Kunskapens frukt och skapelseberättelsen

I början av berättelsen står skrivet att:

"En flod rinner upp i Eden och bevattnar trädgården. Sedan delar den sig i fyra armar. Den första heter Pishon, den flyter kring Havila, ett land där det finns guld. Guldet i det landet är fint, och där finns också bdelliumharts och onyxsten. Den andra floden heter Gichon, den flyter kring Kush. Den tredje floden heter Tigris, den rinner öster om Assyrien. Den fjärde floden är Eufrat."

Det är viktigt att påpeka tänker jag, att berättelsen nämner en fysisk plats, benägen någonstans i mellanöstern (dvs att döma av Eufrat och Assyrien). Men vi skippar det tankespåret, och fortsätter i stället i rask takt till syndafallet:

"Ormen var listigast av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort. Den frågade kvinnan: ”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?” Kvinnan svarade: ”Vi får äta frukt från träden, men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte! Gör ni det kommer ni att dö.” Ormen sade: ”Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont".

Men hur kan man då skilja sanning från lögn, om man inte ens har kunskap om gott och ont? Blir inte detta lite av ett mindfuck? Att du kommer att inneha förmågan att veta att du gjort fel, först när du väl har gjort fel?

Också ett märkligt resonemang. Är det bara kunskapen om vad som är moraliskt rätt och fel som skiljer människa från Gud?

Vi fortsätter i berättelsen. Gud blir klart arg, dock mest av allt på Eva:

"Stor skall jag göra din möda när du är havande, med smärta skall du föda dina barn. Din man skall du åtrå, och han skall råda över dig."

Detta korta stycke innehåller intressanta tankegångar. Stycket kommer senare (ingen källa) nära tankar på kvinnors samhälleliga underordning. Detta kan dock läsas feministiskt. Spetsar vi till det, utgör ju kvinnors åtrå till (sviniga/manliga?) män faktiskt ett straff från Gud  enl. själva skapelseberättelsen! Underordningen som talas om behöver heller inte vara någonting samhälleligt. Vi kan läsa det så att kvinnor kommer känna sig undergivna män,, även då de inte vill vara det, och logiskt sett faktiskt vet att det är fel.

Vore inte det faktiskt mer av ett straff/mindfuck än den vedertagna tolkningen?

Vi börjar nå fram till slutet:

"Herren Gud sade: 'Människan har blivit som en av oss, med kunskap om gott och ont. Nu får hon inte plocka och äta också av livets träd, så att hon lever för alltid.' Och Herren Gud förvisade människan från Edens trädgård och lät henne bruka jorden varav hon var tagen. Han drev ut människan, och öster om Edens trädgård satte han keruberna och det ljungande svärdet att vakta vägen till livets träd."

Så människan har nu gjort sig likställd med Gud, sånär som på evigt liv och kanske evig ungdom. Människan är avvisad från Edens Lustgård, dels på grund av sin olydnad, och dels för att Gud (i varje fall enl. detta stycke) är rädd att människan ska bli som han själv.

--------------------------
Jag väljer nog själv att se det här mer som en figurativ coming of age-story än som någonting annat. Människan befann sig i ett förhistoriskt stadium av lycka och okunnighet. Det fanns mat, värme och gott om naturresurser, ett figurativt paradis. Människan kom dock med tiden att utvecklas, hon ville ha mer än så, sökte förståelse.

Detta kom att få flera dåliga konsekvenser. I och med ökad intellektuell kapacitet, fick vi för första gången en uppfattning om vad skam och vad sedlighet kunde vara för någonting. I just vårt sökande efter mönster, så har vi kommit att uppfinna såväl tradition som (stundtals) förtryckande könsroller. Människan kan inte heller se sig själv som lycklig och oskuldsfull. I och med att vi vet hur världen fungerar, har vi också gjort det som händer i den till vårt ansvar.

Men i och med att vi ätit av kunskapens frukt, så har vi också tagit första steget mot faktiskt gudomlighet. Mot att bemästra vår värld, lösa våra problem, göra framsteg mot att arbeta tillsammans, mot en bättre, mer rationell och mer rättvis värld.

