Dryga jobbfanskap

Gick över med vilsen tant igår till andra avdelningen. Väl där ser jag farbror B krypa runt på golvet. Jag ogillar skarpt att gå över någons gräns, men misstänkte B kanske inte kröp runt därnere just av fri vilja.

"Har du ramlat B, vill du komma upp?"

"Jag leker låtsasleken, på riktigt!", säger B argt och kryper vidare.

Jaha, det hjälpte ju.....jävligt mycket. Or not.

Ser mig förgäves om efter ordinarie personal. De verkade dock ha gått upp i rök, lagom nu till frukostrasten. Stod och övervägde var de kunde tänkas ha gömt sig någonstans, då plötsligt L, boendets sjuksköterska dyker upp bakom mig.

"Vad gorrr do, varforr du inte säga till? Du vända, du vända!"

Försöker förgäves dechiffrera andra delen av budskapet. Vända någon? Vem fan då?  Ger till slut upp och bestämmer mig ignorera detta tills vidare. Jag hjälper L att sätta B upp i rullstolen, innan jag återvänder till min surt förvärvade frukost. Finns ingenting kvar att göra, och jag avskyr att stå och vela.

Efter fem minuter kommer L in. Han tittar allvarsamt på mig, går långsamt fram, och lutar sig framåt över bordet. Han pratar långsamt och tålmodigt, barnspråk liksom.

"serr du någgon på golvet, så gårrr du inte in och vända. vi gorra inte så".

Han fick det alltså att framstå som om jag inte bara dröjt att ta rätt beslut, utan att jag dessutom skitit i B, och gått raka vägen tillbaks till frukosten. Detta dessutom inför två medarbetare och avdelningschefen.

That kinda fucked me up.

Inte nog med de rent personliga aspekterna, det skulle i och för sig vara illa nog. Stört mig på detta i två dagar nu, jag måste stå ut på stället flera veckor till.  Men dessutom kommer jag antagligen få en dålig jävla referens, om jag tar det så kallat schyssta alternativet, och bara låter det här passera.

Drygt värre alltså. Ska försöka ta ett snack om det här, tonvikt alltså på försöka.

Introvert - Den tysta revolutionen

Reflektioner angående "Introvert - den tysta revolutionen", av Linus Jonkman.

Det stämmer att vi förväntas vara mer extroverta idag. Folk följer normen, även då de inte förstår den. De gör vad som förväntas. Folk samlas och "festar", för att det förväntas. Man drar ut, och hoppar på dansgolvet, för att det förväntas. Vid flera sådana tillfällen, har faktiskt jag varit mest kreativ och drivande. Detta då jag vet vad jag själv behöver för att ha kul, jag kan se vad som saknas.

Det "har" bliviet lättare att vara introvert. Skulle aldrig fått så stort utrymme att uttrycka- och förverkliga mig själv annars. Inte utan blogger, afvm och...en del andra kanaler. Samtidigt har en del "bra" kanaler för introverta människor försvunnit.

Föreningskulturen är någonting bra och någonting givande. Med dess krav på fullständig demokrati, och att alla ska komma till tals. Tyvärr domineras merparten föreningar numera av slaviska lämmeltågsmänniskor, utan ett uns av självständigt tänkande. De tar åt sig vad andra människor tänkt, utan att själva riktigt analysera saken, och komma fram till någonting eget.

I think that's just sad.

Jag tror...att jag på många sätt är mer extrovert än introvert. Får energi av att dela med mig, både av känslor och tankar. Har alltid blivit fel, då jag inte kunnat göra det ordentligt. Det är  livsviktigt för mig, att hitta människor jag klickar med. Se upp till och identifiera mig själv med. Sedan är jag väldigt dålig på att leva ut den sidan, men det får kanske vara en annan sak. Personighet säger någonting om vilka drivkrafter du har, inte hur bra du är på att tillfredsställa dom.

