Datorstrul

Köpt bubbelplast, kraftpapper och postpaket. Var i full gång att skicka min failande dator till [infoga tillverkare här], innan den mäktiga garantin hann gå ut.

And then it hit me, budskapet längst ner på formuläret:

Notera att om ni ansöker om reparation på en bärbar dator, så MÅSTE ni skicka med originaladaptern.

(Detta hade nu inte varit något problem. Dvs om jag nu inte snubblat på sagda tingest, sett laptopen störtdyka ner mot mina hantlar, och därefter fått pilla ut den avbrutna kontakten (ur den faktiskt fortfarande fungerande laptopen) meddelst hjälp utav två knappnålar.

En förvisso väldigt intressant kväll, men ingen jag direkt ville dela med mig utav. I möjligaste mån vill jag hålla företaget ifråga lyckligt ovetande om det besinningslösta våld jag lyckats utöva mot deras stackars produkter.)

Efter googlande på ersättningsdator (insufficient funds), lyckades jag dock hitta en identisk ersättningsadapter på Amazon. Vilken dom givetvis inte kunde skicka hit. Amazons underleverantörer är nämligen djupt misstänksamma mot Europa (både britterna och amerikanarna dvs), och drivs av sunda antikapitalistiska principer. Efter ytterligare research hittade jag dock ett bulvanföretag, som, mot viss ersättning,  kunde tänka sig smuggla hit lite saker..

Jag har en adress i USA nu.

Virginia Beach
1424 Baker Road
VA 23455-3320

Framtid igen

Känner, mig trött, förvirrad. Skolan slut, vad göra nu?

Ska kolla med studievägledningar, iaf det som är planen. Psykolog och läkare var liksom ett experiment. Så det var tänkt. Efter ett års kringflummande, så skulle jag äntligen Bestämma Mig. För en plan jag faktiskt kunde tro på. Ingen av programmen var egentligen särskilt långsökta. Jag skulle bli en bra läkare, och det finns dessutom utrymme att inrikta sig. Bli forskningsläkare, whatever.

Inte heller psykolog var eg....helt feltänkt. Ämnet verkar...bara skit ärligt talat, men inriktningen är rätt, i.o.m det är framförallt personlig utveckling jag är intresserad av.

Vad jag känner nu är mer eller mindre fullständig förvirring. Känner jag kört över min intuition, och sakerna som motiverar mig hela terminen...hela året, för att vara rättvis. Sedan ska jag plötsligt plocka fram båda två igen, nu när jag känner de behövs?

Kanske lite emo/överanalytisk. Kanske upplevs som hoppig, chasing butterflies?

Jag vet faktiskt inte det. Haft samma mål framför ögonen i flera år. Schysst deltidsjobb, möjlighet att engagera mig i saker jag bryr mig om, och möjlighet att jobba med mig själv. Punkt.

Back to the noughties

En stor del av denna blogg, skall självklart nyttjas för bakåtsträvande och kvinnohatande ändamål. Dagen till ära tänkte jag dock göra ett undantag, och dela av mig av en utekväll från The Noughties.

Någon gång på 00-talet

Jag vet inte hur, och inte varför, men på något sätt kom jag in på en myskisk hemmafest, hos en kraftig lesbisk tjej i Ystad. Låtom oss kalla henne L. På ett nästan lika oförklarligt sätt, stärkt utav veggomat, flytande mod och publikens glada tillrop, gick jag helt sonika med på deras krav. Jag gick ner på knä och slet av mig kläderna, inför en tio centimeter hög plastkaktus. Well, den och en sju-åtta främmande människor. Enär det olyckligtvis varken var första eller sista gången detta hänt, var det emellertid enda gången medelst kaktus närvarande.

En storögd lesbisk tjej ville anmäla mig till ”Dance like a butterfly”.

