Faran i att våga hoppas - att ignorera sin intuition

Min bror tänker sig någonstans att livet är ett onlinespel och att vi kanske får möjligthet att rädda Erik vid nästa genomspelning.

Om det där stämmer tror jag inte vi bär med oss någon explicit information mellan genomspelningar, utan den kunskapen kommer i sådana fall finnas lagrad som intuition. Och jag har redan haft rätt mycket intuition jag ignorerat till förmån för andra saker, som Eriks rätt till självbestämmande till exempel.

Den där sista söndagen stör mig verkligen. Erik hade fått brutala utsättningssymptom efter att ha satt ut sina antidepressiva medel. Antagligen hade han varit allergisk mot Sertralinet hela tiden, så nu när han plockade bort det fick han någon slags enorm fördröjd överkänslighetsreaktion. Han blev allergisk mot typ tio olika saker samtidigt, inklusiva de läkemedel han tidigare tagit och som han behövde (vanliga medel som diklofenak). Han fick konstiga muskelsmärtor och underhudsblödningar, sådant man vanligtvis ser vid vaskuliter.

Värst av allt var att hans migrän och hans sömnsvårigheter blev värre. Det enda som någonsin riktigt hjälpt mot det var Sertralin, och det var han överkänslig mot nu.

Han bad mig ta ställning till fyra olika alternativ, Ajovy (antikroppsmedicin mot huvudvärk), insättning av annan liknande antidepressiv medicin med mindre risk för utsättningssymptom (escitalopram), en bredare antidepressiv medicin som heter amtryptillin och att bara försöka vänta tills allting blåst över.
Bad honom i första hand vänta. Han sade att alla symptom ändå börjat kännas bättre den kvällen, inklusive ledväken som plågat honom i två år nu.

Han frågade mig om han inte kunde testa det där amtryptillinet, det hade fungerat förr honom innan. Jag tyckte inte det kändes bra, och det fanns ingen forskning på det heller, inte på patienter med redan utvecklat utsättningssydrom mot en helt annan medicin. Han sade det funkat för honom innan, men hans nervsystem var inte samma då som nu. Han var hypersensitiviserat nu mot nästan allting. Jag rekommenderade honom att sätta in en mikrodos escitalopram om han nu nödvändigtvis skulle prova någonting, och att fasa ut det mot amtryptillin om och när han hittat en dos som faktiskt fungerade.

Han tog återigen upp att amtrytptillinet hade hjälpt honom sova innan, och att det också hade en effekt på kroppens serotonin, precis som sertralin. Han lät så hoppful, jag gick med på att vi kunde testa en mindre dos. Hans kliniska intuition hade lett honom rätt innan. Jag hoppades han hade rätt, men in my heart of hearts så trodde jag inte riktigt på det.

Han tog en dos på 1 mg när vanliga insättningsdosen är 2 x 25 mg, men till och med den lilla dosen knuffade hans redan översensitiviserade nervsystem beyont the point of no return. Han fick brännande huvudvärk bara två timamr senare, han trodde han hade fått en stroke. Det fortsatte med oerhörda smärtor i hela kroppen som släppte efter två dagar. Men värst av allt var att huvudvärken förvärrades ytterligare, coh att han nu inte kunde sova alls.

Det skapade en ond cirkel där sömnlösheten ledde till mer huvudvärk och huvudvärken ledde till ännu mer sömnlöshet. Han läsa upp sitt testamente för mig på tisdagen och började köpa in utrustning för att avsluta sitt live redan nästkommande dag.

Min fina storebror låg och kramades med honom fem timmar i sträck på torsdagen, och lyckades på något sätt äntligen för huvudvärken att släppa, jag trodde vi kanske var på rätt väg.
På fredagen orkade han inte sitta längre en halvtimme i bastun på tobisvik. Han fick panik då tror vi, tänkte sig han gick en framtid till mötes där han inte längre skulle orka någonting, bara känna migrän hela tiden och ligga som ett kolli på sjukhuset. Han kände han behövde avsluta det här medan han fortfarande hade möjligheten.

Hade jag bara insisterat på att skippa det där amtryptillinet eller i varje fall vänta tills nästkommande dag så hade vi kunnat undvika hela den här jävla tragedin, det är en av flera saker jag önskar jag kunnat göra annorlunda. För det fanns inga mariginaler, det fanns inget utrymmet att experimentera och sedan misslyckas.

Och det kändes fel, det var ju det.

Lögn, Förbannad lögn och Statistik

Jag har fått nytt jobb som statistiker på en högskola i västsverige. Det var en nervkittlande dag idag. Redan från början hade jag sett de potentiella problemen projektet skulle föra med sig. Jag väntas jämföra studenternas bakgrundsdata i databasen NyA med resultatdata i en annan databas som heter LADOK. Gör man det kan man räkna på alla möjliga korrelationer, det var bara det att ingen visste om det var lagligt eller inte.