Överlag, så tycker jag författaren blandar ihop det där. Var dina drivkrafter ligger, och vad det är du är bra på. Är inte "bra" på snabba ordväxlingar, och känner mig fruktansvärt rostig socialt. Men det blir inte mindre viktigt för det.

Så om vi sammanfattar; Drivkrafter och begåvning är två olika saker. Mina drivkrafter är i huvudsak extroverta. Min begåvning, eller mitt sätt att fungera, ligger i huvudsak på det introverta området. Förberedelser, planering, djupförståelse.

Sanktioner vs missiler

Liten reflektion:

Sanktionerna mot Gazaremsan är, som Israel hävdar, inte dödliga. Mat och förnödenheter kommer in. I varje fall det nödvändigaste. Det som skadas, är framförallt Gazas ekonomi. Dess möjlighet att exportera, importera och producera. Det som också skadas är dess värdighet. Det innebär en ständig förnedring, att få leva under någon annans kontroll på det sättet.

På samma sätt kan man tänka om missilattackerna gentemot Israel. Skadan på marken är försumbar. Däremot är den ekonomiska skadan väldigt stor. Missilerna Hanas tillverkar kostar några tusen dollar. Missilerna järnkupan (The Iron Dome) använder för att skjuta ner sagda missiler kostar upp till femtiotusen. Likaså är den psykologiska skadan väldigt stor. Stora delar av Israels befolkning (hörde upp till en tredjedel?) får varje dag sitta i skyddsrum, och bli beskjutna i sitt eget land.

Undrar om det här kanske är meningen med Hamas raketattacker? Inte först och främst att döda, men att hämnas för de ekonomiska/psykologiska konsekvenserna av Israels blockad? Tvinga Israel att uppleva lite av samma sak?

Disclaimer:

Finner både Hamas och Israels strategi både skadlig och kontraproduktiv just nu.

Greed is Good

Skulle förnya mitt abonnemang idag:

[...]

"Vill du ha en ny telefon också?"

"Iof funderat på ngn vattentät, Xperia Z typ"

"Den har jag också, ta xperia Z Compact, den är grym!"

"Hur mycket kostar det?"

"150 kr extra i månaden, under 24 månader"

"Då tjänar jag mer på att faktiskt köpa telefonen?"

"Jag lägger på min personalrabatt! Då blir det 500 kr billigare!"

"Jaha?"

"Då säger vi så? 349 kr i månaden?"

"Vänta nu lite, hur mycket är abonnemang och hur mycket är telefon?"

"249 kr abonnemang och 100 kr telefon."

"Det är ju 70 kr dyrare än alternativet? Måste bli typ 1500 kr över 24 månader?"

"Ska vi säga så?"

"Nej, i sådana fall betalar jag 4500 kr sammanlagt, för någonting jag kan köpa för 3200 på pricerunner. Jag vill ha budgetvarianten. 179 kr/månaden tack. Ingen telefon.

Queertopia - Avslutning

Fanns många bra saker på QFS/queertopia, tyvärr avslutades träffen rätt...obehagligt tyckte jag.

Det var först poetry slam. Ett gäng tjejer som, mestadels, berättade om att få gränser korsade, bli utnyttjade och våldtagna på olika sätt.

Okej, fine. En erfarenhet som många har. Men jag får riktigt dåliga vibbar av det. Det ingår liksom i min roll (som faktiskt biologisk kille) att våga korsa de där gränserna. Se någon i ögonen, sätta mig ner och prata. Riskera att göra det varje dag, att korsa någons gräns. Det är rätt jobbigt bara som det är. Och kan du inte göra det, så kan du inte längre fungera. Du undviker prata med folk, kryper ihop. Du undviker se på dom. För någon kan ta illa upp.

Så jag vill faktiskt inte höra sådant där. Inte från någon som inte har koll. Inte från någon som inte har respekt för det.