Mer av övervakning - någonting att föredra?

Tänker på följande artikel av Ivar Arpi, han skriver bland annat att:

Att kasta sten på polisen och hota dem med granater blir man gripen för – om man gör det på egen hand. Men är man 50 personer har polisen mycket sällan resurser att gripa någon.

Sett liknande skriverier om våldtäkterna/trakasserierna i Köln, nämligen att:

De ville anmäla stölder, misshandel och sexövergrepp [...]. Men att identifiera varje gärningsman gick inte, eftersom myndigheterna inte hade koll på det som hände, enligt rapporten.

Gemensamma faktorn är att poliser dels inte har resurser, och dels att gärningsmännen inte kan identifieras. Om det verkligen är så att staten/polisen någonstans förlorat kontrollen, tycker jag i likhet med Jahja Zeqiraj att undantagstillstånd skall införas i sådana områden

Gällande andra problemet, tycker jag inte handgranatskastande idioter förtjänar få sin integritet respekterad. Tycker offentliga platser skall ha kameror på standby, med hög upplösning. Efter domstolsbeslut kan dessa aktiveras, och filmmaterial ska få bearbetas digitalt. Analytiker (med hjälp av datorprogram) kan analysera misstänkta rörelsemönster, och matcha alla gärningsmän mot på förhand upprättat register.

Ingen skulle längre bli garanterat straffrihet, bara för att de trott sig vara anonyma. Och alla skulle verkligen veta det, det skulle göra skillnad.

Det kanske låter lite som övervakningssamhälle men...det är bättre att vi styr än att gängen gör det. Vi har i varje fall "visst" mått av rättssäkerhet och transparens, även om även vi är långtifrån perfekta.

Gud, god eller allsmäktig?

Ser en motsägelse i idén om att Gud skulle vara god, men samtidigt allsmäktig.

Vore Gud allsmäktig, skulle han inte kunna vara god, i varje fall inte såsom människor vanligen definierar termen. Då definierar jag hellre Gud som någon/någonting som visserligen är god, men inte för den sakens skull allsmäktig.

Frågan blir då...hur allsmäktig kan vi säga att Gud är?

Tror inte på en Gud som skapat hela universum. En sådan skapare vore för mig rätt avlägsen/skrämmande. Snudd på narcisisstiskt dessutom, att tänka sig att just människan är den Gudens avbild (inte säg, det hundratalet andra intelligenta arter som kan tänkas existera!)

Om vi begränsar oss då, och säger att Gud bara skapade jorden (det nu skapelseberättelsen begränsar sig till)?

Gillar inte den tanken heller. Då skulle Gud skapat såväl böldpest som malariemyggor. Skulle ha dömt olika områden i världen till i princip evig sjukdom och fattigdom (tänk Afrika söder om Sahara). Den guden skulle visserligen vara mäktig, men vara mer av en oförklarlig/obeveklig naturkraft (såsom Gud omnämns i gamla testamentet) än en kraft om på något sätt vore välvillig och kärleksfull.

Då väljer jag hellre tredje definitionen, och säger att Gud är en gud specifikt för människan. Att Gud visserligen inte skapat människan, men kommit att existera som en form av kollektivt samvete eller medvetande. Att Gud i sådana fall inte kan påverka den fysiska världen, men väl påverka enskilda människor i rätt riktning (ge känslor av intuition/kärlek/dåligt samvete).

Det tycker jag ligger mer i linje med hur kyrkor och frikyrkor faktiskt pratar om Gud. Inte som någon som fysiskt uträttar saker, utan som någon/någonting att finna mening och inspiration i. Någon el. någonting man måste hitta och hålla kontakten med.

Högern, Vänstern och Lagen

Är det alltid så att högern har mer respekt för lagen än vad vänstern har?

Tänker vänstern menar sig kämpa mot det förtryckande etablissemanget, ofta i form av högern. I och med det genomslag vänstern lyckats få i debatten, tänker jag mig också att den bilden kan ha fått genomslag. Alltså kan vänsterns lagbrott ses i termer av kamp mot etablissemanget, medan högerns lagbrott ses som uttryck för bortskämdhet, kanske som arrogans.