Efter det stack vi ut. Jag och L stack in på typ frälsningsarméns kapell, och snackade missionsresor med pastorn. Eller generalen eller vad det var. Kvällen slutade hos Therese, en vildsint tjej jag både såg upp till och var lite rädd för. Hon snackade kort om nya killen.

”[...]Och nu kan jag inte längre hitta på något skit, för då jävlar.”

Det var uppenbart att det både var någonting hon behövt, och någonting hon längtat efter på något sätt.  Jag visste inte folk tänkte så. I slutet av kvällen rökte jag även på för första gången någonsin. L  sade lugnande till mig:

”Ibland...kan det kanske komma en....grön mupp eller någonting, men det är liksom bara en grön mupp”

Jag hostade lungorna av mig, passade jointen och däckade sedan i Thereses säng. Det var svarta sidenlakan. Kändes skönt, och typ gothigt och alternativt på något sätt.  Somnade till ljudet av Willow, som sedan gick på repeat genom hela natten. 

Trötthet

Flyttade hit, till den s.k "friluftsstaden" Riksten, för en fyra månader sedan. Det är en håla utanför Tullinge, som i sig är en håla utanför Huddinge, som i sin tur är en förort till Stockholm. You get it. en timme till Stockholm, dvs två timmar om dagen. Inget uteliv, inget att göra. Missar du bussen (den du måste ta, för att typ...köpa mat) blir det att gå i femtio minuter.

Värsta saken är att...jag egentligen inte ville bo här. Redan bestämt mig för att splitta psykologprogrammet, så det fanns ingen anledning. Kunde ringt en kompis men...jag var bara trött just då. Var tio saker som redan gått fel. När sedan kontraktet visade sig ha en fyra månaders bindningstid, var jag nog för trött för att göra väsen av det. Och jag var dessutom i fucking jävla Riksten, klockan nio på kvällen. Med fyra väskors packning.

Var inte riktigt så illa som det stod på kontraktet heller.

"Vi förhandlar om det här i November, om vi vill fortsätta eller inte. Tänker din deposition kan typ funka som hyra för December i sådana fall, om du inte hunnit fixa lägenhet tills dess."

Efter sagda samtal i november, försäkrade jag paret in no uncertain terms att jag tänkt flytta ut snarast. Jag ville bara få skriftligt först på min nya lägenhet. För två veckor sedan gav jag dom svart på vitt. It's happening. Bad dom t.o.m säga till mig vid eventuell visning, så jag fick röjt rummet först. Så döm av min förvåning, när paret idag dels är fullständigt tagna på sängen över att jag sticker, dels hävdar kontraktet gäller tills 31 dec, dels fullständigt verkar förträngt allt de sade kvällen jag faktiskt skrev på.

Blir bara så jävla trött. Vill verkligen inte behöva behandla människor som idioter. Trycka upp papperen i ansiktet på dom, se till de verkligen förstår. Och jag vill kunna lita på människor, inte spela in varenda samtal någonsin i typ bevissyfte.

Rutten Vecka

Failat fyra jobbintervjuer, och har nyss blivit uppringd ang. telefonförsäljarjobbet, som jag hoppades vid Gud jag hade haft vett att inte söka till. Juristprogrammet är "inte" det trygga fallback option jag trodde det var. Kan visst tillgodoräkna mig kurser men...inte tillnärmelsevis lika mycket som jag trodde. Terminen jag läser nu t.ex är näsan garanterat värdelös.

Jag jag missat fjorton samtal från Studenthemmet Tempus igår. De ville ge mig ett rum för 2600 (nuvarande ställe är 4500), som låg centralt och var dubbelt så stort. Jag var inte tankspridd eller så. Bara det att mottagningen i denna gudsförgätna lägenhet är samma som den var i Führerbunkern. 1945.

