Utvecklingspsykologi

Det finns diverse verklighetsfrämmande utvecklingspsykologiska teorier, med tillhörande verklighetsfrämmande stadier. Kommer här presentera någonting faktiskt användbart.

1. Skoltid och Uppväxt

Denna åtföljs av olycklig kärlek, identitetskriser och ständigt molande ångest. Det var inte speciellt för just dig. Det gällde verkligen alla.

2. Förvirring

Efter skoltiden inträder arbetslöshet, sysslolöshet och förvirring. Den tidigare så ordnade tillvaron har försvunnit, och snart också alla vänner och bekanta. De man lärt känna sedan tolv år tillbaka. Man hankar sig fram genom att göra lumpen, ta ströjobb och på något sätt försöka hitta sin plats i den nya tillvaron.

3. Första jobbet

Det kan komma på caféet, hemtjänsten eller efter en treårig utbildning. Den man tog liksom i brist på bättre. Men första riktiga jobbet har man skaffat själv, och inte genom mammas kontakter. Det är någonting man står ut med, om än inte någonting man vill syssla med resten av livet.  Det är någonting som ger en känsla av självständighet. Det ger dig alltsomoftast också en bättre självkänsla och dessutom en bättre känsla för vem du är, och vad du är bra på.

4. Mognad och nästa steg

Efter ett år eller fem på jobbet börjar man vilja ha mer. Man vinklar in sig mer på det man verkligen känner för. Med tryggheten från första jobbet i ryggen, kostar man på sig att chansa. Man startar eget företag, tar ett nytt program eller vidareutvecklar sig i jobbet. Är man elektriker, kan man väl lika gärna bli ingenjör, liksom.

5. Äktenskap, Ålderdom och Ond Bråd Död. 

--------------------

Lite så jag ser på saken.  De flesta jag gått med, antingen på psykolog eller läkare, har kommit dit först efter att ha gjort någonting annat. Tagit master i ekonomi, eller antropologi. Drivit eget företag, varit finanschef. De har redan åstadkommit någonting, liksom deras andra karriär de är inne på.

Det stör mig, jävligt mycket faktiskt. Jag har letat i...tre år sammanlagt efter det där första, riktiga jobbet. Någonstans att slappna av. Utvecklas, tjäna pengar och hitta mig själv. Jag har varit där, fast bara inte kunnat hålla mig kvar.

Och det är dit jag fortfarande vill. Skaffa lägenhet bil, självständighet liksom. En riktig grund att stå på, och någonting att jobba sig vidare ifrån.

Men jag har aldrig kommit dit, är nog fortfarande fast i förvirringsstadiet.

Svensk jämställdhetshistoria!

Från dagens föreläsning:

Abort gjordes lagligt i Sverige 1938, men först gick bara att få tillstånd vid särskilda skäl. Vid incest eller våldtäkt, eller om kvinnans liv var i fara. Men 1946 förändrades lagen, man kunde nu söka på även sociala skäl. Om det fanns skäl att tro att graviditeten kunde påverka kvinnans materiella eller sociala situation åt det sämre.

Tanken var god, men läkarkåren vid tiden var mangrannt mot abort. Ansökan var dessutom tvungen att godkännas av först en gynekolog, och sedan en psykiatriker, efter att först blivit processad av socialtjänsten. Läkarna ställde sig typiskt sett negativa, och kvinnans skäl bedömdes ofta som mindre trovärdiga. I tveksamma fall, var praxis att först ge avslag, och invänta ”avslagssvar”. Ett positivt sådant var samma sak som ett självmordsförsök från kvinnans sida. Först då kunde tillstånd beviljas. Praxis liberaliserades efter hand, i takt med att läkarnas moraluppfattning förändrades. En riktig ändring kunde dock inte ses förrän femton år senare, i början på sextiotalet.

De flesta abortförespråkare på denna tiden var män, de var unga liberaler och socialister, som såg abort som en fråga om frihet. Att själv få bestämma över den egna kroppen. Ett praktexempel var FPU:aren Hans Nestius, som även var redaktör för tidningen Ung Liberal. Nestius förmedlade kontakter med läkare i Polen, till över tusen svenska kvinnor.

Nestius blev sedemera gripen, och hotad med rättegång. I likhet med dagens moralprofeter, ville man även åtala de kvinnor, som begått moraliskt tvivelaktiga akter i utlandet. I detta fall abort. Det blev folkstorm med krav på folkomröstning. En situation som var politiskt ohållbar, i synnerhet för den sittande socialdemokratiska regeringen.