En annan tanke: Även om t.ex sverigedemokrater också menar sig kämpa mot etablissemanget, så söker de ändå värna om ordning, och traditionella värden. Det kanske leder till att de- i större grad än vänstern tenderar att vilja jobba inom systemet?

Tror också högerdemonstranter kanske ses som mer hotfulla, oavsett om det nu är rätt eller fel. Det är okej när vänsteraktivister förföljer "Soldiers of Odin" i Finland iförda clowndräkter. Men skulle det fortfarande vara det, om högern gjorde samma sak mot en vänsterextrem organisation, säg Svarta Blocket?

Gästspel i LUF - Att vilja och våga göra skillnad.

Gör gästspel hos Liberala Ungdomsförbundet i Skåne idag.

Jag blev först inspirerad. Har saknat den intellektuella takhöjden i just folkpartiet. Birgitta Ohlssons anförande i början var tankeväckande, och väldigt medryckande. Vill inte prata med folk som enbart håller med mig. Folkpartiet (numera liberalerna) har alltid haft just en väldigt medryckande ideologi.

Snart kom jag dock att bli påmind, om varför det var jag lämnade förbundet.

Påpekade att föregående förbundsordförande Adam Cwejman (tillika dåvarande distriktsstyrelse) sökt driva utpressning mot mig personligen, och mot Liberala Ungdomsförbundet i Lund. Påpekade även att sådana tilltag nu blivit legitimerade, genom gällande stadgar.

Detta upplevdes som väldigt obehagligt. Inte själva situationen, men att jag tog upp den.  Det finns en konstig kultur här. Det värsta är att behandla någon illa, eller göra någonting fel.  Det värsta som finns är att påpeka att någon har gjort så. Det är en inställning som är rent ut sagt vidrig.

Det vore nu en sak, om det fanns en instans att hantera sådant här. Om oberoende officiella kanaler faktiskt existerade. Men de gör verkligen inte det, det finns ingen annan utväg, än att ta upp sådant här offentligt.

Det verkar dessutom som om den nya ordning som fick mig att avgå, är någonting som hunnit sätta sig bland liberala ungdomsförbundets i skånes medlemmar. Styrelsen fick enligt denna ordning makt att ensidigt fatta bindande beslut, utan några som helst begränsningar. Styrelsen fick även makt att - i strid med svensk lag - upplösa enskilda medlemsklubbar.

Detta är någonting som inte längre upplevs som hotande i distriktet. Medlemmarna verkar snarare se detta som en trygghet, en självklarhet. Efterson alla liksom vet vad det är som gäller. Faktiskt var det så, att mitt anförande (som för distriktet okänd faktor) ansågs som långt mer hotfullt än sittande distriktsstyrelse.

Det är en ordning som jag -då som nu- bara inte kan tolerera. Politik ska inte handla om att aldrig stöta sig, om att alla ska hålla med. Politik ska handla om vilja - och våga - att verkligen förändra. Allting dom undertycker de drivkrafterna, utgör för mig ett oacceptabelt hot mot själva demokratin.

Men....om vi då sammanfattar, jag tog nattåget ner till skåne. Jag har lagt tre arbetsdagar på onödigt, ideologiskt arbete som förmodligen aldrig kommer gagna mig, i synnerhet "inte" vad gäller politiska karriären..

Var detta då verkligen lönt?

Politik handlar nu inte om enbart karriär. För första gången någonsin har jag haft möjlighet (om än ytterst begränsad sådan) att faktiskt ställa folk till svars för vad de utsatt mig för. I varje fall markera (för första gången någonsin) att detta verkligen inte varit okej. Bara av den anledningen, skulle jag nästan säga det var värt det.

