Faran i att våga hoppas - att ignorera sin intuition

Min bror tänker sig någonstans att livet är ett onlinespel och att vi kanske får möjligthet att rädda Erik vid nästa genomspelning.

Om det där stämmer tror jag inte vi bär med oss någon explicit information mellan genomspelningar, utan den kunskapen kommer i sådana fall finnas lagrad som intuition. Och jag har redan haft rätt mycket intuition jag ignorerat till förmån för andra saker, som Eriks rätt till självbestämmande till exempel.

Den där sista söndagen stör mig verkligen. Erik hade fått brutala utsättningssymptom efter att ha satt ut sina antidepressiva medel. Antagligen hade han varit allergisk mot Sertralinet hela tiden, så nu när han plockade bort det fick han någon slags enorm fördröjd överkänslighetsreaktion. Han blev allergisk mot typ tio olika saker samtidigt, inklusiva de läkemedel han tidigare tagit och som han behövde (vanliga medel som diklofenak). Han fick konstiga muskelsmärtor och underhudsblödningar, sådant man vanligtvis ser vid vaskuliter.

Värst av allt var att hans migrän och hans sömnsvårigheter blev värre. Det enda som någonsin riktigt hjälpt mot det var Sertralin, och det var han överkänslig mot nu.

Han bad mig ta ställning till fyra olika alternativ, Ajovy (antikroppsmedicin mot huvudvärk), insättning av annan liknande antidepressiv medicin med mindre risk för utsättningssymptom (escitalopram), en bredare antidepressiv medicin som heter amtryptillin och att bara försöka vänta tills allting blåst över.
Bad honom i första hand vänta. Han sade att alla symptom ändå börjat kännas bättre den kvällen, inklusive ledväken som plågat honom i två år nu.

Han frågade mig om han inte kunde testa det där amtryptillinet, det hade fungerat förr honom innan. Jag tyckte inte det kändes bra, och det fanns ingen forskning på det heller, inte på patienter med redan utvecklat utsättningssydrom mot en helt annan medicin. Han sade det funkat för honom innan, men hans nervsystem var inte samma då som nu. Han var hypersensitiviserat nu mot nästan allting. Jag rekommenderade honom att sätta in en mikrodos escitalopram om han nu nödvändigtvis skulle prova någonting, och att fasa ut det mot amtryptillin om och när han hittat en dos som faktiskt fungerade.

Han tog återigen upp att amtrytptillinet hade hjälpt honom sova innan, och att det också hade en effekt på kroppens serotonin, precis som sertralin. Han lät så hoppful, jag gick med på att vi kunde testa en mindre dos. Hans kliniska intuition hade lett honom rätt innan. Jag hoppades han hade rätt, men in my heart of hearts så trodde jag inte riktigt på det.

Han tog en dos på 1 mg när vanliga insättningsdosen är 2 x 25 mg, men till och med den lilla dosen knuffade hans redan översensitiviserade nervsystem beyont the point of no return. Han fick brännande huvudvärk bara två timamr senare, han trodde han hade fått en stroke. Det fortsatte med oerhörda smärtor i hela kroppen som släppte efter två dagar. Men värst av allt var att huvudvärken förvärrades ytterligare, coh att han nu inte kunde sova alls.

Det skapade en ond cirkel där sömnlösheten ledde till mer huvudvärk och huvudvärken ledde till ännu mer sömnlöshet. Han läsa upp sitt testamente för mig på tisdagen och började köpa in utrustning för att avsluta sitt live redan nästkommande dag.

Min fina storebror låg och kramades med honom fem timmar i sträck på torsdagen, och lyckades på något sätt äntligen för huvudvärken att släppa, jag trodde vi kanske var på rätt väg.
På fredagen orkade han inte sitta längre en halvtimme i bastun på tobisvik. Han fick panik då tror vi, tänkte sig han gick en framtid till mötes där han inte längre skulle orka någonting, bara känna migrän hela tiden och ligga som ett kolli på sjukhuset. Han kände han behövde avsluta det här medan han fortfarande hade möjligheten.

Hade jag bara insisterat på att skippa det där amtryptillinet eller i varje fall vänta tills nästkommande dag så hade vi kunnat undvika hela den här jävla tragedin, det är en av flera saker jag önskar jag kunnat göra annorlunda. För det fanns inga mariginaler, det fanns inget utrymmet att experimentera och sedan misslyckas.

Och det kändes fel, det var ju det.

Lögn, Förbannad lögn och Statistik

Jag har fått nytt jobb som statistiker på en högskola i västsverige. Det var en nervkittlande dag idag. Redan från början hade jag sett de potentiella problemen projektet skulle föra med sig. Jag väntas jämföra studenternas bakgrundsdata i databasen NyA med resultatdata i en annan databas som heter LADOK. Gör man det kan man räkna på alla möjliga korrelationer, det var bara det att ingen visste om det var lagligt eller inte.

.....Det var ingen som hade utrett det, De hade drömt upp ett helt projekt och anställt någon att genomföra det utan att ens ha kollat upp själva lagligheten.

Det var jag som fick insistera på träff med högskolans dataskyddsombud, vilken jag för övrigt blev ombedd att ombesörja själv. Vi hade bokat träff idag, och det hade mycket väl kunnat stanna där. Jag hade kunnat bli förpassad till att copy-pasta aggregerad data från olika officiella hemsidor, likt någon slags glorifierad praoelev. Jag hade kunnat få sitta resterande tre månader och rullat tummarna, medan människor undrat vad fan jag egentligen gjorde där.

.....Det fanns illavarslande tecken. Han hade inte varit där de sista två gångerna jag försökt, det tydde på en oengagerad människa med tidsbrist, och föga eller inget tålamod med sådant han potentiellt kan komma att lastas för. En människa som varken kan eller vill sätta sig in i alla de detaljer som krävs för ett sådant här ärende. Det var för övrigt det intryck jag fick när jag diskuterade detta med min handledare.

Lyckligtvis visade sig alla dessa farhågor vara felaktiga. Egentligen vet jag att GDPR är just en avvägningslagstiftning, och att den låter mycket mer skrämmande än vad den egentligen är. Det välvilliga dataskyddsombudet ifråga ögnade igenom mitt upplägg och menade det nog ändå verkade vara rätt rimligt. Han propsade mest bara på att jag så snart som det blev tekniskt möjligt borde avlägsna känsliga personuppgifter i materialet.

Det var i princip den eftergift jag redan själv bedömt kunde bli nödvändig efter att översiktligt ha satt in mig i lagtexten. Dataskyddsombudet ondgjorde sig sedan över den skräckstämning enligt honom "piskats upp av onödiga människor som bara vill saluföra sina konsulttjänster".

Jag får erkänna jag satt med hjärtat i halsgropen resten av dagen, det trevliga samtalet till trots. Det hade på allvar kunnat sluta här.  Programmodulen jag skulle använda krävde genomläsning av en styck introduktion och (helst) två vetenskapliga artiklar, vilket inte passade särdeles bra ihop med min sinnesstämning den dagen.

Värdet med statsvetenskap - två alternativ

Det finns två huvudsakliga alternativ till statsvetenskap såvitt jag ser det, det första är sociologi och det andra är nationalekonomi.

