Värden och värderingar

Det är svårt att göra någonting åt sina grundläggande värderingar....jag har haft lättare än de flesta att ta åt mig vad skolan/samhället/whatever sagt åt mig jag borde vara för någonting. Det blir drygt det där, särskilt som många värden och ideal står i konflikt med varandra.

Vi har det där "good guy"-paketet man prackar på alla killar....var artig, behärska dig, tänk på andra, var snäll mot tjejer och respektera dom...hela den biten.

Sedan verkar jag ovanpå det där ha en samling Überkristna värderingar. Jobba hårt, klaga inte, finns där för alla som ber om det. Var lojal och pålitlig, håll alltid ditt ord. Och var ödmjuk, tro aldrig du själv är bättre och viktigare än någon annan.

Någon bit traditionell mansnorm har jag nog också tagit till mig, var alltid kåt och villig, visa aldrig känslor och förlora aldrig kontrollen.

Något som går direkt i Clinch med den motsägelsefulla häxkitteln av feministiska värderingar som verkar finnas lite överallt... Våga vara bra och alternativ, gärna lite undergiven, ta inte plats, och förtryck/kränk/förolämpa under inga omständigheter någon tjej/kvinna.

Som grädde på moset har vi den vetenskapliga normen som skolan pådyvlat oss. Var saklig. Var objektiv, se saker ur ett större perspektiv, ta alltid hänsyn till andra personer utom dig själv. Säg ingenting utan att mena det.

Allt det här är alltså saker som på olika sätt påverkat mig och som jag försökt leva efter...Är det konstigt man blir förvirrad?

Vad som är slående för alla de där normerna är att det ingenstans finns utrymme att ta hänsyn till sig själv. I stort sett allt vi någonsin lär oss går ut på att förtrycka våra känslor/ambitioner för någonting annat. För plikten, för sakligheten, för jämställdheten, för att inte såra någon, för att inte vara till besvär.

Men man kan faktiskt inte leva på det sättet. För innan man kan lära sig respektera andra måste man lära sig respektera sig själv. Att inse man själv också har ett värde, att det visst är okej att göra någon sur/besviken, att det till och med är bättre (för båda parter!) många gånger än att svälja undan och knipa käft.

Har sagt det många gånger och jag kommer att göra det igen...vi måste lära våra barn hur livet och världen    verkligen fungerar, inte hur vi önskar att de gjorde det.

Politisk korrekthet...

[...]och...liksom...alltså..jag behöver..jag känner inte att jag har ett behov av att vara politiskt korrekt och behaga alla liksom, så att ingen känner sig krängt alltså....det är inte bra om någon känner sig kränkt men...alltså samtidigt lite så skit samma, jag orkar inte...sitta här och bara "vissa", "många", "kanske", "lite"...

-Från barnaministeriets inslag om den feministiska systerskapskören, inslaget återfinnes här.

Vad jag reagerar på i det här inslaget är nog…själva liknöjdheten på något sätt.

Varje gång jag kritiserar tjejer eller feminism är jag jävligt noga med att det bara är vissa feminister och vissa tjejer som det gäller. Det är min delvis feministiska uppfostran som fått mig att tänka så. Den sitter djupt. Du kränker aldrig en tjej, objektifierar henne aldrig, behandlar henne aldrig som en kvinna i stället för en egen individ….det är bara fel.

Och jag blir bara så trött på människor som tror de kan säga någonting om hur andra ska vara/bete sig, för att sedan inte ens försöka leva efter det själv!

Det är hyckleri, och jag har noll och ingen respekt för det. Vill du att andra ska följa en uppsättning regler har du också en skyldighet att göra det själv. Om reglerna/ideologin visar sig för svår att följa är det inte ett tecken på att människan är svag, att det är sådant händer, osv osv....

Det är ett tecken på att ideologin/regeluppsättningen är felaktig och måste förändras! Du kan inte gå omkring och göra reklam för en livsstil/ett sätt att vara om du samtidigt vet att det inte fungerar, det funkar bara inte så. 

Ride the Whirlwind!

Jag har alltså flängt runt i säkert tre-fyra år nu. Längre, om man räknar med sjuksköterskepreogrammet. Sista gången jag läste någonting jag trodde på var Vårterminen 2008. Efter det har jag bara...läst saker för att jag känt mig tvungen till det, eller för att någon fått in mig på det och jag inte kunnat säga emot.

Har inte haft någon vettig stabilitet på typ tre-fyra år nu. Det är så jävla många saker man missar...chans att utvecklas, slappna av. Bara en sådan sak som att ha kompisar man kan prata med, bara ringa upp ibland och kunna hänga med varannan vecka.

Man behöver det där!

Nu har jag alltså kommit in på psykologprogrammet i Stockholm. Finns bra saker med det, ändå en av Sveriges mest sökta utbildningar typ. Finns typ vettiga möjligheter och är ändå rätt vettiga ämnen...

Men jag vet inte om jag har flängt färdigt än. Vore skitnajs sticka upp till stockholm och så men...vet inte om jag vill påbörja någonting jag inte kan/vill avsluta. Känns fel.

Alternativen är typ att antingen plugga lite mer stats eller att fortsätta drägga runt och söka lite fler jobb. Antagligen söka jobb då. För att bryta mönstret om inte annat. Plus att jag nästan fått in rutinen nu.