Dessutom har jag gett framtida medlemmar i distriktet någonstans att vända sig, vid mobbning, trakasserier och andra oegentligheter. Dessa kan nu vända sig till distriktets granskningsutskott (det s.k granskningsutskottet). Jag har gett detta utskottet makt att försvara sig själv om det (som också hänt) blir utsatt för samma typ av mobbning el. trakasserier. Framtida medlemmar kommer således aldrig finna sig själva i samma typ av ohanterliga situationer som den jag tidigare befunnit mig i.

Till på detta, medlemmar kan nu lämna in misstroendeförklaring, mot sittande mötesordförande. De kommer därför aldrig få sina (berättigade) klagomål bortviftade, på samma sätt som jag fick i min tid i förbundet. De kommer - om inte annat - i varje fall få möjlighet att markera genom att yrka på en sådan misstroendeförklaring.

Det blir nog ingen karriär just i Liberalerna, i vart fall inte i ungdomsförbundet.

Men jag har velat och vågat göra skillnad.

I think that counts for something.

Om objektifiering

Att objektifiera någon är att behandla denne som ett objekt.

....alltså ingenting som är vare sig fel eller onaturligt.

För vi är alla objekt i någon mening.

Vi är trygghetsobjekt för våra barn, sympatiobjekt för våra vänner och sexobjekt för den som känner sig attraherad.

Det är ingenting fel i det här. Vi skulle må rätt dåligt, om ingen någonsin kom att behöva- eller uppskatta oss på just det sättet

Det som blir fel är att t.ex ständigt få lyssna på kompisens klagolåt, utan att själv få berätta om dina problem (således göra kompisen till sympati/trygghetsobjekt). Vad som är fel är att chefen stöter på dig under arbetsintervjun, eller att bli stött på på ett sätt som känns klumpigt, oönskat eller obehagligt.

Med andra ord är det inte objektifieringen i sig som är fel, utan just att bli objektifierad på fel sätt, under fel omständigheter, av fel person eller i fel utsträckning, jämfört med dina egna preferenser. I synnerhet om du uttryckt någonting annat, och inte får dina önskemål respekterade.

Objektifiering i sig menar jag dock aldrig är fel, den som påstår det ljuger nog litegrann för sig själv...

Lite om begåvning

Ögnat igenom skolverkets utredning om särskilt begåvade barn. Jag känner mig...träffad antar jag, då som nu .Jag känner mig därför tvungen att kommentera:

"Med samma grad av ansträngning som en mer genomsnittligt begåvad elev skulle en särskilt begåvad elev kunna uppfylla grundskolans kunskapskrav på väsentligt kortare tid."

Det får mig känna jag inte tillhör (eller tillhörde!) målgruppen, på tok för lat för det.

"Vissa trivs bra i skolans strukturerade och förutsägbara miljö – de gör det som efterfrågas, ofta med lysande resultat. Och även om dessa elever slösar bort en stor del av sin skoltid när de anpassar sig efter gruppens lärandetempo är skolan sällan något stort problem för dem."

Jag är bra på system, jag vill förstå saker. Från grunden. Ofta blir det en fördel, ofta blir det inte det. I fall med språk blir allting väldigt enkelt. Likaså vad gäller religion, historia och samhällsvetenskap. I den mån det inte finns ett uttalat system, går ändå att skönja mönster, berättelser. Naturvetenskap och matematik är mycket svårare än så. Även om ett mönster finns, kräver det ofta omfattande studier för att kunna uppfatta det mönstret, förstå systemet. Tar ofta mycket mer tid, istället för mindre.

"Andra lider i tysthet och uppmärksammas inte alls. Ytterligare andra vill gärna ifrågasätta – idéer, konventionell visdom, auktoriteter, allt är föremål för kritisk granskning. Dessa elever gör ofta bara det som intresserar dem i skolan och de kan påtala till exempel hur ”dumma” eller ogenomtänkta en lärares uppgifter är."

That's me I guess, on all accounts. Alltid förvånande för mig, just sättet på vilket man förespråkar just ifrågasättande och...det fåtal människor som faktiskt sedan tillämpar det. Liksom det där med mönster och system....är inte alltid det är bra. Själv ifrågasätter jag allt, hela tiden.

