Känslor och andra saker....

Har alltid varit jävligt dålig på det här med känslor, när det är man ska följa dom och när det är man ska låta bli. Det gäller typ allting. Jag är liksom "besatt" av tanken på att aldrig förlora kontrollen, att i alla lägen handla rationellt och ta alla synpunkter i beaktande.

Det blir rent sjukt ohälsosamt ibland, men jag intalar mig ditt känslotillstånd är typ som en BNP-kurva. Du kan inte fatta beslut när du befinner dig i topparna eller dalarna, du måste få fram ett medelvärde först, du måste se var trendlinjen går för att fatta ett vettigt beslut.

Känner heller aldrig jag kan göra någonting utan att ha "logiska" skäl till det. Och känslor är aldrig bra skäl. Om det inte är känslor du "vill" ta hänsyn till, som passar in i planen. Eller om du mår så pass dåligt att du bara "måste" ta hänsyn till dom.

Det ska jävligt mycket till för det. Då skall du gärna må så pass dåligt att det får fysiskt kännbara konsekvenser. Att du känner dig helt aggro utan vettig anledning och vill slå ner folk på stan...att du börjar göra fel på jobbet, eller att du börjar bli rädd för hur okoncentrerad du faktiskt är i trafiken. Eller att du får panik klockan två på natten för något du egentligen skulle gjort, eller när du sitter fem timmar på en lördag och grubblar på någonting....You get the picture.

I varje fall för större, livsavgörande saker som att sluta från jobbet och så. Eller att sluta i LUF som jag gjorde för ngt år sedan. För att ringa och snacka med ngn kompis el. dylikt är det oftast fullt tillrävkligt att må dåligt några timmar eller dagar över någonting...

I'm not kidding. Wish I was.

I grund och botten "är" jag faktiskt jävligt känslosam....förstår det kan vara ohälsosamt att inte släppa fram det. Blir faktiskt bara ännu värre om du låter bli. Kommer fortfarande "behöva" snacka om allting, men har det gått tillräckligt lång tid kommer du inte länger ha känslan för att vägleda dig...du får förlita dig på minnet, och på vad du "tror" du kanske behöver snacka om för att saker ska kännas bättre.

Det brukar faktiskt hjälpa en del, även om det känns förvirrat.

Om Barnfattigdom

First things first. Siffrorna om barnfattigdom, som alla politiker snackar om, är en rapport som rädda barnen ger ut årligen. Det finns ingen etablerad definition på "barnfattigdom", varför RB helt sonika fått snickra ihop en egen definition.

Det finns skäl att vara misstänksam mot alla begrepp någon annan har definierat, om det så gäller "barnfattigdomen" eller "Det totala utanförskapet på arbetsmarknaden". Organisationen bakom begreppen har vanligtvis en agenda, och inget som helst intresse av att ge en rättvisande bild.

Men över till barnfattigdom, vad betyder det då enligt rädda barnen?

Tapio Salonen, författare till RBs senaste rapport, menar att ett barn är fattigt om det lever i en familj som antingen går på socialbidrag, eller som lever i relativ fattigdom, enligt SCBs definition.

SCBs definition på relativ fattigdom verkar jävligt komplicerad men.....det framgår att exempelvis en familj med en ensamstående förälder och ett barn är "fattig" med en inkomst på 11500 eller lägre (bidrag inräknat), och att en familj på två vuxna och två barn är "fattig" om den har en inkomst på 17500 eller lägre.

Så i sådana fall tycker jag faktiskt RBs mått ändå verkar vara hyfsat objektivt. Tycker dock barnfattigdom blir en lite konstig benämning, då det faktiskt är själva familjens inkomst man mäter. Och så tycker jag det blir skumt att man tar med familjer som faktiskt "inte" lever i "relativ fattigdom" men som ändå lyckats fixa försörjninsstöd.....finns hela 88000 barn i sådana familjer endligt RBs siffror.

*suck*

The plain and simle truth is rarely plain and never simple


Nyliberaler, socialister och andra intresserade kan läsa RBs rapport här

Mer om normer

Finns så jävla mycket normer idag. Kan bara säga vad jag känner gäller mig själv.

Du skall vara bra och alternativ, dvs inte som alla andra killar. Du ska kunna vara mjuk, känslig, lite småfeministisk och aldrig någonsin kränka en tjej.....

Det låter väl inte så fel?