Sociologi ska man studera om man vill dyka djupare i frågor kring makt, könsroller och så vidare, det kommer inte bara underlätta intressanta forskningsarbeten, det kommer dessutom göra det lättare att skaffa jobb en med studier i renodlad statsvetenskap. Man kommer med en bakgrund i sociologi anses förstå människor, ledarskap, gruppdynamik och alla möjliga grundlösa saker. Sociologiska studier anses vidare vara intressanta ur makthavarens perspektiv, varför dessa institutioner ofta har mer medel att röra sig med och större möjlighet att ordna extrajobb åt sina studenter.

Nationalekonomi bör man läsa om man vill skaffa jobb, det anses i än högre grad än sociologin utgöra användbara kunskaper. Den som läst till och med fortsättningskursen i nationalekonomi kommer även att ha lärt sig kvantifiera viktiga  samhällsfenomen så man kan räkna på dem. Detta är önskvärt sett ur många aktörers perspektiv, då seriösa analyser av allt från vårdsektorn till energimarknaden kommer att kräva en sådan kvantifiering.

Det fanns på min tid en tankesmedja i Lund som hade ett samarbete med universitetet, så fort någon fått högre än C i hälsoekonomi hörde företaget av sig och erbjöd studenten heltidsanställning, det är lite så jag får intrycket att arbetsmarknaden ser ut. Utöver olika nischade arbetsgivare kan man även få jobb på exempelvis SCB, som värdesätter kunskaper i nationalekonomi högre än kunskaper i statistik (de sistnämnda kommer dock fortsatt att vara nödvändiga!)

Till på det är nationalekonomi mycket mer ideologiskt obundet än såväl sociologi som statsvetenskap, kan man bara hävda man använt en nationalekonomisk metod kan allt från sex- och kärleks-marknaden till betygsinflation studeras, jag vill på tal om de två sistnämnda varmt rekommendera boken Freakonomics, en extremt underhållande bok som verkligen kommer att öppna den äventyrs-lystna akademikerns ögon.

Men summa summarum, det finns värdiga alternativ till statsvetenskap, jag skulle rekommendera den som inte är väldigt intresserad av politik eller politisk filosofi att faktiskt ta de alternativen. 

Värdet med statsvetenskap - rent yrkesmässigt

Jag kommer inte vara rent igenom negativ. Statsvetenskapliga studier ger en grundläggande känsla av hur samhället fungerar, och hur det politiska systemet har vuxit fram. Min statsvetenskapliga bakgrund har gjort det lättare för mig att förstå samhället, som aspirerande politiker är det viktigt, just då det hjälpter mig förstå hur samhället kunde komma att förändras, i en för mig önskvärd riktning.

Studier i statsvetenskap kommer även att ge en så kallade allmänna färdigheter vad gäller analys, skrivfärdighet och liknande, sådant är viktigare än man tror och kan med lite kreativ marknadsföring (och/eller praktik) landa en jobb på trevliga ställen som oberoende utredningsinstitut och tankesmedjor.

De allra flesta statsvetare kommer att landa på olika myndigheter. Vill man ha ett sådant jobb måste man dock ha vissa saker i åtanke. Snart sett ingen myndighet med förståndet i behåll kommer att anställa någon utan tidigare erfarenhet av myndighetsutövning. 

Ovanstående leder lätt till ett ohållbart cirkelresonemang där anställning kräver erfarenhet som lämpligtvis inhämtas från tidigare anställningar. Man kan slingra sig ur resonemanget genom att landa praktikplats eller genom att ta ett av skatteverkets/försäkringskassans sommarjobb. Det förutsätter dock (lite underförstått) att man är ung och i övrigt passar in i det etablerade "mönstret" för hur en praktikant ska se ut.

Trettioåriga akademiker med 300+ högskolepoäng gör sig med andra ord icke besvär.

Vad jag i sådana fall kan tipsa om som inkörsport är skolan, just då betygsättning räknas som en typ av myndighetsutövning. Man kommer som lärarvikarie förr eller senare få ansvar för en kurs, om inte annat så bara på grund av lärarbristen. Man kommer rent formellt inte kunna sätta betyg själv, men du kommer att rekommendera rektorn betyg för varje enskild elev, och redovisa ditt underlag.

För arbetsgivaren kommer detta att vara nära nog. Fick mitt egna första myndighetsjobb på Inspektionen för Vård och Omsorg (IVO) genom bemanningsföretaget Perido. Vid det laget hade jag ett och ett halvt års erfarenhet som lärarevikarie (hade sökt myndighetsjobb konstant), glödande referenser och dessutom för arbetsgivaren intressanta kunskaper i medicin, då jag tidigare studerat kurser på både läkar- och sjuksköterskeprogrammet.

Arbetsmarknaden för en statsvetare är med andra ord inte en dans på rosor. Det går att slå sig fram, men det kräver antingen bra känsla för arbetsmarknaden, lämplig profil eller kompletterande kunskaper vid sidan om själva statsvetenskapen.

Värdet med statsvetenskap - som varumärke

När jag läste statsvetenskap kände jag mig ofta mycket förvirrad, vad var egentligen det konkreta värdet med kursen, vad exakt var det man kunde arbeta med?

Kursbeskrivningens snömos om "bred arbetsmarknad" är ärligt talat rätt svår att ta på allvar, jag kommer därför dela av mig av mina personliga erfarenheter.

Det finns mycket få specifika statsvetenskapliga färdigheter, man bör istället se utbildningen som någon typ av varumärke. Statsvetare klumpas ofta ihop med jurister, det finns ett skäl till det. Båda typer av akademiker bryr sig om lagens bakomliggande principer, flummiga koncept såsom rättssäkerhet, offentlighetsprincpiper och förvaltningsetiska pyramiden.

Statsvetare har rykte om sig att vara speciella. Jurist kan man bli av rena karriärsskäl, även om idealister finns. Statsvetare har dock ofta valt sin utbildning enbart med idealism och samhälls-intresse som grund, de är därför långt mer intresserade av ovan nämnda onödigheter, och sannolikt mycket mer besvärliga än de annars så konformistiska juristerna.

Det kan man klart se som en nackdel men....sanningen är att sådana människor behövs på flera myndigheter, det måste finnas människor som tror på rättsstatens principer och i görligaste mån ser till att de tillämpas.

Har man inte det blir det enkelt att bortse från otrevliga lagar och principer, om inte annat så av ren bekvämlighet, det är olyckligtvis så förvaltningen fungerar.

Tankar om vanlig och omvänd diskriminering

Med vanlig diskriminering menar jag det att låta hudfärg, kön eller sexualitet eller någonting annat faktiskt väga tyngre än någons meriter när personen som diskrimineras kommer från en grupp som på något sätt är underrepresenterad/utgör en minoritet. Omvänd diskriminering innebär samma sak när personen ifråga kommer från en grupp som utgör en majoritet.

Försöker ringa in om och när så kallad omvänd diskriminering kunde rättfärdigas.

Vi kan ju tänka oss vi delar ett land på mitten. I norra delen diskrimineras vita och i södra diskrimineras färgade. Ett sådant system vore orättfärdigt. Ingen kan styra var det är man föds. Varje människas framgång skulle således vara avhängigt någonting man kanske inte kan styra över.