Ljuspunkter:

-Typ ändå fått jobb som läxhjälpare. Kanske kan lära mig någonting

-Betalar i varje fall inte dubbla hyror längre. Thank God.

liten uppdatering

Egentligen har jag litegrann skrivkramp just nu, men jag ska ändå försöka klämma ur mig en uppdatering. Befinner mig alltså i Stockholm, och hyr in mig hos ett par. Deras barn har typ nyss flyttat ut och....de känner väl typ abstinens eller någonting. Det är mitt ute i skogen typ, utanför en förort som heter Tullinge.

Har varit på fem jobbintervjuer nu de senaste två veckorna.  Jag kommer snart börja jobba som läxhjälpare, åt ett företag som heter Study buddy. Har jag riktig tur kommer jag också börja jobba som brevbärare åt StudentConsulting. Intervjun kändes ändå faktiskt väldigt bra för en gångs skull...

Håller som bäst på att planera vårterminen. Kollar upp framförallt juristprogrammet och läkareprogrammet på KI. Ska skriva prov nu imorgon med brorsan, till alternativa urvalet.

The Bright Side

Har blivit av med mina nycklar.

Det suger.

Dels förstås för pengarna, räkningarna och alla viktiga saker jag vill få tag på. Men mest för att jag inte vare sig kan göra mig av med rummet eller hyra ut förrän nycklarna springer tillbaks..och det kan ta sin tid. Under tiden har jag konsulterat både Smålands och familjen, och lyckats få till en riktigt imponerande nödlösning.

I'm getting good at those.

Har varit relativt ärlig med klassen om vad jag vill och varför jag är där. Känns bra. Är fortfarande möjligt jag ändrar mig, men jag vill inte starta någon form av förhållande med falska pretentions, att liksom låtsas vara någon jag inte är. Det måste liksom finnas en ärlighet och en acceptans för var man befinner sig, sedan kan man utvecklas utifrån det. Annars blir det bara fel.

En del personer jag tyckt var riktigt intressanta, har saknat det där mer än jag trodde, att faktiskt ha människor omkring mig. Tror inte riktigt du utvecklas om du inte har det. Liksom folk du träffar varje dag, folk du måste prata med, skaffa relationer med.

Sitter på tågen till skåne nu och läser vetenskapsteori. Måste vara tröttare än jag trodde, boken håller på att bli bättre.

///

Hansson out.

Hösten fortskrider..

Right, lite uppdatering igen.

Har kommit in på psykologprogrammet i Stockholm. Intrycket hittills är föga uppmuntrande, och får mig att vilja fila på min doktorsavhandling i fysikalisk kemi. Finns ljuspunkter, och här finns visst saker att lära sig, jag är bara inte övertygad det inte går att finna på betydligt närmare håll.

Det är panik just nu bland läkarreserverna just nu. Bara fyra personer ska ha uteblivit från uppropet. Snäsiga handledare ska ha sagt att de "hoppas och tror" att inget reservupprop alls ska komma att behövas i år. Som ni vet ligger jag som åttonde reserv, rätt scary faktiskt.

Fast KI sade samma sak 2012, de hade fel då också. Det var fem år sedan de kallade mindre än tio reserver. Det har ökat till femton/tjugofem sedan dess, och det är alltid högre på höstterminer. Det är ändå rätt worrying, jag måste ändå typ planera för det. Om jag nu inte kommer in på läkarprogrammet, ska jag då stanna kvar på psykolog? Kommer jag få ut någonting av det, och kommer jag stå ut?

Tänker onda tankar på kemi igen. Det är efter kursstart iof, går inte att fixa officiellt längre, det får man ta med studievägledaren. Och då får någon lägga ner tid och energi för min skull, något jag kanske ändå inte skulle ta tillvara på, får jag besked från KI kommer jag nog hoppa på. Och jag vet faktiskt inte förrän kanske två veckor från nu....

...Men vid det laget är det ändå för sent för att hoppa på ngnting. Catch 21?