Det är det inte heller, finns många killar som kör den där stilen och dessutom blir jävligt framgångsrika. Men det är jävligt mycket svårare än folk tror. Och det finns dessutom gott om andra normer detta lätt kommer i klinch med, framförallt vad man kan kalla den traditionella heteronormen:

Du ska vara stark, målmedveten och kunna ta risker. Du ska inte be om tillåtelse, du har en sexualitet och du ska inte skämmas för den.


Det här skulle jag säga blir ett problem för många killar, har iaf verkligen varit det för mig.

Du kan inte följa båda samtidigt.

Eller jo, det kan du. Men det förutsätter en jävligt stor inre styrka och en jävligt positiv inställning till både din egen och till andras sexualitet. Att du inte ser allvarligt på sexualitet och kroppskontakt, att du ser allting mer som en rolig lek istället för att känna att allt du gör är på liv och död.

Det krävs en jävligt stor styrka/självinsikt för att komma till det stadiet. Vad många killar gör är att istället är att de säger sig följa den ena, men egentligen i allt väsentligt följer den andra.

Det kan yttra sig på två sätt.

Det första är att du egentligen vill följa heteronormen men innerst inne inte kan låta bli att följa PK-normen, då den blivit så djupt inpräntad i dig. Leder till en jävligt knivig situation. Att du liksom "är" snäll, ödmjuk/whatever men att du på något sätt skäms för det och inte kan stå för det....blir jävligt många  konflikter här.

Det andra är att du säger dig följa PK-normen i något slags läpparnas bekännelse. Sedan följer du egentligen heteronormen i allt som verkligen betyder något, och skäms (eller låtsas skämmas) för dig själv litegrann efteråt.

Det är så de flesta gör. Det fungerar :)

Sexualmoral

Såg ett inslag här, där den amerikanska kongressledamoten Vicky Hartzler argumenterar mot samkönade äktenskap. Argumentet är ungefär att det "måste" finnas gränser. Sätter man inte upp några begränsningar försvinner själva innebörden av ordet äktenskap I förlängningen skulle detta öppna för hemskheter såsom månggifte, incest och 50-åriga gubbar som gifter sig med tolvåriga tjejer....

Jag måste vara precis en sådan dålig liberal som Vicky argumenterar emot.

Jag kan nämligen knappt se något problem med "någon" av situationerna hon drar upp. Well, okej, kanske den med tolvåringen då.

Men månggifte? Vad är egentligen fel med det, så länge alla är med på det? Om man nu tvunget "vill" leva i den konstellationen, varför är det någonting som staten skall lägga sig i? Det har funnits flera uppmärksammade rättsfall i USA där parterna inte ens "har" varit formellt gifta men likväl åkt fast för s.k. "de facto" polygami, dvs att de levt tillsammans som en familj.

Men vad fan är det egentligen som är fel på det? Mig veterligen finns det både killar och tjejer som verkligen vill leva i polygama förhållanden och som trivs med det!

Och om lagen inte finns till för att beskydda de berörda parterna, vad i helvete finns den då till för?

När det gäller incest har jag lite större förståelse....gällande missbildade barn och så. Och mellan barn och biologiska föräldrar. Känns jävligt fuckat det där och jag tror aldrig riktigt det där "kan" bli ett hälsosamt förhållande. Men mellan syskon? Om Joey i Alabama tvunget "vill" spänna på sin hunkiga storebror? I sådana fall är det ju visserligen jävligt äckligt men....varför skulle det egentligen vara min angelägenhet? Eller statens? Det finns ju inga barn inblandade, så återigen, vem fan är det egentligen man försöker beskydda?

Det finns två saker jag tror på, och som jag tycker egentligen all lagstiftning borde grunda sig på. Du ska aldrig skada någon annan (undantag medges) och du ska aldrig skada dig själv. Och om man genom en handling varken skadar sig själv eller någon annan, vare sig direkt eller indirekt (psykisk misshandel eller skadegörelse), så tycker jag faktiskt itne det finns något behov av att lagstifta heller.

Lagen finns till för att beskydda. Inte för att upprätthålla någon form av godtycklig samhällsmoral.

hurrrrm framtid?

Känner inte jag kan fokusera just nu....prövar skriva av mig litegrann istället, brukar fungera :)

Har alltså skrivit upp mig på läkarprogrammet och psykologprogrammet i höst. Egentligen kvittar det väl vad jag kommer in på, vad jag behöver just nu är Stabilitet. Jag vill kunna veta vad jag gör nästa termin och kunna planera. Behöver ett forum där jag kan umgås med människor och liksom bygga upp långsiktiga kontakter med. Man gör inte det på kurser på samma sätt. Eller det är ingenting jag känner jag klarar av.