"De som smidigt anpassar sig kan vara svåra att uppmärksamma som särskilt begåvade, och de som hävdar sig kan upplevas som krångliga och socialt missanpassade."

Ifrågasätter man saker hela tiden, blir det till slut väldigt svårt att passa in i en given grupp eller identitet. Folk i allmänhet är inte individualister, de relaterar till kollektiva idéer, stilar och identiteter. Ska du gå från allt det där, måste du samtidigt vara stark nog att skapa en egen stil eller identitet. Är man varken stark eller följsam nog, riskerar man tyvärr att aldrig få erkännande för de förmågor man faktiskt besitter. Vilket kan kännas....för jävligt ibland ärligt talat.

När vi ändå är inne på just ifrågasättande. Jag ifrågasätter allt, och nästan hela tiden. Om inte konkreta problem så mig själv, mina mål och min identitet. På samma sätt som med mönster och system så..det är inte alltid bra att tänka på det sättet. Till viss grad behöver man faktiskt någonting stabilt att falla tillbaka på. Att stötta sig på någonting man ifrågasätter....blir lite som att stödja sig på någonting man inte riktigt vet om det finns där.

"Utmärkande för de särskilt begåvade barnen är att de utvecklas olika snabbt inom olika områden, till exempel kognitivt, emotionellt, socialt och motoriskt, och i otakt med sina jämnåriga (Silverman, 2013)."

Har du någonsin verkligen vetat du var intelligent, och samtidigt framstått- och blivit behandlad som fullständigt efterbliven? Utan att kunna göra någonting åt det?

Finns få saker lika frusterande som just det. .

Som jag redan varit inne på. Det handlar dels om renodlad intelligens, sedan handlar det dels om förmågan att uttrycka den intelligensen. Att kunna göra det konsekvent. Du kanske verkligen är intelligent, men bara för det inte snabbtänkt. Intelligent men inte verbal, eller social, eller har tillräckligt bra framhållning/självförtroende?.

"Många särskilt begåvade barn reagerar också starkare och djupare på sin omgivning. De uppvisar ofta en känslighet och intensitet som kan vara svår för omgivningen att förstå."

Det där är ju någonting som också gör det väldigt svårt att relatera. Det är för övrigt en av anledningarna till att jag startade den här bloggen. Vad många andra anbelangar är jag nästan en utomjording, mina tankar/prioriteringar/referenser är bara så pass annorlunda. Tänkte jag genom det här i varje fall kunde minska det gapet, om än inte sluta det. Att jag istället för en timmes knackig monolog bara kunde....maila ett eller fem bra formulerade blogginlägg.

Sedan beträffande starka och djupa reaktioner så....reagerar så pass starkt/djupt att...jag t.o.m får svårt att förstå mig själv ibland. Det är jävligt drygt, och ingenting jag är stolt- eller särskilt glad över.

"Genom att tidigt umgås med barn på samma nivå får de särskilt begåvade barnen möjlighet att spegla sig i och brottas intellektuellt och känslomässigt med andra barn med liknande förmågor. Det gör att de får tillfälle att känna sig accepterade och förstådda, vilket ger förutsättningar för en god social utveckling – de kan anpassa sig utan att förlora sig själva. "

Det där verkar få bli någon typ av livsprojekt. Det är väldigt viktigt. Make no mistake about it . Få prata med någon som känns vaken, som har förmågan att verkligen förstå dig, och se dig för vem du är. Vid sådana tillfällen man verkligen får känna sig levande. Att man själv och ens tankar faktiskt existerar.

Viktigt som sagt, men samtidigt väldigt, väldigt svårt.

Återigen, att träffa människor och ta kontakt (samt behålla, eskalera och bibehålla densamma), är sådant som kräver mer än bara rå intelligens. Sådant kräver emotionell intelligens, social intelligens och självförtroende. Viktigast av allt, så kräver det kanske att du inte ifrågasätter dig själv, utan att du faktiskt vet vem du är, vet vad det är du vill, vet vad du kan stå för och vet vad det egentligen är du kan bidra med.

A topic for another time.