Om det låter förvirrat just nu, är det för att det är det. Har lite eller ingen överblick. Mina ägodelar är nedprånglade i två väskor. Det är en ny stad, ett nytt universitet och nya människor. Nya villkor, och alldeles för lite information. Ingen egen plats heller man kan slappna av på och reflektera. Inte förrutom rummet jag hyrt på vandrarhemmet, och delar med fem personer.

Lumpen tales - setting the scene

Klockan var prick sju. Soldaterna i Andra Bevakning stod i någotsånär prydliga rader på kasernen. Löjtnant Z hade precis inspekterat truppernas rakning, kängor samt övriga mundering. Lukten av vått tyg och skoputs var överväldigande. Löjtnant Z stegade fram till tavlan, inför dagens genomgång.

En ensam, darrande röst hördes från ledet:

"Eh....Löjtnant?" 

"Ja soldat?"

"Får befälen....knulla i våra sängar?"

Löjtnant Z, själva sinnesbilden av en äldre gentleman, påminde nu lite om George Bush, efter attacken på World Trade Center. Han hade munnen halvöppen, mumlade någonting osammanhängande och verkade fullständigt tagen på sängen av den oväntade utvecklingen.

Tydligen hade någon överförfriskad major, kvällen innan, dragit in en storbystad kadettjej i vår till synes övergivna kasern. Majoren hade, när de första rekryterna anlände, fläskat på sagda kadett så det stod härliga till, medan sagda rekryter stått storögda i dörren och tittat på.

Rekryten som ställde frågan såg uppriktigt oroad ut. Det var trots allt hans säng det rört sig om. Var det här någonting som hörde till vanligheterna? Var regementet fullt av gubbsjuka majorer, och fick de verkligen lov att knulla hur som helst? Skulle han, mot anmodan, få upplåta sin säng igen? Var det rentav hans plikt som soldat?

Fanns det verkligen ingen hejd på knullandet?

Löjtnant Z fortsatte mumla någonting osammanhängande, rodnade och flydde helt sonika in på kontoret. Det var knäpptyst i korridoren, nära sjuttio killar på runt nitton försökte förgäves hålla sig för skratt.

Edit:

Frågan var verkligen befogad. Bara ett halvår senare skulle själva översten, såvitt jag har hört, bli anmäld för sexuella trakasserier och "omplacerad", efter att ha varit lite väl familjär med killarna på kadettbalen.

De lever farligt, kadetterna.

Intuition

Intuition har självklart mycket med magkänsla att göra, men det är inte bara en känslomässig "whim", det är mycket mer än så. Jag tänker fruktansvärt mycket, skriver handlingsplaner, utvärderingar och fan och hans moster. Ofta kan jag inte komma ihåg allt jag tänkt om någonting....men jag tror tankarna finns kvar ändå, i form av känslor och associationer, tankerester omvandlade till mindre platskrävande format.

Zip-filer liksom.

Jag har en skrämmande bra intuition. Både vad gäller människor och andra, lite större saker. Har bara väldigt svårt att ta den på allvar och faktiskt använda den som beslutsunderlag. Dels då det bara är känslor det handlar om, och dels för att jag sätter likhetstecken mellan intuition och fördomar, sådant som ska utmanas och bekämpas.

Inte bara intuitionen är på topp, utan logiken också. Kan kallt och sakligt ta hänsyn till både motivationen, tiden och alla andra resurser jag har till mitt förfogande, och utifrån det bedöma vad som är rimligt att åstadkomma  Kan utan problem förstå när intuitionen och känslorna faktiskt är satta ur spel, och vad jag måste göra för att komma tillrätta med situationen.

Konstigt nog...så hjälper inte det här. Både logiken och intuitionen blir alltsomoftast fullständigt satta ur spel. Av viljan att vara till lags, att stå för vad man säger, att inte bryta ett löfte. Av viljan att vara konsekvent, att inte förändras. Att tycka, tänka och göra som man alltid har gjort. Av viljan att vara, göra och t.o.m känna på ett visst sätt, att leva upp till en norm, till sina egna förväntningar.