Vi kan tänka på samma sätt om man i 99% av landet kan diskriminera vita och det enbart är i "en enda stad" man kan diskriminera svarta (eller vice versa). Det är svårare än man kan tro att rota upp sig och...även om man nu gör det kommer man få en uppväxt bakom sig fylld av skam, mindervärdes-komplex och missade möjligheter till lärande och utveckling. Det kommer förfölja en hela livet. Den dåliga starten skulle man inte heller kunna styra över, därför måste rimligtvis även detta vara orättfärdigt.

Vi kan, återigen, faktiskt tänka på samma sätt om det i ett visst "fält" är okej att diskriminera en viss grupp, säg i vetenskapen, i industrin eller i kulturen. För är man nu "född" att bli en vetenskapskaps-man/industrimagnat/kulturarbetare kommer den diskriminering man då kommer att uppleva kraftigt kringskära dina möjligheter att uppfylla din potential, att leva din dröm.

För man nämligen kan inte heller styra vad man är bra på och vad det är för någonting man brinner för.

Man kan enligt mitt perspektiv snart sett "aldrig" väga upp en orättvisa i område A genom annan slags diskriminering i område B.

Det skulle i sådana fall enbart leda till ytterligare orättvisor.

Makt kontra utsatthet - del 1

Såg på en hyfsat intressant video med Tim Pool där han gick igenom vad som nyligen hänt på Vidcon tillsammans med en del intressanta kommentarer om politik. Tim börjar med att kommentera den paneldiskussion där Sargon of Akkad blev utpekad av Anita Sarkeesian

This was an anti-harrassment panel where you ended up with one of the speakers calling a member of the audience a garbage human [without provocation] to which the audience applauds(!).

Vet inte om jag hade kunnat uttrycka det själv. Hur kan man med ens en antydan till självdistans stödja kampen mot trakasserier och själv applådera när någon blir trakasserad?

Resonemanget går bara ihop om man inte tycker att alla trakasserier inte räknas. Om man tycker att vissa grupper är vara mer värda än andra då man tycker att de är mer skyddsvärda eller utsatta. Om man tänker att människor från en utsatt grupp per definition inte kan förtrycka någon annan, hur illa personen än beter sig.

Men världen fungerar inte på det sättet. Ingen är alltid förtryckt och ingen är alltid förtryckare. Vi har olika mycket makt i olika sammanhang. Samma människa kan vara mäktig på arbetsplatsen, menlös på krogen och fullkomligt maktlös i sitt förhållande. Alltså kan vi inte förvänta oss att den människan alltid kan hållas ansvarig för vad dom gått fel. Personen kan rimligtvis hållas ansvarig för företagets kvartalsrapport, men knappast för att han inte fått barnen och partnern med sig på besöket hos farföräldrarna.

Vi kan visst utkräva ansvar, men bara när människan haft någon makt i situationen som diskuteras. Hade själv en oerhörd makt i vårt förra grupparbete. Det var jag som satt på kunskapen, jag som hade överblicken och jag som skötte kommunikationen med universitetet. Man kan visst hävda att jag i den situationen hade ansvar, inte bara för att föra projektet i hamn utan egentligen för att köra över resten av gruppen när jag såg någonting de inte såg, någonting som kunde äventyra vår chans att få godkänt.

Omvänt har jag mycket liten makt på de flesta fikaträffar eller i de flesta rent sociala sammanhang där jag rör mig. Tyvärr är jag väldigt dålig på saker som ögonkontakt, kroppsspråk och signaler så...jag blir i sådana sammanhang väldigt utelämnad åt resten av gruppen, beroende av att de ska ha förståelse för det, berätta om saker jag inte vet och kunna lotsa mig fram, precis som jag brukar få göra med mina egna gruppmedlemmar i vad gäller det akademiska.

Det är någonstans det jag tycker är grejen. För att kunna få räkna med andras stöd när du själv är svag eller utelämnad, måste du själv kunna visa hänsyn, återhållsamhet och generositet när det ät du som är den starkare parten, och då det ligger i din makt att utgången av vad som sker.

Tankar om killar, tjejer och förväntningar

Såg nyss Nicole Kidmans video angående feminism och....jag har kanske inte helt oväntat en del kommentarer/funderingar.

Det första jag kommer att kommentera på är följande utsagor om vad kvinnor och tjejer väntas vara för någonting:

"We say to girls 'we can have ambition, but not too much" 

"We teach girls to be successful, but not too successful" 

"Otherwise you'll threaten the man" 

Det här har jag svårt att se att vare sig föräldrar eller skolan skulle pådyvla de stackars flickebarnen. Möjligtvis kan jag tänka mig detta är någonting som på något sätt uttrycks implicit i vår kultur.. 

Och även om jag nu är en ondskefull mansrättsaktivist kommer jag faktiskt inte avfärda detta påstående rakt av. Anledningen till det är att jag vet det finns tjejer som tycker samma sak, det vill säga som vägrar gifta sig med någon som de inte kan se upp till som överlägsen på något sätt. Som tjänar mer eller sitter högre upp i hierarkin. 

Och då är det väl inte en helt ologisk tanke med killar som tänker likadant? 

Det följer rätt naturligt från den tanken att den här föreställningen måste komma någonstans ifrån, det vill säga att den antingen finns någonting i vår gemensamma föreställningsvärld, att det är någonting medfött eller att det möjligtvis är en kombination av de två.  

Även om det nu är en av de dynamiker/kvinnoideal som vi har tänker jag mig nu inte med det sagt att det skulle vara det enda. Utöver det här med sårbarhet, svaghet och att dras till trygghet/styrka finns det ju också någon slags omhändertagande aspekt, där man själv står för den där styrkan/tryggheten och låter någon annan vara svag. 

Det kanske låter creepy eller verklighetsfrämmande men...jag har träffade en tjej som jag uppfattade tänkte på det sättet. Hon var redan högt uppsatt och hade alla utmaningar hon behövde. Hon sökte inte någon som kunde matcha eller utmana henne rent professionellt utan...såvitt jag uppfattade saken dejtade hon någon kille som hade stora problem, var arbetslös och som möjligtvis kan ha haft någon lättare utvecklingsstörning.

Just den dynamiken är sällsynt, men jag vill påpeka att den fortfarande är någonting som finns där.  . 

Nåväl, nästa sektion i videon fortsätter på kärlekstemat:

"As a female I'm expected to aspire to marriage"

"I'am supposed to make my life choices always keeping im mind that marriage is the most important"  

"Why do we teach girls to aspire to marriage, and don't teach boys the same?"

Det här är ju någonting som kanske mer explicit eller i varje fall mindre underförstått än det där med karriären. Det finns ju bevisligen renodlade bröllopstidningar, det vill säga folk som byggt hela sin karriär på att få tjejer att vilja gifta sig. Ser det väl inte som omöjligt heller att mamman/pappan eldar på litegrann för att få dottern att gifta sig.

Men om det nu är så, måste det då verkligan vara någonting dåligt?