Det är det som händer. Desperat sökt jobb nu de senaste dagarna...får jag väl svar från någon känns det typ som om man slipper bestämma sig. Men kommit fram till nu att jag får se till att göra ett vettigt val, även om det kan vara svårt.

Christmas Blues

Jag har hatat julen sedan jag var tretton typ.

På den tiden hade jag nog mer skäl till det. Var olyckligt kär just då och mådde dåligt varje dag. Kunde verkligen inte se någon mening med att vara glad och tacksam, skulle bara känts som ett hån just då. Och "den" biten känner jag faktiskt inte av så mycket längre. Det var ett jävligt långt tag sedan.

Faktiskt.

Men det hänger kvar...fast det är inte bara jag som känner av det, alla verkar bara tycka julen är jävligt dryg nuförtiden.. Allt jävla julstök - Allt tröstlösa, jävla slit, ackompanjerat av deppiga julsånger som får en att vilja hoppa framför tåget.

Thank God iaf att vi skippade pepparkakorna i år ^^

Bye Bye Ronja ^^

Vet inte vad jag ska skriva riktigt...

Jag blev alltså nyss utsparkad från Ronja, alltså smålands feministcafé. Har gått dit till och från i ett år nu, tycker ju feminism och jämställdhet "är" viktiga saker att diskutera. Jag "har" bevisligen många issues med ämnet, så varför inte ta upp det med några som faktiskt är uttalade feminister?

Så jag har stegvis försökt säga mer och mer av vad jag verkligen tycker för någonting...säga till om saker jag tycker är fel istället för att bara sitta still och hålla med. Jag har fortfarande hållit jävligt låg profil, för att vara mig i varje fall. Inser man inte kan vinna varje strid. Att du vinner mer på att diskutera än att attackera. Att du inte kan diskutera med någon som befinner sig i försvarsställning, att slaget redan blivit förlorat då.

Bad t.o.m om ursäkt efteråt om någon hade tagit illa upp, bara i förebyggande syfte liksom. Men man måste få lov att ifrågasätta saker också. Särskilt sådant som känns fel och/eller förtryckande. Du gör våld på dig själv annars, och det är verkligen inte okej.

Och du ska inte behöva göra det heller...det är inte det som är feminismens roll i samhället. Den finns inte till för att placera in någon i fack, tvinga någon vara politiskt korrekt, att vara någon man inte är eller säga något man inte står för. Feminismen uppstod som en reaktion på den politiska korrektheten på sin tid. Just för att människor ville resa sig själva från åsiktsförtryck, stå för vilka de var, vad de kände och vad de ville göra för någonting.  

Att ignorera det där och sedan skapa nya normer, utan att ens vilja erkänna att de kan vara förtryckande, och nya förhållningsregler, som inte ens får ifrågasättas...det tycker jag är att spotta på det feministiska arvet. 

Det är så man visar att man inte lärt sig någonting.. 

Feminism och jämställdhet är viktiga saker för mig som sagt, även om jag aldrig sett mig själv som feminist ser jag många feministiska idéer som klart värda att diskutera.

Skrivit följande artiklar i samma ämne:

http://psykad.blogspot.se/2012_07_01_archive.html

http://psykad.blogspot.se/2012/07/queer-ideal-eller-identitet.html

http://psykad.blogspot.se/2012/08/valdtakt-och-sadant.html

Ledord

Lite vad jag känner är viktigt för mig, eller som jag iaf kämpar jävligt hårt för att leva efter, även om jag tycker det är svårt, och oavsett om jag tänker på det eller inte.

Heder

Att vara en bra människa. Göra vad som är rätt. Eller vad jag tycker är rätt iaf.

Ärlighet,

Rakhet, både mot mig själv och mot andra. Jävligt svårt ibland, fast viktigt.

Saklighet.

Kräver det både av mig själv och alla andra. Blir för mycket ibland. Ohälsosamt att hela tiden vara sakligt och balanserad.

Lojalitet

Respektera ingångna avtal, även med mig själv. Blir lite för mycket av det här ibland.

Integritet

Att du respekterar dig själv helt enkelt. Försöker bli bättre på det.

Intressant om USA/Sverige

Var på föreläsning nyss på eden, med Susan Hegeman. Temat var "Voting and Voter Suppression: Postcards from Florida" , alltså vilka taktiker framförallt republikanerna i USA använder för att hindra politiska meningsmotståndare för att rösta.

En intressant sak som kom fram var att ID-kort inte finns på samma sätt i USA som i Sverige. Det finns en stark libertariansk tradition i landet, och blotta tanken på obligatoriska ID-handlingen får folk att tänka storebrorssamhälle. Folk har måste givetvis ha ID-handlingar med sig om de kör, men inte annars. Vanligen identifierar man sig genom sitt social security number, det är ingen direkt motsvarighet till det svenska personnumret, och du ska bara i väldigt begränsad omfattning behöva underteckna officiella dokument med det.

Återigen för att ingen vill känna att staten håller koll på dig.

Tyckte det var jävligt intressant...det är därför man snackar om "registered voters"  i USA, delstaten/staden har ofta inte ens koll på vilka som bor där. Det är därför 11 miljoner människor kan bo illegalt i landet, de har förutsättningar till att göra det, eller i varje fall mycket bättre förutsättningar än vi har här i Sverige.