....och det är väl typ något jag får försöka ta och jobba på.

Samtalston

Har skrivit ett tag på flashbacks jämställdhetsforum nu. Och jag har lärt mig en del. Men blir också väldigt trött på bristen på förståelse, på kompromissvilja. Både feminister och jämställdister/mansrättsaktivister/antifeminister uttalar sig både rått, kränkande och kategoriskt.

Varför är du som kvinna feminist och icke jämställd då feminismen enbart behandlar kvinnors makt? Klarar du inte av att bli bedömd på dina egna meriter för att få ett jobb eller politiska uppdrag? Är du feminist enbart för att du inte kan konkurrera med män? Vad får du ut av att inte konkurrera på samma villkor som männen? Är du feminist för att det finns en klubb för inbördes beundran? Växte du upp utan en närvarande eller dålig fadersgestalt?

------ 

Om du vet med dig att du inte uppvisar de kvinnofientliga beteenden som feminister talar om så finns det ingen anledning att du skulle ta åt dig. Om du känner dig träffad av kritiken talar det snarare för att den är korrekt men att du inte vill erkänna det för dig själv.

Det är liksom ingen samtalston som gör någon avslappnad och manar till dialog, till mer förståelse. Man verkar bestämma sig för en uppsättning idéer, beteenden och normer man stör sig på. Sedan klumpas den uppsättningen ihop till antingen Feminismen eller Patriarkatet. Man argumenterar med fullständig brist på respekt, såväl för den andra sidans argument(vanföreställningar, paranoia och hallucinationer), som för sin egen påverkan på samhället och på debatten.

Det är ett genomgående problem för hela samhället tror jag, inte bara för flashback.

Limbo

Kan inte förstå vad jag gör här egentligen. Är inte här för att jag vill vara det, är här för att jag inte vågat göra vad jag måste. Inte varit så ärlig som jag behöver, inte varit så ärlig som jag vill.

Jag är i Limbo just nu. Och jag lever inte, jag bara existerar. Mellan jobb, mellan studier, mellan falskhet och sanning. Jag väljer bort det osäkra, det som kan ge någonting, få mig att växa om jag bara ger det chansen. För det är farligt, får mig att undra vem jag är. Får mig att inte känna igen mig själv. Jag väljer bort det, till förmån för jämvikt. För säkerhet. För Kontroll.

Jag har försökt tvinga mig själv att bara chansa, att kasta mig ut. Är inte tillräckligt stark för det. Hoppas kunna göra det snart. Någon gång. I framtiden. När jag bara har tillräcklig säkerhet. När jag bara har tillräcklig grund att stå på.

Just to clear things up

Ju mer jag snacker med tjejer om sex/sexualitet desto tydligare framträder bilden av högen med efterblivna analfabeter, eller killar som är idioter, eller vad vi nu ska kalla dom. Det finns visst ett överflöd av killar som vill ha din tid och uppmärksamhet. Men för att kunna sålla i den högen, och hitta det där du verkligen vill ha, krävs både styrka och självförtroende. Dessutom ett visst mått av hårdhet, och det är inte alla som klarar av det där.


Det här är en teoretisk konstruktion för mig. Känns viktigt att påpeka det. Jag har ingen som helst kontakt med gruppen förmodat efterblivna analfabetkillar. Jag gjorde slut med dom i gymnasiet, i.o.m jag började naturvetenskapliga programmet.. Jag har inte hört av dom sedan dess, och vi har inte saknat varandra. Vi träffas enstaka gånger på krogen, men that's it.

Jag tror det är därför jag har så pass svårt att förstå svensk jämställdhetsdebatt. Jag kan inte se den där gruppen efterblivna analfabeter. De och deras förmodade förtryck är inte en del av mitt liv. De här fullständigt osynliga för mig. Vad jag kan se, och faktiskt inte kan undvika, är däremot den arga/missnöjda kören tjejer och feminister, som alltid verkar veta vad som är bäst för mig, och hur jag borde förändra mig själv och leva mitt liv.