En av mina förebilder uttryckte det på det sättet att "men are born poor, but die rich" medan "women are born rich, but die destitute". Vad hon syftade på där är hur mäns respektive kvinnors upplevda "värde" på partnermarknaden utvecklas genom livet. Medan män ofta "ökar" i värde på grund av stigande inkomst, förmåga att förmedla trygghet och så vidare är kvinnors värde i betydligt högre grad beroende på hur fysiskt attraktiv hon är, det vill säga någonting som sannolikt kommer att minska. 

Får känslan att det är därför många tjejer uppmanas vara mer fokuserade på förhållanden, alltså att hitta en partner att satsa långsiktigt på när de fortfarande har många valmöjligheter, och deras "marknadsvärde" är som störst. Det tänker jag inte behöver vara negativt utan någonting man söker påtala i all välmening. 

Får också känslan att det är därför många tjejer blir så bittra när killen sedan dumpar dem några år senare för någon yngre, De har ju investerat tid på det förhållandet, värdefull tid dessutom som de sedan aldrig kan få tillbaks. 

På tal om svek och otrohet kommer vi slutligen in på det här med tjejer och konkurrens:

"We raise girls to see each other as competitors [...] for the attention of men"

Har en intressant anekdot om det där. Kanske inte om tjejers förhållande till män men..deras inställning till konkurrens över huvud taget. En kvinnlig bekant till mig arbetade i en samordnande funktion på....ett transportföretag någonstans. Hon berättade att hon kände på det sättet. Att det bara fanns en begränsad mängd positioner, och att det var de som tjejerna i arbetsgruppen tävlade om.

När jag frågade medgav hon att hon aldrig sett något faktiskt bevis på att det verkligen var så, men att det i varje fall var så som det kändes. En av kompisens kvinnliga chefer kände likadant, och gjorde allt för att lyfta fram de andra tjejerna på avdelningen. Hon var blind för det faktum att hon när hon gjorde det även ignorerade alla män på avdelningen, som nu inte längre kunde avancera inom företaget.

Kommer nog avsluta med en av de funderingar videon faktiskt började med:

"We teach girls to shrink themself, to make themselves smaller"

Med kvinnliga chefen från kompisens berättelse i åtanke så...är jag väl inte riktigt säker på om jag håller med om det där, utan väljer att citera en annan video från manosfären:.

"[...]In fact I think we do quite the opposite. Wherever you turn your head in today's society we see a message to empower girls.  

That in itself is noet wrong, but what about the boys?"

Vägen framåt

Bestämt mig för att läsa vidare till hösten. Arbetat som lärarvikarie nu i arton månader och...jag känner helt enkelt inte att detta tar mig framåt. Trodde jag skulle få tid att känna efter vart det var jag vill men...läraryrket är krävande. Det kommer ta nästan all den tid du har i anspråk, i varje fall om man vill göra det bra. Trodde också ett kvalificerat jobb bara var en tidsfråga men...jag verkar dels ha överskattat mina akademiska meriter, dels värdet i arbetslivserfarenhet.

Trodde först all arbetslivserfarenhet skulle vara värdefull, men det verkar tyvärr inte fungera på det sättet. Det jag är intresserad av att arbeta med är i princip skrivande i olika former samt forskning och utredning, det har alltid varit det. Och för att då arbeta med sådana här saker måste man också ha arbetat- eller pluggat någonting som har med sådana saker att göra. Intrycket jag får är att man blir mindre och mindre intressant, ju längre sedan det var man pluggade någonting relevant.

....Och jag kan förstå det. Uppsatsskrivande har faktiskt en viss likhet med utredning eller rapportskrivande. Undervisning har inte det på samma sätt.

Ännu inte bestämt mig för vad det kommer att bli för någonting, det lutar åt antingen statsvetenskap, statistik eller matematisk statistik. Statsvetenskap är bra för att det kan ta mig vidare, det skulle göra mig behörig att läsa doktorand, just på tal om forskning och skrivande. Däremot har en masterutvildning (såvitt jag kommit att förstå) snarare ett kulturellt värde än ett rent kunskapsmässigt.

I sådana fall är tänker jag kandidatkursen i statistik skulle bli mycket mer praktisk och användbar, Kommer ge mig lite mer av en portfolio, tillåta mig visa jag även behärskar kvantitativa metoder, och (förhoppningsvis) även gör det bra. Skulle till och med kunna skriva examensarbetet om vår missanpassade svenska arbetsmarknad. Begära ut ansökningshandlingarna från X antal myndigheter och sedan granska exakt vilka faktorer (ålder, erfarenhet, typ av utbildning) det egentligen är som tar dig vidare.

.....Men det är vad jag hunnit tänka om detta just nu!

Ljusets fiender - Om judar och islamism

I Ljusets fiender tas två exempel upp på medias reaktioner på terrorattacker. Först beskrivs Anders Bering Breiviks atack på Utöja i norge. Vid det tillfället skrev man mycket om ideologin som inspirerat Breivik att begå sina terrordåd. Man oroade sig även för huruvida Breivik kunde tänkas inspirera fler högerextremister.

Det andra fallet som belyses är Mohammed Merat. En islamistisk terrorist som dels mördade ett antal franska soldater, dels skjöt ihjäl en rabbin och tre judiska skolbarn. Media vid det tillfället kritiserade inte Merats extremistiska och antisemitiska ideologi. Man oroade sig inte heller för att Merats dåd kunde inspirera fler våldsdåd mot Frankrikes judiska befolkning, trots att det sannolikt faktiskt gjorde det.

Så varför rapporterar man då så pass annorlunda om de två olika terrordåden?

Ser ett antal skäl till att media/människor argumenterar som de gör. För det första anser vi i västvärlden muslimer är en underordnad grupp, offer för rasism och diskriminering. Judarna anses däremot så pass väl integrerade att de redan utgör en del av oss och av västvärlden,  även om de kanske känns lite svåra att relatera till

Tror visserligen antisemitism har varit någonting vi varit väldigt upprörda över, men efter Israels tillkomst har begreppen fallit allt längre bort från det allmänna medvetandet. Detta i synnerhet då media (med viss rätt) varit starkt kritiska mot Israel och dess agerande. Människor tror jag har svårt att ha två tankar i huvudet samtidigt. Det blir därför svårt att vara mot Israels politik samtidigt som man är mot antisemitism, i synnerhet som Israels regering avfärdar nära nog all kritik mot sitt agerande med anklagelser om just antisemisism.

Samtidigt som judarna målas upp som en del av västvärlden, målas muslimerna som sagt upp som diskriminerade och förtryckta. Vad media inte förstår här är att man själva påverkar maktordningen genom den verklighetsbeskrivningen – man ger grupperna man beskriver som nedtryckta en form av offermakt – ett sätt att använda sin tänkta offerstatus i syfte att påverka andra människors beteende. 

Det här kanske lät lite konspiratoriskt, men föreställ er själva: Om en (gärna mörkhyad) muslim måste försvara sitt land eller sin religion, kan han utmåla sin meningsmotståndare som okunnig och/eller rasist, Kan en (ofta ljusyad) jude verkligen göra detsamma?

En slutlig reflektion är att mycket av vår föreställning om judar som privilegierade/muslimer som förtryckta i varje fall till viss del är en schimär. (Vissa) judar kan kanske ha lättare att göra karriär och utöva inflytande i akademin och kultursfären, Ekonomisk oberoende och självförverkligande är visserligen väldigt viktiga saker att sträva efter...fast kommer inte det långt efter mer grundläggande saker, som fysisk säkerhet och frihet från våld?