Men fine. Det kan vara viktigt att diskutera. En erfarenhet många har, både killar och tjejer. Men om vi tvunget ska belysa en sådan grej, kan vi då inte också belysa saker med mannens väsen/sexualitet, som vi faktiskt tycker är positivt?

Mot slutet av kvällen var det Feministisk Kampsång. Det häcklades friskt med män och mansrättsaktivister, som uppmanades "förgöra sig själva", och självklart även med högerfolk i allmänhet. Dessa kan självklart inte vara queer (!!!).

Jag respekterar faktiskt rätt mycket av vad QFS hade att komma med. Respekt, för såväl sexualitet och könsidentitet, som rent politisk identitet, och viktiga principiella ställningstaganden. Pronomen som man föredrar. Sätt att få komplimanger. Småsaker, som kan vara väl så viktiga för någons identitet.

But it's a two-way-street. Skall jag ge någon så pass mycket respekt, och anpassa mig så pass mycket...då har jag också rätt att vänta mig någonting tillbaka.

I varje fall någon form av grundläggande respekt för vem jag är.

Mer om QFS

Right i ett tidigare inlägg, har jag skrivit lite om min vistelse på QFS. Alltså Queerfeministisk samling, som hölls under tre dagar i Nacka, utanför Stockholm.

Här kommer andra delen, kopierad (typ!) direkt från dagboken!

..........

Dagen har ändå varit rätt givande. Pratat väldigt mycket om just identitet, hur man känner- och hur man identifierar sig själv. Förvånande många, nästan nittio procent ser det här med queer som någon form av politiskt ställningstagande. Det är långt mer än jag någonsin hade förväntat mig. Och som jag tidigare varit inne på, är det inte någonting jag riktigt håller med om.

En sak som kom upp återkommande gånger var kroppar och kroppsspråk. Varken jag eller den enda andra killen i gruppen kunde relatera...men alla tjejer var extremt medvetna om det här. Hur de kunde modifiera sitt kroppspråk, till exempel, för att ge ett annat intryck till mottagaren.

Och jag misstänker väl...

Att man som tjej mycket oftare blir uppmärksammad, både för sin kropp och sitt kroppsspråk. Får mer feedback, och blir påmind om det på ett helt annat sätt. Inte bara om det, utan om identiteten din kropp och ditt kroppspråk för med sig. Och därför blir också dissonansen mycket större mellan hur du verkligen identifierar dig, och hur folk väntar sig du ska vara.

Och det är...enligt den logiken därför (fler) tjejer bryr sig så pass mycket sådant här. Blir mycket mer påtagligt. Blir någonting man måste ta ställning till, antingen för eller emot.

Well, typ.¨

Bah, om politik igen

Ännu en krönika från DN:

"Vi måste kunna diskutera utan att de kränkta männen kväser all intellektuell utveckling med mejl"

....skriver Hanna Hellquist i en lång och...inte särdeles genomtänkt tidningsrubrik. Kanske, tänker jag, kunde vi tänkt samma sak om kravallerna i Göteborg, under EU-toppmötet?

För demonstanterna där var också arga, också kränkta och upprörda. Märkligt nog tycker vi "inte" ( I vart fall inte vänsterintelektuella journalister!)  att dessa kränkta vänstermänniskor "kväste den intellektuella utvecklingen", vare sig med mejl eller gatstenskastande. De olika åsikter som yttrades, kunde tvärtom tolkas som viktiga inlägg i debatten, någonting som förde den framåt. Om EUs fokus på företagen till exempel, om mänskliga rättigheter.

Även om ingen saklig kritik över huvud taget hade funnits mot systemet. Hade ändå själva känsloyttringarna under veckan varit viktiga att ta fasta på. De säger nämligen någonting viktigt. Om vanliga människors skepsis mot systemet, dess bristande legitimitet, och dess bristande folkliga förankring.

Saker varje politiker med självaktning måste ta hänsyn till.

I'm just saying?