De finns på TV, i radio, i tidningar och i politiken och på universitetet. De har t.om grundat en egen vetenskap. De känns oändligt mycket mer påtagliga för mig än allt det där förtrycket de säger sig reagera på, och därför har de också blivit mycket viktigare för mig och kritisera. 

Framtid igen

Framtiden är lite kaotisk just nu.

Är oerhört allsidig av mig, och är väldigt bra på att se möjligheter i allting. Är både en välsignelse och en förbannelse. Gör mig väldigt bra på det jag gör, men väldigt dålig på att välja vad jag ska göra.

Har alltså kommit in på psykologprogrammet i Stockholm igen. Garanterat. Det är ändå rätt nice, skulle bli kul att jobba som coach eller ngnting. Fast har typ kommit in på läkarprogrammet också. Är 24:e reserv rättare sagt, ger mig 70% chans att komma in enligt min research.

Vet inte om jag pallar plugga i sju år. Inte om jag vill bli läkare heller. Biomedicin kan jag syssla med. Kemi. Forskning. Saker där det finns rätt och fel. Saker jag kan förstå och förstå från grunden. Men läkare? Inte alls säker på det där. Typ bestämt mig för att pröva på vad det nu är jag kommer in på. En termin i varje fall. Annars finns det andra möjligheter. Måste inte vara det perfekta valet.

Bara vara Good Enough.

Och har jag inte sett ljuset innan slutet på denna terminen så...då får jag ta en master i någonting. Kort och beskedligt. Eller ta och bli jurist. Det är i varje fall jävligt nyttigt.

Och man får jävlas med folk ^^

Till alla idioter...

Det vill säga de flesta av er.

Det är jävligt fegt och jävligt oförskämt att klampa in på min blogg och börja näthetsa. Det är jävligt många känsliga och självutlämnande tankar jag delar av mig av, och ärligt talat. Ni ska vara jävligt tacksamma för det, läs eller låt bli.

Vad gäller mitt påstått brinnande kvinnohat...

Det står ett inlägg på första sidan om attityder till våldtäkt och varför jag anser det är fel. Ett annat om vad jag tror offer för olika typer av utnyttjande egentligen behöver för att må bra. Jag stressade för fan runt en vecka för att samla videobevis till en tjej som kanske/eventuellt blivit våldtagen?

Var med och avbröt vad som lät som en rätt seriös partnermisshandel för ett halvår sedan. Det var visserligen ingen större bedrift. Jag knackade. Dörren öppnades och en gråtande tjej kom ilande som ett skott genom korridoren. Fick ägna en timme åt att lyssna på killen, som av någon outgrundlig anledning ville rättfärdiga sig för mig.

Det kanske inte var något större hjältemod involverat.

Men vad fan har du egentligen gjort?

Still kicking!

Jag hörde ett program på radion idag, eller igår snarare. Om kvinnors och mäns sexualitet.

På jägar- och samlartiden var vi promiskuösa, men i och med jordbruken såg männen ett behov av att kontrollera kvinnornas reproduktion, för att säkra arvsrätten.

Min första reaktion var att det var för jävligt. Sex och sexualitet är någonting av det viktigaste som existerar, det var in uppgift som kille att ändra på det här, att uppmuntra tjejer ta sig loss från det där, bejaka sin sexualitet och knulla runt med så många de känner för. Det är så jag alltid tänkt, att det liksom skulle vara min skyldighet.

 

Och det är rätt, på sätt och vis, men det är farligt också. Man kan inte bara tänka så. Hur mycket jag än skulle vilja ”vara med”, så är det i första hand mig själv jag måste tänka på. Det finns säkert många tjejer som också måste påminnas om det, men killarna är viktiga att komma ihåg.

 

Du kan inte leva för någon annans skull, du måste faktiskt få finnas till för dig själv.