Situationen desarmerades genom en mindre sensation i svensk rättshistoria. Samtliga tusentalet kvinnor, med Hans Nestius i tiden, blev benådade av kungen, på förhand!

Nästan för bra för att vara sant. Läs mer här:

http://www.rfsu.se/no/Sex-och-politik/Fokus-SRHR/Ratten-till-abort/Polenaffaren/

Episiotomi, What?

Jag lärde mig ett nytt begrepp idag, episiotomi. I samband med förlossning, så framgår ibland att tjejen är för trång. För att underlätta förlossningen, så klipper man upp henne, från slidöppningen och ner mot anus. Ingreppet har blivit ovanligare på senare tid, men är fortfarande någonting som utförs rätt rutinmässigt.*

Och det stör mig på något sätt.

Alltså, skillnaden mellan hur kvinnans kropp/sexualitet ständigt alltid idealiseras, och den respektlöshet den sedan verkar utsättas för  i verkligheten.  Ingreppet kan nämligen få rätt allvarliga biverkningar. Tjejen kan spricka upp hela vägen till anus. Med allt vad det kan innebära. Tjejer kan också få svårt att bli fuktiga upp till arton månader efter förlossning.

Vilket också stör mig, brinnande mansrättsaktivism till trots. Jag tycker föraktet mot killars sexualitet idag är någonting fruktansvärt. Ett problem vi verkligen borde prata om och ta tag i. Fast det är nu knappast någonting som blir bättre, bara för att någon annan blir osynliggjord och illa behandlad.

*Det bör nu kanske förtydligas att episiotomi ofta är det bästa av två dåliga alternativ. Tjejen kan annars riskera spricka upp helt okontrollerat, något som kan ge värre biverkningar, och kan få ännu svårare att läka ihop.

Om jobb, AS och särskolor?

Var på jobbintervju på Vipan i februari förra året, fick lite dåliga vibbar av det...

Det var alltså särskolan som eventuellt kunde anställa mig som elevassistent. Hursomhelst hade jag tolkat annonsen fel. Var inte alls gravt utvecklingsstörda autismfall jag skulle ta hand om, det var betydligt lindrigare än så...

"Nej...dom har inte aspergers heller, autismspektrumstörningar skulle jag nog vilja säga att de har. Det och lindrig utvecklingsstörning. Vi får hjälpa dom väldigt mycket i sociala situationer, de tror ofta folk kan läsa deras tankar utan att de behöver säga någonting...sådana saker. Sedan är det klart hela den där pedagogiska biten också" 
  
(fritt återgivet från intervjun) 

Var det nog mest det jag fick dåliga vibbar av. Autismspektrumstörning utan riktig aspergers? Problem med kommunikation och sociala relationer?

Det kunde lika gärna varit mig det handlade om. Nu har jag visserligen haft turen att aldrig ha haft någon utvecklingsstörning, but still....var på allvar meningen att jag skulle ungarnas extra stöd? hur fan skulle det gå till?

Serkan Köse och Sebastian Flygar skrev i SvD för ett tag sedan att särskolan borde slopas. Dels för att ingen ska känna sig utpekad, men dels på grund av följande anledning:

I den reguljära grundskolan och i gymnasiet finns redan elever med ADHD, Aspergers syndrom och autismspektrumliknande tillstånd. Genom att samordna skolformerna kommer resurserna att kunna hjälpa alla barn att kunna utnyttjas mycket bättre.

Det har jag större respekt för.Vad jag störde mig mest på, efter intervjun, var att det tydligen finns en kunskap därute, även om lindriga autismspektrumstörningar, och vilka problem de kan föra med sig. Det är bara det att den inte finns dokumenterad, att den inte finns lättillgänglig. För är du smart är det ingen som bryr sig, dom bara dumpar dig på naturvetenskapliga- eller samhällsvetenskapliga programmet.

Om vi nu skulle samordna skolformerna, så kanske resurserna också skulle "samordnas bättre". Who knows? Vi kanske skulle få ett system där sociala svårigheter bedöms separat från intellektuella, fast kunskapen om båda finns under samma tak.

Det kanske är någonting värt att hoppas på?

Om identitet!