Förhoppningen är att jag, genom ett längre program, ska få lättare att planera, mer tid och energi att engagera mig i annat och större möjlighet att träffa- och lära känna fler människor.

Både läkar- och psykologutbildningarna består väl f.ö av 97% överambitiösa tjejer med duktighetskomplex..

Men jag har alltid kommit överrens med tjejer, och mina duktighetskomplex tar sig fanimig bibliska proportioner. We should get along famously.

Och om jag nu inte skulle vilja jobba som psykolog/läkare hoppas jag att jag efter några år kommer kunnat engagera mig tillräckligt mycket ideellt (centern, RFSU, P6?) för att kunna fixa anställning på annat håll....Reklambranschen springs to mind.

Egentligen vill jag bara ha ett jobb.....men det känns som om den tiden sprungit förbi redan. Känner inte jag har "tid" cruisa runt blant fattiga skitjobb tills jag slutligen får napp på typ Espresso House. Det skulle jag gjort "innan" i sådana fall. Då skulle jag stannat kvar på det schyssta lagerjobbet jag ditchade och bara jobbat mig upp därifrån några år. Det skulle faktiskt funkat jävligt bra, men what's done is done. Har inte tid att fitta runt ett halvår till för att ens få jobb, då kan jag faktiskt lika gärna plugga samtidigt.

But seriously....

Svenska Dagbladet skriver med krigsrubriker idag att män minsann klarar sig bättre än kvinnor på högskoleprovet! Skillnaden är skandalösa 9.4 poäng (i totalpoäng då antar jag, inte resultat)!

Blir faktiskt något trött på sådan här argumentation, kan vi då inte i sådana fall se högskoleprovet som en jämställdhetsåtgärd? Trots allt är det så att tjejer generellt sett får mycket högre betyg i skolan, det är en skillnad som bestått ända sedan sjuttiotalet!!

Är inte det ett jämställdhetsproblem vi borde diskutera? Och dessutom dominerar tjejer idag på samtliga program där höga betyg krävs (läkare, psykolog, you name it), viktat högskoleprov or no!

Det är faktiskt ännu värre än så, i det enda fall där killarna faktiskt presterade bättre, ville skolledningen inte se detta som någonting positivt, utan som ett akut jämställhetsproblem!

Svensk jämställdhetspolitik är onekligen intressant.

On a positive note:

En sak är sig lik: Precis som tidigare så når de som gått det naturvetenskapliga programmet bäst snittresultat. 

We still rulez!

onödig länk

Skärpning DN!

 Mette Fjelkner skriver i DN idag att "skillnaden mellan svaga och starka ökar i skolan"

Läs Mettes artikel här

Det kanske stämmer, problemet är att det där inte säger ett jävla skit!

Att skillnaden ökat "kan" man tolka som att de starka fått det bättre, och de svaga klarar sig sämre.

Men det behöver inte vara så.


Det kan lika gärna tolkas som att:


a) Både starka och svaga fått det bättre, men att starka elevers situation förbättrats mer än de svagas..

Och då har vi strikt taget inte ett problem, eftersom alla fått det bättre!


b) Både starka och svaga fått det sämre, men att svaga elevers situation försämrats mer än de starkas.

Vilket är dåligt, men då är väl inte grundproblemet just att skillnaden ökat utan att alla fått det sämre?


c) Starka har fått det bättre, svaga ligger kvar på samma nivå

Vilket är iaf delvis positivt


d) Svaga har fått det sämre, starka ligger kvar på samma nivå.

Vilket suger.


Artikeln nämner i förbigående att:

"En skola som bygger på konkurrens i alla delar, med fokus på individuell frihet, har skapat en uppdelning där ingen är vinnare. Även de duktigaste eleverna presterar sämre."

Det är i själva verket inte så att de starka eleverna fått det bättre och de svaga fått det sämre. I själva verket har ALLA fått det sämre i svensk skola, det är bara det att de svaga elevernas situation försämrats mer och snabbare!

Men det är INTE vad som framgår om du bara läser rubriken, och detta är INTE den bilden du skulle fått om du inte själv suttit och lusläst artikeln.

Jag avskyr människor som manipulerar statistik på detta sättet, förväntar mig verkligen mer av ordföranden i Lärarnas riksförbund!