 

Tankar från studenten 2003

Har varken fått höga betyg eller haft särskilt kul. Vad fan har jag egentligen gjort?

Alla mina kompisar kommer försvinna. Vi har inget som håller ihop oss längre.

Det lättaste delen av mitt liv är över. Jag måste göra val nu. 

Svåra val. Jobbiga val.  Fan också

Jag kommer vara arbetslös.  Det kommer vara precis som ett jävla sommarlov. Som aldrig tar slut.

Jag "hatar" sommarlov.

Huvudvärk. Skoskav. Huvudvärk. Trettio grader i skuggan. 

Episkt jävla rövskav.

Ska eländet aldrig ta slut?

flashback

I andra klass någon gång gick jag förbi bokhyllan och plockade upp "lilla mensboken", och kollade baksidan.   Anna, församlingens alfahona, började genast ge äcklade ljud ifrån sig,

"ÖÖÖAAAEE"  (tänk Ewwww fast på skånska...)

En kör av småtjejer hängde på. Jag var alldeles förbluffad av detta ologiska beteende.

"Ni kommer ju få mens allihopa? Det kommer ju inte jag?"

Total oförståelse blickade tillbaka mot mig ur Annas ögon. Hon stirrade lite osäkert på mig innan hon återigen tog ton:

"ÖÖÖAAAEE!"

Kören av småtjejer upprepade hennes stridsrop.

Hjälpläraren, en kraftig kille jag tyvärr glömt namnet på, gjorde då ett ingripande, och bad flocken småtjejer att motivera sig. Jag tror inte det gick inte så jävla bra.

Vet inte om jag har någon riktig poäng här men...tycker hela livet känns så ibland...fast utan hjälpläraren då.

Gränser

Känner en tjej som heter K. Hon har nog redan från början varit osäker på sig själv. Sedan har hon förstärkt det genom att plugga genus och sociologi. Fått lära sig det inte finns några regler, inga normer. Inget sant jag att erkänna och respektera. Fått lära sig motarbeta och ifrågasätta det lilla hon faktiskt visste var sant.

Hon kan inte fungera riktigt normalt. Hon stannade i mitten av trappuppgången en gång med en i det närmaste existensiell ångest. Skulle hon verkligen gå ner? Kanske hon inte "ville" det, kunde hon verkligen vara "säker"? Kanske skulle hon ta och sätta sig ner i trappan istället och meditera. liksom tänka på saken?

Förklarade lugnt och sakligt för henne att hon faktiskt borde gå ut. Om inte annat för hennes kompis som hon ringt för fem minuter sedan stod och väntade på henne. Hon gillar det. Trygghet. Att någon berättar för henne hur det "är". Så hon slipper tänka. Slipper ifrågasätta. Antar jag själv är lite likadan...fast K är extrem.

Hade henne på rummet en dag och hånglade lite med henne. Hade varit intresserade båda två, ett bra tag misstänker jag. Tänker tillbaks på det ibland. Men mår lite dåligt när jag gör det. Känner jag liksom bryter mot en princip...Hon skulle göra vad som helst, bara du var lugn, pedagogisk och bestämd när du berättade för henne. Hon skulle varken kunna samla sig eller må dåligt förrän efteråt....jag vet litegrann hur det där känns.

konfliktteori

Har verkligen issues med det där med konflikter...

Dissade ett skräpigt företag nyss som ville anställa mig i två veckor. Jag hade skäl till det. Lönen var så dålig att jag hellre kunde gå på socialbidrag. Dessutom skulle jag antagligen bli färdig dubbelt så snabbt den här gången, och därför antagligen få...eh...hälften så mycket betalt.

And that kinda sucks. Och det tar rätt mycket energi/uppmärskamhet i anspråk också, och jag har redan ett annat jobb typ på gång.

Men jag kan ändå inte låta bli att få dåligt samvete för det.

I'm a nice guy, I want to be there for you! :(