Ljusets fiender - angående vänstern och religion

Har förkovrat mig och läst ut "ljusets fiender" av Johan Lundberg. Har velat lära mig mer framförallt om identitetspolitik, och var alla idéer och ideal vi dagligen bombarderas av egentligen kommer ifrån. Har inte fått något riktigt bra svar på det där, däremot har jag kommit till en del insikter under läsningens gång jag tänker ni kommer att finna intressanta.

Det första jag kom att tänka på var vänsterns koppling till religion. En gång i tiden såg man inom vänstern religionen som någonting negativt. Karl Marx menade religionen utgjorde ett "opium för folket", och ville avskaffa den helt. 

Just tanken om religionens avskaffande är någonting man sedan dess verkar ha frångått i vänsterkretsar. Man har enligt Lundholm slutat se religion som någonting negativt och förtryckande, för att istället se den som en enande kraft genom vilken människor kan bekämpa sitt förtryck, ofta manifesterat i kapitalismen, systematisk rasism eller USAs utrikespolitik. Exempel som nämns är Nation of Islam, och muhadjedin, men man kan säkert dra paraleller även till palestinierna på Västbanken och i Gazaremsam. 

Det stämmer visserligen att religion utgör en källa till enighet. Vad jag tycker man glömmer är att människor ofta kommer förtryckas i religionens namn innan man kan uppnå den där enigheten. Det är ett generalfel jag tycker man gör inom (identitets)vänstern, just att man man tänker sig man inte kan samtidigt vara förtryckt och förtrycka någon annan.  

Vänstern har alltså slutat bekämpa religion, I varje fall så länge religionen ter sig som någonting exotiskt och kanske spännande, som någonting "alternativt". Lundholm hävdar vidare att vänstern i stället för att bekämpa religon till viss del kommit att ersätta religionen, vilket var en annan av Marx grundtankar, just att ta tillvara på den kraft och det syfte religion ofta ger, för att sedan rikta denna energi mot politiken. 

Vänstern lämpar sig särdeles bra för detta just med tanke på dess fokus på livsstilsfrågor. Sin tanke på hur man skall vara som bra och moralisk människa. Ofta finns det väldigt personliga sakeri verkliga livet man bör göra avkall på eller förhålla sig till. Det kan handla om enkla saker som källsortering, men också om att använda rätt pronomen eller att anamma en viss typ av manlig- eller kvinnlighet. 

Det är alltså djupt personliga saker som man antingen anpassar sig efter eller gör avkall på, Dessutom i syfte att tjäna ett högre syfte och bygga en bättre värld, precis som i religionen. Dessa anpassningar medför svårigheter som man sedan kan förenas i och bygga ett community kring, på ett sätt som blir svårt för den individualistiska högern att riktigt efterlikna.

Kunskapens Korridorer

Haft mitt hittills mest krävande vikariat nu i två månader. Undervisat i svenska, samhällskunskap och psykologi på gymnasiet. Hade sammanlagt fem olika upplägg att hålla reda på, just då svenskan låg på tre olika nivåer (svenska 1, svenska 2 och svenska för mina special needs-klasser). Sammanlagt har jag haft sju olika elevgrupper. 

Varit extremt krävande och närapå monopoliserat min fritid. Vid ett tillfälle satt jag uppe till klockan ett på natten bara för att hinna med nästa planering. Det hörde nämligen till saken att jag blev inkastad mitt i terminen. Planerings saknades först för samtliga klasser (då har jag möjligtvis tidigare lagt "en" planering, någonsin). Fick efterhand information och mer stöd, men senast i december fanns två grupper jag själv lade upp hela planeringen för. 

Har fortfarande inte släppt det, jag har arbetat hela julen, och satt uppe tills klockan 2100 i söndags och försökte få ihop mitt  underlag. Skulle lämna in både betygsunderlag och överlämning till idag men...det känns tyvärr inte realistiskt. Särskilt betygsunderlaget känns genomstressat, och känner jag är skyldig eleverna bättre bedömning än så här. 

Nämligen så det tar oerhört lång tid att uttolka läroplanen och översätta den i verkliga kriterier. Ofta växer rättningsmallen fram i dig "medan" du rättar. Det innebär att man rättar helt annorlunda på slutet än i början, och att man således måste börja om igen för att allt ska kunna bli konsekvent. Trodde jag kunde skippa just den sista genomläsningen nu på sista momentet men....det känns inte seriöst. 

Det skiljer för mycket på dåvarande och nuvarande bedömning. 

Ändå glad över att faktisk ha lämnat tjänsten. Kortvikariaten är nu förvisso underbetalda men...jag kommer snart för första gången på flera månader min fritid för mig själv igen!

Uppdatering

Vet inte riktigt vad det är jag håller på med just nu.

Jag tar en recap:

Psykologprogrammet

Flyttade till Stockholm för två eller tre år sedan, målet var att pröva på dels psykolog- och dels läkarprogrammet, och hitta någon vettig gemenskap/organisation av något slag. Var fler anledningar än så men...vissa är för personliga för att ta upp just här.

Mission accomplished. Prövade på både psykolog och läkare men blev...återigen rätt besviken. Finns ingen sammanhängande teori för hur medvetandet/vårt undermedvetna fungerar, med känslor, sexualitet och identitet. Det som fanns var ett kaleidoskop av olika teorier, med utspridda korn av sanning/insikt i varje teori.

Hade sökt till psykolog just av den där klassiska anledningen, ville mest få rätsida på mig själv. Att döma av kursinnehållet verkade det...kanske inte ogörligt, men utbildningen kändes inte relevant just för det syftet.

Hittills var i varje fall det stället jag trivts bäst på, mest pga det trevliga folket/avslappnade stämningen.

Läkarprogrammet

Det fanns goda och välgrundade skäl just till att pröva psykologprogrammet, det kan man dock inte säga om läkarprogrammet på samma sätt. Dels hade jag sveps med av hypen - just komma in på landes mest eftertraktade utbildning, vara en av de Utvalda. Dels hade jag låtit mig övertygas just av...andra som ville jag skulle pröva på.

Var dock själv fortsatt skeptisk, och kände det mest var ett slöseri med tid - något jag annars kunde lägga på någonting jag faktiskt skulle passa för, t.ex jurist, få bråka med människor på heltid över upphöjda principer!

Trivdes ändå bra också på läkarprogrammet. Betyder någonting just att ha folk omkring sig, någon att prata med nästan varje dag. Tar tid för mig odla vettiga vänskaps-/kärlekdsförhållanden, Sådant nästintill förutsätter stabilitet under längre tid, sådant både läkare och psykolog egentligen hade att erbjuda.

På grund av allt det (för att inte säga den tid jag lagt ner!) ville jag verkligen hitta en ursäkt för att stanna kvar. Kunde bara inte rättfärdiga det där för mig själv. Möjligtvis kunde jag tänka mig att bli doktorand, men läkaryrket vet jag inte vad jag tyckte om riktigt.  