.....Det var ingen som hade utrett det, De hade drömt upp ett helt projekt och anställt någon att genomföra det utan att ens ha kollat upp själva lagligheten.

Det var jag som fick insistera på träff med högskolans dataskyddsombud, vilken jag för övrigt blev ombedd att ombesörja själv. Vi hade bokat träff idag, och det hade mycket väl kunnat stanna där. Jag hade kunnat bli förpassad till att copy-pasta aggregerad data från olika officiella hemsidor, likt någon slags glorifierad praoelev. Jag hade kunnat få sitta resterande tre månader och rullat tummarna, medan människor undrat vad fan jag egentligen gjorde där.

.....Det fanns illavarslande tecken. Han hade inte varit där de sista två gångerna jag försökt, det tydde på en oengagerad människa med tidsbrist, och föga eller inget tålamod med sådant han potentiellt kan komma att lastas för. En människa som varken kan eller vill sätta sig in i alla de detaljer som krävs för ett sådant här ärende. Det var för övrigt det intryck jag fick när jag diskuterade detta med min handledare.

Lyckligtvis visade sig alla dessa farhågor vara felaktiga. Egentligen vet jag att GDPR är just en avvägningslagstiftning, och att den låter mycket mer skrämmande än vad den egentligen är. Det välvilliga dataskyddsombudet ifråga ögnade igenom mitt upplägg och menade det nog ändå verkade vara rätt rimligt. Han propsade mest bara på att jag så snart som det blev tekniskt möjligt borde avlägsna känsliga personuppgifter i materialet.

Det var i princip den eftergift jag redan själv bedömt kunde bli nödvändig efter att översiktligt ha satt in mig i lagtexten. Dataskyddsombudet ondgjorde sig sedan över den skräckstämning enligt honom "piskats upp av onödiga människor som bara vill saluföra sina konsulttjänster".

Jag får erkänna jag satt med hjärtat i halsgropen resten av dagen, det trevliga samtalet till trots. Det hade på allvar kunnat sluta här.  Programmodulen jag skulle använda krävde genomläsning av en styck introduktion och (helst) två vetenskapliga artiklar, vilket inte passade särdeles bra ihop med min sinnesstämning den dagen.

Värdet med statsvetenskap - två alternativ

Det finns två huvudsakliga alternativ till statsvetenskap såvitt jag ser det, det första är sociologi och det andra är nationalekonomi.

Sociologi ska man studera om man vill dyka djupare i frågor kring makt, könsroller och så vidare, det kommer inte bara underlätta intressanta forskningsarbeten, det kommer dessutom göra det lättare att skaffa jobb en med studier i renodlad statsvetenskap. Man kommer med en bakgrund i sociologi anses förstå människor, ledarskap, gruppdynamik och alla möjliga grundlösa saker. Sociologiska studier anses vidare vara intressanta ur makthavarens perspektiv, varför dessa institutioner ofta har mer medel att röra sig med och större möjlighet att ordna extrajobb åt sina studenter.

Nationalekonomi bör man läsa om man vill skaffa jobb, det anses i än högre grad än sociologin utgöra användbara kunskaper. Den som läst till och med fortsättningskursen i nationalekonomi kommer även att ha lärt sig kvantifiera viktiga  samhällsfenomen så man kan räkna på dem. Detta är önskvärt sett ur många aktörers perspektiv, då seriösa analyser av allt från vårdsektorn till energimarknaden kommer att kräva en sådan kvantifiering.

Det fanns på min tid en tankesmedja i Lund som hade ett samarbete med universitetet, så fort någon fått högre än C i hälsoekonomi hörde företaget av sig och erbjöd studenten heltidsanställning, det är lite så jag får intrycket att arbetsmarknaden ser ut. Utöver olika nischade arbetsgivare kan man även få jobb på exempelvis SCB, som värdesätter kunskaper i nationalekonomi högre än kunskaper i statistik (de sistnämnda kommer dock fortsatt att vara nödvändiga!)

Till på det är nationalekonomi mycket mer ideologiskt obundet än såväl sociologi som statsvetenskap, kan man bara hävda man använt en nationalekonomisk metod kan allt från sex- och kärleks-marknaden till betygsinflation studeras, jag vill på tal om de två sistnämnda varmt rekommendera boken Freakonomics, en extremt underhållande bok som verkligen kommer att öppna den äventyrs-lystna akademikerns ögon.

