prioriteringar....

Jag tror det beror lite på vad man prioriterar....

Man kan välja att skriva en jävligt bra och ambitiös uppsats, men det kommer att kräva att man lägger tid och energi på det, att man gör det till sin högsta prioritet. Att man söker egen litteratur, skriver skiten själv och ditchar handledaren om han eller hon inte håller med/personkemin inte funkar.

Så det går, jag vet det, jag har gjort det förut. Men jag vet inte om jag har den tiden och motivationen just nu. Egentligen borde jag bara plocka ett förslag från "for dummies"-listan, köra på det och få godkänt. De som gör det har faktiskt en enorm jävla fördel, de kan använda kursmaterialet till allt, och behöver knappt ens göra ngn egen research ^^

I motsats till mig då, som brukar få röra mig in the scientific wilderness.....tycker verkligen inte om etablerade sanningar, regler och arbetssätt. Tycker i stort sätt alla samhälsvetenskaper (i varje fall stats, soc och genus) är så pass inavlade att de knappt är användbara, och helst vill jag bara reshapa allting i min egen image ^^

Det är en fråga om vad man prioriterar som sagt ^^

Men om jag skulle välja att faktiskt jobba med sådant här tror jag det skulle vara bra att faktiskt skita i konventionerna. Jag vill i sådana fall vara en Bra, Självständig och Alternativ forskare, inget jävla mähä.

vägledning?

Känner jag helt tappat perspektivet just ni, vet knappt vad jag gör här och varför längr...

Känner mig bara trött, pallar inte tänka, finns bara så mycket skit att ta tag i.
 
Fine, jag kunde stått ut med en sugig kurs, och t.o.m att vara engagerad upp över öronen i annat skit samtidigt.....been there done that.

Men jag klarar inte av att hela tiden behöva undra om jag inte borde vara någon annanstans, om jag inte borde skita i allting och bara typ paniksöka läkarlinjen/biomedicin eller plugga typ socialantropologi, eller jobba eller göra ngt annat.

Att jag måste ifrågasätta mig själv. Inte bara ibland utan typ hela jävla tiden ^^

Antar en hel del av det här beror på att jag gått emot mig själv så pass mycket.....Om du går emot dina impulser och gör någonting  som känns fel bara för att [infoga dålig undanflykt här], är det då ett under att impulserna sedan inte finns där för att guida dig längre?  Om det inte ens logiskt sett går att rättfärdiga, men du gör det ändå, är det då ett under att intellektet inte finns där när du behöver det?


Om man gått tillräckligt långt bort från "sig själv" vill säga. Men jag tror det kan vara lätt hänt...



You aint seen nothing yet om ni tror jag obsessar över det här ^^

Aggro

Kommer nyss från....ett inte särdeles givnde möte med min handledare.

Jag ville först skriva om kvinnans sociala makt (medelst intervjuundersökningar!) men det gick inte hem. Efter mkt om och men gick jag med på att skriva om politiska ungdomsförbund, typ om centralisering coh medlemsengagemang (Om du inte har rätt att göra "något" som enskild medlem, varför ska du då engagera dig?)

Men killen (och tjejen, även hon medskyldig) är fast besluten att inte låta något som helst inslag av kreativt tänkande smita förbi, för om vi skriver någonting som ngt handledaren inte är insatt i blir det liksom jobbigt, och då vet dom inte hur dom ska hantera det.

Blir man trött? Är det ett under att svensk (och internationell också för den delen) samhällsvetenskap verkar ha stått och stampat på samma jävla punkt ända sedan fucking jävla sjuttiotalet?

Jag pallar inte med det här. Jag vet att jag egentligen inte är tillräckligt engagerad för att bry mig men...om jag INTE engagerar mig och gör något vettigt av det kommer det bara att bli ÄNNU jobbigare och jävligare.

Jag vill inte skriva en uppsats jag varken tror på eller är intresserad av.

Not again

Rage....

Kommer direkt från RFSU Malmös årsmöte, är skitsur just nu, so let the ranting commence....


Ordföranden vid förra årsmötet hade lovat nominera mig i år. Och när jag väl fick "reda" på att han inte orkat göra det hade vi redan klubbat nomineringsstopp! Som om det inte var nog hade valberedningen ingen jävla aning om vilka som hade blivit nominerade. Det är mot deras uppdragsbeskrivning att presentera några kandidater än sina egna! 

