Utvecklingspsykologi

Det finns diverse verklighetsfrämmande utvecklingspsykologiska teorier, med tillhörande verklighetsfrämmande stadier. Kommer här presentera någonting faktiskt användbart.

1. Skoltid och Uppväxt

Denna åtföljs av olycklig kärlek, identitetskriser och ständigt molande ångest. Det var inte speciellt för just dig. Det gällde verkligen alla.

2. Förvirring

Efter skoltiden inträder arbetslöshet, sysslolöshet och förvirring. Den tidigare så ordnade tillvaron har försvunnit, och snart också alla vänner och bekanta. De man lärt känna sedan tolv år tillbaka. Man hankar sig fram genom att göra lumpen, ta ströjobb och på något sätt försöka hitta sin plats i den nya tillvaron.

3. Första jobbet

Det kan komma på caféet, hemtjänsten eller efter en treårig utbildning. Den man tog liksom i brist på bättre. Men första riktiga jobbet har man skaffat själv, och inte genom mammas kontakter. Det är någonting man står ut med, om än inte någonting man vill syssla med resten av livet.  Det är någonting som ger en känsla av självständighet. Det ger dig alltsomoftast också en bättre självkänsla och dessutom en bättre känsla för vem du är, och vad du är bra på.

4. Mognad och nästa steg

Efter ett år eller fem på jobbet börjar man vilja ha mer. Man vinklar in sig mer på det man verkligen känner för. Med tryggheten från första jobbet i ryggen, kostar man på sig att chansa. Man startar eget företag, tar ett nytt program eller vidareutvecklar sig i jobbet. Är man elektriker, kan man väl lika gärna bli ingenjör, liksom.

5. Äktenskap, Ålderdom och Ond Bråd Död. 

--------------------

Lite så jag ser på saken.  De flesta jag gått med, antingen på psykolog eller läkare, har kommit dit först efter att ha gjort någonting annat. Tagit master i ekonomi, eller antropologi. Drivit eget företag, varit finanschef. De har redan åstadkommit någonting, liksom deras andra karriär de är inne på.

Det stör mig, jävligt mycket faktiskt. Jag har letat i...tre år sammanlagt efter det där första, riktiga jobbet. Någonstans att slappna av. Utvecklas, tjäna pengar och hitta mig själv. Jag har varit där, fast bara inte kunnat hålla mig kvar.

Och det är dit jag fortfarande vill. Skaffa lägenhet bil, självständighet liksom. En riktig grund att stå på, och någonting att jobba sig vidare ifrån.

Men jag har aldrig kommit dit, är nog fortfarande fast i förvirringsstadiet.

Kort om A-kassan

Det pågår ett ordkrig just nu i SvD angående A-Kassan.

De flesta verkar vara överrens om att A-kassan bör breddas. Det finns förslag om att såväl studietid som arbetssökande ska vara ersättningsgrundande. Mindre än hälften av alla arbetslösa har rätt till A-kassa idag, och om man inte lättar på villkoren, menar debattörerna, riskerar den att mista sin legitimitet.

Mot ovan nämnda debattörer (Samtliga borgerliga partier, miljöpartiet och till och med LO) står socialdemokraterna. De menar att A-kassan är till för de som redan är inne i systemet. De som har ett jobb, eller i varje fall har haft ett.

Jag är principiellt för en enhetlig grundförsäkring. Jag tycker inte om konstiga systemfel, jag vill inte ha någon som fastnar mellan stolarna. Men även ur ett helt själviskt perspektiv är jag för. Är både trött och omotiverad just nu. Ändå har jag snittat  en jobbintervju i veckan den senaste månaden. Inte bara arbetsförmedlingen, utan studievägledare över hela Lund har bett om att få behålla mina CVn som visningsexemplar!

Med andra ord är jag ambitiös, och borde inte samhället belöna den ambitionen? Det är väl mycket bättre att betala dig för vad du gör, än för vad du gjorde för någonting för sex månader sedan?

En A-kassa för alla (eller i varje fall för arbetssökande) skulle inte bara leda till ökad jobbsökande, det skulle också leda till ökat sparande, och att folk har råd med långsiktiga investeringar (resor till annan ort, ny lägenhet, m.m) för att långsiktigt säkra sin egen försörjning!

Well, om alla fungerade som jag i varje fall !