaren kommer detta att vara nära nog. Fick mitt egna första myndighetsjobb på Inspektionen för Vård och Omsorg (IVO) genom bemanningsföretaget Perido. Vid det laget hade jag ett och ett halvt års erfarenhet som lärarevikarie (hade sökt myndighetsjobb konstant), glödande referenser och dessutom för arbetsgivaren intressanta kunskaper i medicin, då jag tidigare studerat kurser på både läkar- och sjuksköterskeprogrammet.
Arbetsmarknaden för en statsvetare är med andra ord inte en dans på rosor. Det går att slå sig fram, men det kräver antingen bra känsla för arbetsmarknaden, lämplig profil eller kompletterande kunskaper vid sidan om själva statsvetenskapen.
Värdet med statsvetenskap - som varumärke
När jag läste statsvetenskap kände jag mig ofta mycket förvirrad, vad var egentligen det konkreta värdet med kursen, vad exakt var det man kunde arbeta med?
Kursbeskrivningens snömos om "bred arbetsmarknad" är ärligt talat rätt svår att ta på allvar, jag kommer därför dela av mig av mina personliga erfarenheter.
Det finns mycket få specifika statsvetenskapliga färdigheter, man bör istället se utbildningen som någon typ av varumärke. Statsvetare klumpas ofta ihop med jurister, det finns ett skäl till det. Båda typer av akademiker bryr sig om lagens bakomliggande principer, flummiga koncept såsom rättssäkerhet, offentlighetsprincpiper och förvaltningsetiska pyramiden.
Statsvetare har rykte om sig att vara speciella. Jurist kan man bli av rena karriärsskäl, även om idealister finns. Statsvetare har dock ofta valt sin utbildning enbart med idealism och samhälls-intresse som grund, de är därför långt mer intresserade av ovan nämnda onödigheter, och sannolikt mycket mer besvärliga än de annars så konformistiska juristerna.
Det kan man klart se som en nackdel men....sanningen är att sådana människor behövs på flera myndigheter, det måste finnas människor som tror på rättsstatens principer och i görligaste mån ser till att de tillämpas.
Har man inte det blir det enkelt att bortse från otrevliga lagar och principer, om inte annat så av ren bekvämlighet, det är olyckligtvis så förvaltningen fungerar.
Kursbeskrivningens snömos om "bred arbetsmarknad" är ärligt talat rätt svår att ta på allvar, jag kommer därför dela av mig av mina personliga erfarenheter.
Det finns mycket få specifika statsvetenskapliga färdigheter, man bör istället se utbildningen som någon typ av varumärke. Statsvetare klumpas ofta ihop med jurister, det finns ett skäl till det. Båda typer av akademiker bryr sig om lagens bakomliggande principer, flummiga koncept såsom rättssäkerhet, offentlighetsprincpiper och förvaltningsetiska pyramiden.
Statsvetare har rykte om sig att vara speciella. Jurist kan man bli av rena karriärsskäl, även om idealister finns. Statsvetare har dock ofta valt sin utbildning enbart med idealism och samhälls-intresse som grund, de är därför långt mer intresserade av ovan nämnda onödigheter, och sannolikt mycket mer besvärliga än de annars så konformistiska juristerna.
Det kan man klart se som en nackdel men....sanningen är att sådana människor behövs på flera myndigheter, det måste finnas människor som tror på rättsstatens principer och i görligaste mån ser till att de tillämpas.
Har man inte det blir det enkelt att bortse från otrevliga lagar och principer, om inte annat så av ren bekvämlighet, det är olyckligtvis så förvaltningen fungerar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)