Men summa summarum, det finns värdiga alternativ till statsvetenskap, jag skulle rekommendera den som inte är väldigt intresserad av politik eller politisk filosofi att faktiskt ta de alternativen. 

Värdet med statsvetenskap - rent yrkesmässigt

Jag kommer inte vara rent igenom negativ. Statsvetenskapliga studier ger en grundläggande känsla av hur samhället fungerar, och hur det politiska systemet har vuxit fram. Min statsvetenskapliga bakgrund har gjort det lättare för mig att förstå samhället, som aspirerande politiker är det viktigt, just då det hjälpter mig förstå hur samhället kunde komma att förändras, i en för mig önskvärd riktning.

Studier i statsvetenskap kommer även att ge en så kallade allmänna färdigheter vad gäller analys, skrivfärdighet och liknande, sådant är viktigare än man tror och kan med lite kreativ marknadsföring (och/eller praktik) landa en jobb på trevliga ställen som oberoende utredningsinstitut och tankesmedjor.

De allra flesta statsvetare kommer att landa på olika myndigheter. Vill man ha ett sådant jobb måste man dock ha vissa saker i åtanke. Snart sett ingen myndighet med förståndet i behåll kommer att anställa någon utan tidigare erfarenhet av myndighetsutövning. 

Ovanstående leder lätt till ett ohållbart cirkelresonemang där anställning kräver erfarenhet som lämpligtvis inhämtas från tidigare anställningar. Man kan slingra sig ur resonemanget genom att landa praktikplats eller genom att ta ett av skatteverkets/försäkringskassans sommarjobb. Det förutsätter dock (lite underförstått) att man är ung och i övrigt passar in i det etablerade "mönstret" för hur en praktikant ska se ut.

Trettioåriga akademiker med 300+ högskolepoäng gör sig med andra ord icke besvär.

Vad jag i sådana fall kan tipsa om som inkörsport är skolan, just då betygsättning räknas som en typ av myndighetsutövning. Man kommer som lärarvikarie förr eller senare få ansvar för en kurs, om inte annat så bara på grund av lärarbristen. Man kommer rent formellt inte kunna sätta betyg själv, men du kommer att rekommendera rektorn betyg för varje enskild elev, och redovisa ditt underlag.

För arbetsgivaren kommer detta att vara nära nog. Fick mitt egna första myndighetsjobb på Inspektionen för Vård och Omsorg (IVO) genom bemanningsföretaget Perido. Vid det laget hade jag ett och ett halvt års erfarenhet som lärarevikarie (hade sökt myndighetsjobb konstant), glödande referenser och dessutom för arbetsgivaren intressanta kunskaper i medicin, då jag tidigare studerat kurser på både läkar- och sjuksköterskeprogrammet.

Arbetsmarknaden för en statsvetare är med andra ord inte en dans på rosor. Det går att slå sig fram, men det kräver antingen bra känsla för arbetsmarknaden, lämplig profil eller kompletterande kunskaper vid sidan om själva statsvetenskapen.

Värdet med statsvetenskap - som varumärke

När jag läste statsvetenskap kände jag mig ofta mycket förvirrad, vad var egentligen det konkreta värdet med kursen, vad exakt var det man kunde arbeta med?

Kursbeskrivningens snömos om "bred arbetsmarknad" är ärligt talat rätt svår att ta på allvar, jag kommer därför dela av mig av mina personliga erfarenheter.

Det finns mycket få specifika statsvetenskapliga färdigheter, man bör istället se utbildningen som någon typ av varumärke. Statsvetare klumpas ofta ihop med jurister, det finns ett skäl till det. Båda typer av akademiker bryr sig om lagens bakomliggande principer, flummiga koncept såsom rättssäkerhet, offentlighetsprincpiper och förvaltningsetiska pyramiden.

Statsvetare har rykte om sig att vara speciella. Jurist kan man bli av rena karriärsskäl, även om idealister finns. Statsvetare har dock ofta valt sin utbildning enbart med idealism och samhälls-intresse som grund, de är därför långt mer intresserade av ovan nämnda onödigheter, och sannolikt mycket mer besvärliga än de annars så konformistiska juristerna.

Det kan man klart se som en nackdel men....sanningen är att sådana människor behövs på flera myndigheter, det måste finnas människor som tror på rättsstatens principer och i görligaste mån ser till att de tillämpas.

Har man inte det blir det enkelt att bortse från otrevliga lagar och principer, om inte annat så av ren bekvämlighet, det är olyckligtvis så förvaltningen fungerar.