Policies Kandidatprogammet

Tog ett år efter det just för att fixa en vettig grundplåt, någonting att stå på. Bestämde mig för att göra klart min policies kandidatexamen, pluggade en termin statistik (svårare än läkarprogrammet, seriously), kombinerat med distanskurser i förvaltningsrätt. Terminen efter skrev jag mitt Magnum Opus (well, hittills), dvs min kandidatuppsats om kvinnligt/feministiskt tolkningsföreträde i jämställdhetsdebatten.

Hade väntat mig någonstans att jag skulle...känna mig motiverad. Trots allt är detta någonting jag tänkt på/analyserat i flera år på egen hand. Har möjligtvis skrivit den första riktiga uppsatsen i världen på just det området,

Trots det kände jag egentligen ingenting av det där, bara trötthet.  Det var ett mycket svårt och underutforskat ämne, till följd av det (samt visst ideologiskt motstånd) fick jag underkänt vid första oppositionen.

Bör kanske tilläggas att både min handledare och min opponenten kändes...ideologiskt övertygade. Har sedemera hört min examinator var erkänd mansrättsaktivist av något slag men...han verkade i princip köpa opponentets argument rakt av.

Blev heligt förbannad övere bemötandet och ägnade sommaren åt olika kompletteringar.

I och med ideologiska undertonen i första oppositionen hade jag väntat mig någonting liknande sedan till hösten. Läst in mig på all upptänklig feministisk litteratur bara i förebyggande syfte. Stod beredd att spela in eventuell oseriös/tendensiös kritik och hitta ett sätt att överklaga.

Måste dock ha haft otur första gången, nu gick den igenom utan egentliga anmärkningar, blev nästan ett antiklimax. Det mesta jag kommer ihåg är kritiken på mina kommatecken.

Nu i efterhand håller jag med, de där kommatecknen såg verkligen för jävliga ut.

Mer statistik eller.....vad?

Någonstans här tog min planering slut. Skulle egentligen gått en master. Då uppsatsen dock blev underkänd kunde jag inte längre göra det, var en förutsättning för att få komma in. Hade inte lagt tid just på bra reservplanering utan...lagt all tid just på uppsatsen.

Kom dock överrens med mig själv att ta en termin extra statistik, medan jag utvärderade situationen. Hoppades det skulle ge mig större djupföreståelse, få mig förstå vad första kursen egentligen hade handlat om.

Efter att den också var typ färdig  så tyckte jag mig verkligen läst mer än tillräckligt.

Arbetsmarknaden

Ägnat tiden sedan dess åt att jobba och söka jobb. Värdet av min så kallade grundplåt har visat sig vara minst sagt underwhelming.

Detta till trots har jag faktiskt lyckats bra just med jobbsökandet. Fick jobb som lärarvikarie efter en månads sökande, det är rekord för min del. Turnerat sedan dess i kanske....trettiotalet skolor, till väldigt blygsam lön kanske, men dock.

Skaffade även jobb som väktare nu i sommar, believe it or not. Sprungit runt med knivsäker väst och gjort mitt bästa för att verka bestämd.

Fortsatt jobba (mest) med läraryrken nu och...det är väl där jag befinner mig,

Läget just nu

Fick nästan jobb som receptionist nu i somras...alltså åt vaktbolaget. Just det fasta schemat skulle gett mig obegränsat med pluggtid, av den anledningen höll jag mig också kvar på båda de kurser jag sökt, nationalekonomi och hyres-/bostadsjuridik.

Har alltså fortfarande itne gett upp det där juristspåret, inte helt!

Hur som heslt, till följd av det var jag fram till några veckor sedan registrerad på 150% högskolepoäng, samtidigt som jag arbetade för två olika arbetsgivare. Det kändes ohållbart, och efter mycket velande hoppade jag av i varje fall en av kurserna, den andra håller jag fast vid (dock utan arbetsinsatsen) av vissa studieadministrativa skäl jag inte går in på här.

Försöker som bäst luska ut vad som är nästa projekt och varför jag nu skall satsa på det. Vill kämpa mig fram till någonting jag kan stå för, säg handläggare/utredare någonstans, eller ännu hellre doktorand i någonting vettigt.

Var på jobbintervju senast torsdags med Försäkringskassan, och skall snart ta mig i kragen och söka praktik nu inför våren.

Vad som känns så pass förvirrande är att....målbilden är så pass splittrad just nu. Har flera trådar/projekt igång men...ingen övergipande vision om hur det är meningen de skall samverka/vad det är de skall leda till.

Angående säkerhet och väktaryrket

Jobbar för närvarande som behovsanställd väktare, nu igår hade jag uppdrag vid en mataffär. Affären ifråga är mycket utsatt, och blev rånad nu bara för några dagar sedan.

Hade som bäst schasat ut några av portade killarna, när ett antal killar nalkas från vänster. En har rånarluva på sig, och vit hoodtröja. Drar upp hooden över huvudet när han går förbi. Övriga har huvjackor, med huvorna väldigt högt uppdragna. De börjar kasta smällare/fyrverkerier omkring sig, en av dem detonerar precis där jag stod. Har vid det laget sökt skydd inne i entrén.

Klarar inte av att immobilsera fyra 15-16-åriga killar, inte utan tillräckligt med våld för att faktiskt kunna döda någon av dem. Är jag rätt säker jag skulle ha åkt dit för det. För övrigt är det nästan mer sannolikt att jag skulle kola vippen om jag bara försökte. De skulle bara kunna överväldiga mig, hålla fast mig och ta batongen ifrån mig.

Polisen å sin sida står handfallen, och verkar stå inför en veritabel systemkollaps. Det tar uppskattningsvis 10 min att komma fram till polisens ledningscentral, detta från väktarnas VIP-nummer. Väl där varken ville eller kunde de vidta någon åtgärd. Enligt kollegan tog det en gång 25 min för polis att komma på plats, sedan han verkligen tryckt på överfallslarmet.

Med gällande säkerhetssituation i åtanke, vill jag uppmana staten/bevakningsföretagen/whoever att göra följande:

Stärk väktarnas befogenheter vid nödvärn och grip. Du skall under inga omständigheter behöva känna dig osäker på om du får lov att ingripa. Vi skall möjligtvis vara rädda för buset, inte för rättsväsendet.

Stärk väktarnas rättsskydd. I teorin har väktare faktiskt ett starkt rättskydd, tillsammans med andra yrkesgrupper som lärare, poliser och brandmän. Våld mot dessa rubriceras inte som misshandel, utan som våld mot tjänstemän till exempel. Problemet är bara att lagstiftningen inte följs. Domstolarna har mer och mer kommit att anse att "lite våld får man tåla". Det är en inställning jag finner horribel. Ett angrepp mot väktare/polis är inte bara ett brott mot en viss person, det är ett angrepp på själva samhället.

Stärk väktarnas befogenheter vid avvisning/avhysning. Väktare får tyvärr inte ens utföra dessa åtgärder under gällande svensk lag. För detta krävs egentligen ordningsvaktsutbildning. Trots detta förväntas vi utföra dessa åtgärder, vilket försätter oss i både juridiskt och psykologiskt underläge, mot de som verkligen kan sina rättigheter.

