Känslor och andra saker....

Har alltid varit jävligt dålig på det här med känslor, när det är man ska följa dom och när det är man ska låta bli. Det gäller typ allting. Jag är liksom "besatt" av tanken på att aldrig förlora kontrollen, att i alla lägen handla rationellt och ta alla synpunkter i beaktande.

Det blir rent sjukt ohälsosamt ibland, men jag intalar mig ditt känslotillstånd är typ som en BNP-kurva. Du kan inte fatta beslut när du befinner dig i topparna eller dalarna, du måste få fram ett medelvärde först, du måste se var trendlinjen går för att fatta ett vettigt beslut.

Känner heller aldrig jag kan göra någonting utan att ha "logiska" skäl till det. Och känslor är aldrig bra skäl. Om det inte är känslor du "vill" ta hänsyn till, som passar in i planen. Eller om du mår så pass dåligt att du bara "måste" ta hänsyn till dom.

Det ska jävligt mycket till för det. Då skall du gärna må så pass dåligt att det får fysiskt kännbara konsekvenser. Att du känner dig helt aggro utan vettig anledning och vill slå ner folk på stan...att du börjar göra fel på jobbet, eller att du börjar bli rädd för hur okoncentrerad du faktiskt är i trafiken. Eller att du får panik klockan två på natten för något du egentligen skulle gjort, eller när du sitter fem timmar på en lördag och grubblar på någonting....You get the picture.

I varje fall för större, livsavgörande saker som att sluta från jobbet och så. Eller att sluta i LUF som jag gjorde för ngt år sedan. För att ringa och snacka med ngn kompis el. dylikt är det oftast fullt tillrävkligt att må dåligt några timmar eller dagar över någonting...

I'm not kidding. Wish I was.

I grund och botten "är" jag faktiskt jävligt känslosam....förstår det kan vara ohälsosamt att inte släppa fram det. Blir faktiskt bara ännu värre om du låter bli. Kommer fortfarande "behöva" snacka om allting, men har det gått tillräckligt lång tid kommer du inte länger ha känslan för att vägleda dig...du får förlita dig på minnet, och på vad du "tror" du kanske behöver snacka om för att saker ska kännas bättre.

Det brukar faktiskt hjälpa en del, även om det känns förvirrat.

vägledning?

Känner jag helt tappat perspektivet just ni, vet knappt vad jag gör här och varför längr...

Känner mig bara trött, pallar inte tänka, finns bara så mycket skit att ta tag i.
 
Fine, jag kunde stått ut med en sugig kurs, och t.o.m att vara engagerad upp över öronen i annat skit samtidigt.....been there done that.

Men jag klarar inte av att hela tiden behöva undra om jag inte borde vara någon annanstans, om jag inte borde skita i allting och bara typ paniksöka läkarlinjen/biomedicin eller plugga typ socialantropologi, eller jobba eller göra ngt annat.

Att jag måste ifrågasätta mig själv. Inte bara ibland utan typ hela jävla tiden ^^

Antar en hel del av det här beror på att jag gått emot mig själv så pass mycket.....Om du går emot dina impulser och gör någonting  som känns fel bara för att [infoga dålig undanflykt här], är det då ett under att impulserna sedan inte finns där för att guida dig längre?  Om det inte ens logiskt sett går att rättfärdiga, men du gör det ändå, är det då ett under att intellektet inte finns där när du behöver det?


Om man gått tillräckligt långt bort från "sig själv" vill säga. Men jag tror det kan vara lätt hänt...



You aint seen nothing yet om ni tror jag obsessar över det här ^^