Jag var på Queerfeministisk samling (QFS) för ett tag sedan, och gjorde en ansats att vidga mina vyer. Kommer skriva mer om det. Jag träffade hur som helst en dansk tjej, jag tyckte var väldigt inspirerande. Jag kommer citera henne rakt av. Vi snackade bland annat om identitet och värdet att ifrågasätta sig själv. Är någonting många människor gör, och känner att de "måste" göra. Men kan man verkligen göra det, om man inte ens vet vem man är? Borde man göra det?

“I feel that the first thing you must do is to accept yourself, and all of your kinks and sides...no matter how objectionable or stereotypical those might be. After you've done that, and only then, you can begin to question those beliefs.”

Tyckte det var väldigt vackert sagt. En sak som också kom upp var när identiteten blev "klar", när den var färdigtänkt liksom.

“I used to believe that...when I was forty, I would be totally at peace with myself. That I would finally have found myself. That at that point in time, there would be no angst and no question marks left. I've come to realize instead that...perhaps I'll never be finished. And I've come to view this as an interestiong journey, instead of just a source of frustration.”

Önskar jag också kunde se det lite på det sättet. Har alltid själv haft en väldigt flytande identitet, haft väldigt svårt att sätta någon stämpel på mig själv, hitta en kategori, en identitet jag verkligen kan stå för. Och det blir rätt jobbigt, det är liksom någonting vi behöver. 

Eller det är iaf så jag tänkt hittills. Det var ett inspirerande möte, och jag skall försöka ta med mig det!

Om blind tro

Min mormor var född på...1900-talets början någon gång. Hon kom från Norge, och hon hann uppleva båda världskrigen. Vid ett tillfälle blev en bro sprängd av några norska partisaner, medan oklart antal nazister passerade.

Vet inte vilka det var, vet inte vad de gjorde där, eller ens vet bara om det som mamma återberättat.

Att en av soldaterna, indränkt i brinnande olja, förtvivlat började ropa på hjälp.

Inte från Gud. Från Hitler. Han bönföll Den Stora Führern att nedstiga från himlen och komma och hjälpa honom. Kunde riktigt se det famför mig.

"Mein Führer, rette mich!"

Det gjorde intryck på mig. Hur mycket du än vill tro, hur mycket du än brinner för din ideologi..så har du alltid ett ansvar att ifrågasätta. Att alltid tänka själv.

Blir än idag vagt illamående av vissa hymner/lovsånger:

Min Jesus, min herre, Gud det finns ingen som du.
Min lovsång jag ger till dig, mer och mer förundrad av din kärleks djup.
[...]Forma min dag, mitt liv och mitt jag, för alltid vill jag tillbe dig. 

-Ropa till Gud

I alla tider har väl skolbarn fått föra sådant här. Sjunga om Store Ledaren, hans kärleksfulla väsen. Och folkets ovillkorliga lojalitet. Det gör än idag....i Nordkorea.

Lumpen tales - Studio 54

Jag och Sängdahl fick eget rum, Studio 54, som byggnaden kallades. Vi hade samma livsfilosofi, med minimala tvättbyten, långa filmkvällar, och en hälsosam rädsla för okristliga nymodigheter,  såsom Tvååhl och Watti’n. Vi  delade en fascination, för alltifrån BDSM till allmänt nörderi. En gång fick vi ett rosenkindat gruppbefäl att fly hals över huvudet från köket.  

Vi delade också, enligt uppgift, ”ett riktigt sjukt jävla sinne för humor”. Och till följd av allt detta, så blev vi också lämnade ifred av resten av plutonen. En situation, som passade båda parter alldeles utmärkt.

Efter en sex timmars filmkväll kom vi, på okänt sätt in på följande diskussion:

”Men om klonar skiten och säljer det till mindre bemedlade? Transplanterar?”

”Enter Rövhåhrskliniken?”

”We’re so gonna get famous!”

”Byta namn också, bli snuskigt rik!af Röfvenhååhr?”

“Leopold von Aarselschägg! There we have it!”

Funderar fortfarande på några av ideerna. Kan se mig själv på ett skivomslag. I svart lackväst. Röd i ansiktet. Till massornas vrål sjunker vi hatisk,samhällsomstörtande metal. Mot samhället. Mot moralen, mot pungsvett.  Mot allt

.

En kultförklarat debutskiva, med fet röd text mot svart bakgrund 

Rövhårskliniken