Slutligen vill jag säga ett par ord om vår utrustning. Adekvat utrustning för att bemöta 4 (ibland uppåt 15) ungdomar med fyrverkeripjäser är inte batong, det är skjutvapen, det är så pass farligt det kan bli. Skall vi ändå begränsa oss till batong, så låt oss i varje fall kombinera den med lämpligt exoskelett och multiplicera väktarens muskelstyrka med låt säga 10.

En välbehövlig förbättring, itne minst för våra kvinnliga kollegor..

Kort om snygga kvinnliga spelkaraktärer.....

Såg nyss på Lingerie is not Armor med Anita Sarkeesian. Smått uttråkad.

Argumentet är att kvinnor blir förtryckta genom att bli sexualiserade. Anita avfärdar argumentet att sexualitet är liktydigt med makt för kvinnor, på helt annat sätt än vad det är för män. Hon avfärdar likaledes argumentet att lättklädda tjejer i spel faktiskt valt att klä sig på det sättet. Valet ska redan ha gjorts av spelutvecklarna, som tvingat karaktären ifråga att anpassa sig efter den presumptiva manliga spelaren.

Vad Anita missar är att flera av karaktärerna hon pratar om är huvudpersoner. De presumtivt manliga spelarna väljer ju att spela som dessa karatärer, för att själva kunna leva sig in i den rollen. Valet är således inte spelutvecklarnas, utan spelarens. Vidare så tror jag de väljer kvinnliga karaktärer, just för att känna sig spännande och åtråvärda, för att känna den makten de aldrig haft väl i verkliga livet

På vilket sätt är skulle det då vara missaktande eller kvinnofientligt?

Kunskapens frukt och skapelseberättelsen

I början av berättelsen står skrivet att:

"En flod rinner upp i Eden och bevattnar trädgården. Sedan delar den sig i fyra armar. Den första heter Pishon, den flyter kring Havila, ett land där det finns guld. Guldet i det landet är fint, och där finns också bdelliumharts och onyxsten. Den andra floden heter Gichon, den flyter kring Kush. Den tredje floden heter Tigris, den rinner öster om Assyrien. Den fjärde floden är Eufrat."

Det är viktigt att påpeka tänker jag, att berättelsen nämner en fysisk plats, benägen någonstans i mellanöstern (dvs att döma av Eufrat och Assyrien). Men vi skippar det tankespåret, och fortsätter i stället i rask takt till syndafallet:

"Ormen var listigast av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort. Den frågade kvinnan: ”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?” Kvinnan svarade: ”Vi får äta frukt från träden, men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte! Gör ni det kommer ni att dö.” Ormen sade: ”Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont".

Men hur kan man då skilja sanning från lögn, om man inte ens har kunskap om gott och ont? Blir inte detta lite av ett mindfuck? Att du kommer att inneha förmågan att veta att du gjort fel, först när du väl har gjort fel?

Också ett märkligt resonemang. Är det bara kunskapen om vad som är moraliskt rätt och fel som skiljer människa från Gud?

Vi fortsätter i berättelsen. Gud blir klart arg, dock mest av allt på Eva:

"Stor skall jag göra din möda när du är havande, med smärta skall du föda dina barn. Din man skall du åtrå, och han skall råda över dig."

Detta korta stycke innehåller intressanta tankegångar. Stycket kommer senare (ingen källa) nära tankar på kvinnors samhälleliga underordning. Detta kan dock läsas feministiskt. Spetsar vi till det, utgör ju kvinnors åtrå till (sviniga/manliga?) män faktiskt ett straff från Gud  enl. själva skapelseberättelsen! Underordningen som talas om behöver heller inte vara någonting samhälleligt. Vi kan läsa det så att kvinnor kommer känna sig undergivna män,, även då de inte vill vara det, och logiskt sett faktiskt vet att det är fel.

Vore inte det faktiskt mer av ett straff/mindfuck än den vedertagna tolkningen?

Vi börjar nå fram till slutet:

"Herren Gud sade: 'Människan har blivit som en av oss, med kunskap om gott och ont. Nu får hon inte plocka och äta också av livets träd, så att hon lever för alltid.' Och Herren Gud förvisade människan från Edens trädgård och lät henne bruka jorden varav hon var tagen. Han drev ut människan, och öster om Edens trädgård satte han keruberna och det ljungande svärdet att vakta vägen till livets träd."

Så människan har nu gjort sig likställd med Gud, sånär som på evigt liv och kanske evig ungdom. Människan är avvisad från Edens Lustgård, dels på grund av sin olydnad, och dels för att Gud (i varje fall enl. detta stycke) är rädd att människan ska bli som han själv.

--------------------------
Jag väljer nog själv att se det här mer som en figurativ coming of age-story än som någonting annat. Människan befann sig i ett förhistoriskt stadium av lycka och okunnighet. Det fanns mat, värme och gott om naturresurser, ett figurativt paradis. Människan kom dock med tiden att utvecklas, hon ville ha mer än så, sökte förståelse.

Detta kom att få flera dåliga konsekvenser. I och med ökad intellektuell kapacitet, fick vi för första gången en uppfattning om vad skam och vad sedlighet kunde vara för någonting. I just vårt sökande efter mönster, så har vi kommit att uppfinna såväl tradition som (stundtals) förtryckande könsroller. Människan kan inte heller se sig själv som lycklig och oskuldsfull. I och med att vi vet hur världen fungerar, har vi också gjort det som händer i den till vårt ansvar.

Men i och med att vi ätit av kunskapens frukt, så har vi också tagit första steget mot faktiskt gudomlighet. Mot att bemästra vår värld, lösa våra problem, göra framsteg mot att arbeta tillsammans, mot en bättre, mer rationell och mer rättvis värld.

Mer av övervakning - någonting att föredra?

Tänker på följande artikel av Ivar Arpi, han skriver bland annat att:

Att kasta sten på polisen och hota dem med granater blir man gripen för – om man gör det på egen hand. Men är man 50 personer har polisen mycket sällan resurser att gripa någon.

Sett liknande skriverier om våldtäkterna/trakasserierna i Köln, nämligen att:

De ville anmäla stölder, misshandel och sexövergrepp [...]. Men att identifiera varje gärningsman gick inte, eftersom myndigheterna inte hade koll på det som hände, enligt rapporten.

Gemensamma faktorn är att poliser dels inte har resurser, och dels att gärningsmännen inte kan identifieras. Om det verkligen är så att staten/polisen någonstans förlorat kontrollen, tycker jag i likhet med Jahja Zeqiraj att undantagstillstånd skall införas i sådana områden

Gällande andra problemet, tycker jag inte handgranatskastande idioter förtjänar få sin integritet respekterad. Tycker offentliga platser skall ha kameror på standby, med hög upplösning. Efter domstolsbeslut kan dessa aktiveras, och filmmaterial ska få bearbetas digitalt. Analytiker (med hjälp av datorprogram) kan analysera misstänkta rörelsemönster, och matcha alla gärningsmän mot på förhand upprättat register.

Ingen skulle längre bli garanterat straffrihet, bara för att de trott sig vara anonyma. Och alla skulle verkligen veta det, det skulle göra skillnad.