Tankar om vanlig och omvänd diskriminering

Med vanlig diskriminering menar jag det att låta hudfärg, kön eller sexualitet eller någonting annat faktiskt väga tyngre än någons meriter när personen som diskrimineras kommer från en grupp som på något sätt är underrepresenterad/utgör en minoritet. Omvänd diskriminering innebär samma sak när personen ifråga kommer från en grupp som utgör en majoritet.

Försöker ringa in om och när så kallad omvänd diskriminering kunde rättfärdigas.

Vi kan ju tänka oss vi delar ett land på mitten. I norra delen diskrimineras vita och i södra diskrimineras färgade. Ett sådant system vore orättfärdigt. Ingen kan styra var det är man föds. Varje människas framgång skulle således vara avhängigt någonting man kanske inte kan styra över.

Vi kan tänka på samma sätt om man i 99% av landet kan diskriminera vita och det enbart är i "en enda stad" man kan diskriminera svarta (eller vice versa). Det är svårare än man kan tro att rota upp sig och...även om man nu gör det kommer man få en uppväxt bakom sig fylld av skam, mindervärdes-komplex och missade möjligheter till lärande och utveckling. Det kommer förfölja en hela livet. Den dåliga starten skulle man inte heller kunna styra över, därför måste rimligtvis även detta vara orättfärdigt.

Vi kan, återigen, faktiskt tänka på samma sätt om det i ett visst "fält" är okej att diskriminera en viss grupp, säg i vetenskapen, i industrin eller i kulturen. För är man nu "född" att bli en vetenskapskaps-man/industrimagnat/kulturarbetare kommer den diskriminering man då kommer att uppleva kraftigt kringskära dina möjligheter att uppfylla din potential, att leva din dröm.

För man nämligen kan inte heller styra vad man är bra på och vad det är för någonting man brinner för.

Man kan enligt mitt perspektiv snart sett "aldrig" väga upp en orättvisa i område A genom annan slags diskriminering i område B.

Det skulle i sådana fall enbart leda till ytterligare orättvisor.

Makt kontra utsatthet - del 1

Såg på en hyfsat intressant video med Tim Pool där han gick igenom vad som nyligen hänt på Vidcon tillsammans med en del intressanta kommentarer om politik. Tim börjar med att kommentera den paneldiskussion där Sargon of Akkad blev utpekad av Anita Sarkeesian

This was an anti-harrassment panel where you ended up with one of the speakers calling a member of the audience a garbage human [without provocation] to which the audience applauds(!).

Vet inte om jag hade kunnat uttrycka det själv. Hur kan man med ens en antydan till självdistans stödja kampen mot trakasserier och själv applådera när någon blir trakasserad?

Resonemanget går bara ihop om man inte tycker att alla trakasserier inte räknas. Om man tycker att vissa grupper är vara mer värda än andra då man tycker att de är mer skyddsvärda eller utsatta. Om man tänker att människor från en utsatt grupp per definition inte kan förtrycka någon annan, hur illa personen än beter sig.

Men världen fungerar inte på det sättet. Ingen är alltid förtryckt och ingen är alltid förtryckare. Vi har olika mycket makt i olika sammanhang. Samma människa kan vara mäktig på arbetsplatsen, menlös på krogen och fullkomligt maktlös i sitt förhållande. Alltså kan vi inte förvänta oss att den människan alltid kan hållas ansvarig för vad dom gått fel. Personen kan rimligtvis hållas ansvarig för företagets kvartalsrapport, men knappast för att han inte fått barnen och partnern med sig på besöket hos farföräldrarna.

Vi kan visst utkräva ansvar, men bara när människan haft någon makt i situationen som diskuteras. Hade själv en oerhörd makt i vårt förra grupparbete. Det var jag som satt på kunskapen, jag som hade överblicken och jag som skötte kommunikationen med universitetet. Man kan visst hävda att jag i den situationen hade ansvar, inte bara för att föra projektet i hamn utan egentligen för att köra över resten av gruppen när jag såg någonting de inte såg, någonting som kunde äventyra vår chans att få godkänt.

Omvänt har jag mycket liten makt på de flesta fikaträffar eller i de flesta rent sociala sammanhang där jag rör mig. Tyvärr är jag väldigt dålig på saker som ögonkontakt, kroppsspråk och signaler så...jag blir i sådana sammanhang väldigt utelämnad åt resten av gruppen, beroende av att de ska ha förståelse för det, berätta om saker jag inte vet och kunna lotsa mig fram, precis som jag brukar få göra med mina egna gruppmedlemmar i vad gäller det akademiska.

Det är någonstans det jag tycker är grejen. För att kunna få räkna med andras stöd när du själv är svag eller utelämnad, måste du själv kunna visa hänsyn, återhållsamhet och generositet när det ät du som är den starkare parten, och då det ligger i din makt att utgången av vad som sker.