Det kanske låter lite som övervakningssamhälle men...det är bättre att vi styr än att gängen gör det. Vi har i varje fall "visst" mått av rättssäkerhet och transparens, även om även vi är långtifrån perfekta.

Gud, god eller allsmäktig?

Ser en motsägelse i idén om att Gud skulle vara god, men samtidigt allsmäktig.

Vore Gud allsmäktig, skulle han inte kunna vara god, i varje fall inte såsom människor vanligen definierar termen. Då definierar jag hellre Gud som någon/någonting som visserligen är god, men inte för den sakens skull allsmäktig.

Frågan blir då...hur allsmäktig kan vi säga att Gud är?

Tror inte på en Gud som skapat hela universum. En sådan skapare vore för mig rätt avlägsen/skrämmande. Snudd på narcisisstiskt dessutom, att tänka sig att just människan är den Gudens avbild (inte säg, det hundratalet andra intelligenta arter som kan tänkas existera!)

Om vi begränsar oss då, och säger att Gud bara skapade jorden (det nu skapelseberättelsen begränsar sig till)?

Gillar inte den tanken heller. Då skulle Gud skapat såväl böldpest som malariemyggor. Skulle ha dömt olika områden i världen till i princip evig sjukdom och fattigdom (tänk Afrika söder om Sahara). Den guden skulle visserligen vara mäktig, men vara mer av en oförklarlig/obeveklig naturkraft (såsom Gud omnämns i gamla testamentet) än en kraft om på något sätt vore välvillig och kärleksfull.

Då väljer jag hellre tredje definitionen, och säger att Gud är en gud specifikt för människan. Att Gud visserligen inte skapat människan, men kommit att existera som en form av kollektivt samvete eller medvetande. Att Gud i sådana fall inte kan påverka den fysiska världen, men väl påverka enskilda människor i rätt riktning (ge känslor av intuition/kärlek/dåligt samvete).

Det tycker jag ligger mer i linje med hur kyrkor och frikyrkor faktiskt pratar om Gud. Inte som någon som fysiskt uträttar saker, utan som någon/någonting att finna mening och inspiration i. Någon el. någonting man måste hitta och hålla kontakten med.

Högern, Vänstern och Lagen

Är det alltid så att högern har mer respekt för lagen än vad vänstern har?

Tänker vänstern menar sig kämpa mot det förtryckande etablissemanget, ofta i form av högern. I och med det genomslag vänstern lyckats få i debatten, tänker jag mig också att den bilden kan ha fått genomslag. Alltså kan vänsterns lagbrott ses i termer av kamp mot etablissemanget, medan högerns lagbrott ses som uttryck för bortskämdhet, kanske som arrogans.

En annan tanke: Även om t.ex sverigedemokrater också menar sig kämpa mot etablissemanget, så söker de ändå värna om ordning, och traditionella värden. Det kanske leder till att de- i större grad än vänstern tenderar att vilja jobba inom systemet?

Tror också högerdemonstranter kanske ses som mer hotfulla, oavsett om det nu är rätt eller fel. Det är okej när vänsteraktivister förföljer "Soldiers of Odin" i Finland iförda clowndräkter. Men skulle det fortfarande vara det, om högern gjorde samma sak mot en vänsterextrem organisation, säg Svarta Blocket?

Gästspel i LUF - Att vilja och våga göra skillnad.

Gör gästspel hos Liberala Ungdomsförbundet i Skåne idag.

Jag blev först inspirerad. Har saknat den intellektuella takhöjden i just folkpartiet. Birgitta Ohlssons anförande i början var tankeväckande, och väldigt medryckande. Vill inte prata med folk som enbart håller med mig. Folkpartiet (numera liberalerna) har alltid haft just en väldigt medryckande ideologi.

Snart kom jag dock att bli påmind, om varför det var jag lämnade förbundet.

Påpekade att föregående förbundsordförande Adam Cwejman (tillika dåvarande distriktsstyrelse) sökt driva utpressning mot mig personligen, och mot Liberala Ungdomsförbundet i Lund. Påpekade även att sådana tilltag nu blivit legitimerade, genom gällande stadgar.

Detta upplevdes som väldigt obehagligt. Inte själva situationen, men att jag tog upp den.  Det finns en konstig kultur här. Det värsta är att behandla någon illa, eller göra någonting fel.  Det värsta som finns är att påpeka att någon har gjort så. Det är en inställning som är rent ut sagt vidrig.

Det vore nu en sak, om det fanns en instans att hantera sådant här. Om oberoende officiella kanaler faktiskt existerade. Men de gör verkligen inte det, det finns ingen annan utväg, än att ta upp sådant här offentligt.

Det verkar dessutom som om den nya ordning som fick mig att avgå, är någonting som hunnit sätta sig bland liberala ungdomsförbundets i skånes medlemmar. Styrelsen fick enligt denna ordning makt att ensidigt fatta bindande beslut, utan några som helst begränsningar. Styrelsen fick även makt att - i strid med svensk lag - upplösa enskilda medlemsklubbar.

Detta är någonting som inte längre upplevs som hotande i distriktet. Medlemmarna verkar snarare se detta som en trygghet, en självklarhet. Efterson alla liksom vet vad det är som gäller. Faktiskt var det så, att mitt anförande (som för distriktet okänd faktor) ansågs som långt mer hotfullt än sittande distriktsstyrelse.

Det är en ordning som jag -då som nu- bara inte kan tolerera. Politik ska inte handla om att aldrig stöta sig, om att alla ska hålla med. Politik ska handla om vilja - och våga - att verkligen förändra. Allting dom undertycker de drivkrafterna, utgör för mig ett oacceptabelt hot mot själva demokratin.

Men....om vi då sammanfattar, jag tog nattåget ner till skåne. Jag har lagt tre arbetsdagar på onödigt, ideologiskt arbete som förmodligen aldrig kommer gagna mig, i synnerhet "inte" vad gäller politiska karriären..

Var detta då verkligen lönt?

Politik handlar nu inte om enbart karriär. För första gången någonsin har jag haft möjlighet (om än ytterst begränsad sådan) att faktiskt ställa folk till svars för vad de utsatt mig för. I varje fall markera (för första gången någonsin) att detta verkligen inte varit okej. Bara av den anledningen, skulle jag nästan säga det var värt det.

Dessutom har jag gett framtida medlemmar i distriktet någonstans att vända sig, vid mobbning, trakasserier och andra oegentligheter. Dessa kan nu vända sig till distriktets granskningsutskott (det s.k granskningsutskottet). Jag har gett detta utskottet makt att försvara sig själv om det (som också hänt) blir utsatt för samma typ av mobbning el. trakasserier. Framtida medlemmar kommer således aldrig finna sig själva i samma typ av ohanterliga situationer som den jag tidigare befunnit mig i.

Till på detta, medlemmar kan nu lämna in misstroendeförklaring, mot sittande mötesordförande. De kommer därför aldrig få sina (berättigade) klagomål bortviftade, på samma sätt som jag fick i min tid i förbundet. De kommer - om inte annat - i varje fall få möjlighet att markera genom att yrka på en sådan misstroendeförklaring.

Det blir nog ingen karriär just i Liberalerna, i vart fall inte i ungdomsförbundet.

Men jag har velat och vågat göra skillnad.

I think that counts for something.