Det är helt jävla sinnessjukt. Jag skulle redan ha skrivit en motion om det om jag bara hade tillgång till stadgarna och uppdragsbeskrivningen....

Vilket jag alltså inte har eftersom jag inte är medlem i styrelsen!! 

Tror inte själva posten är så viktig men....jag vill ha ett "erkännande" för hur mycket tid och energi jag egentligen lagt ner på det här. Jag har kandiderat tre gånger i rad till den jävla styrelsen, och jag har alltid försökt vara motiverad, alltid försökt ta all kritik som konstruktiv och alltid varit beredd att försöka igen.

Jag förlorade med en rösts övervikt förra gången. Jag begärde rösträkning! Jag menar, seriöst, hur många skulle ha varit beredda att göra det?

Det är bara en fet jävla förolämpning mot mitt ego att jag inte ens blivit tillfrågad av den jävla valberedningen. Seriöst. Och om jag sedan valt att ställa upp eller inte är en annan sak.

Och mitt Ego är sjukt jävla viktigt, så ni vet...

Utbildning

Utbildning (i varje fall på högre nivå) tror jag finns till för att ge dig de faktakunskaper, färdigheter, behörigheter, kontakter och/eller den cred/sociala status som krävs för en viss typ av jobb. Möjligtvis kan man också tänka sig att något sorts "tänk" följer med i paketet. Och kanske att utbildningen faktiskt övar upp din intellektuella "förmåga" i vissa avseenden...oavsett om det gäller problemlösning, studieteknik eller matematik.

En bra definition?

Har kommit in på statsvetenskaplig fotsättningskurs för typ femte gången nu, och för femte gången har jag svårt att förstå varför jag läser den.

Antar att det ger mig viss social status att ta en pol. kand, oavsett av jag läser, men jag "stör" mig på att jag varken kommer få den djupförståelse, de faktakunskaper eller de färdigheter jag skulle få om jag pluggade till exempel nationalekonomi, kemi eller biomedicin ^^

Jag tycker om att "förstå" saker. Att behöva tänka, och verkligen förstå dem på djupet. Hur molekyler interagerar, hur människan fungerar, hur tillväxt skapas. Tror inte man riktigt gör det med statsvetenskap. Det är inte en tillräckligt hård disciplin för det. Inte tillräckligt kumulativ.

Men ändå, jag vill ju göra en insats i samhället på något sätt, göra ett avtryck och få systemet att fungera bättre. Måste då inte statsvetenskap ändå vara typ.....nyttigt?

A good deed?

Snackade med en av mina tjejkompisar i måndags (den 30/1). Hon var uppskakad då hon hade hört en tjej typ bli våldtagen i båset bredvid på solariet...hon vågade inte anmäla, så jag bestämde mig för att ta hennes uppgifter och gå till polisen själv.

Jag har faktiskt gjort mer än så. Jag stack runt till alla solarier runt hennes låt vara rätt vaga lägesbeskrivning, och bad ägarna spara sin videoövervakning för den aktuella dagen/tidpunkten.

All videoövervakning brukar nämligen raderas efter två veckor eller så....om vi antar att tjejen anmälde (vilket hon kanske inte gör på veckor eller månader), så är det fortfarande inte säkert att polisen skulle hunnit säga till i tid.

Kanske var jag ute på djupt vatten här, trots allt reagerade jag på vad jag hört om vad min förvirrade kompis trott hon hört att tjejen i båset bredvid varit med om....jag kanske inte har rätt att skrämma skiten ur folk på så pass svaga grunder.....Men hade jag någon rätt att låta bli? Som god samhällsmedborgare måste man ha en skyldighet att göra vad man kan när man får höra sådant här.

Eller så var jag bara egotrippad och förblindad av min egen Stora Betydelse eller någonting, jag kan fortfarande inte bestämma mig ^^

Jag hade rätt stora förhoppningar på att det här skulle lösa sig från början, men jag måste erkänna jag blev minst sagt besviken på polisens reaktion när jag lämnade in tipset.

”Vi måste vänta tills någon anmäler”, sade tanten i receptionen. ” det går ändå inte att identifiera någon på övervakningsfilmen”. Sedan lade hon det på högen i princip. Men.....min mobil har ju ett ansiktsigenkänningsprogram, vad borde dom då inte kunna göra då hos polisen?

Och jag hade ett namn! Varför var det ingen som kunde gå vidare med det?

Dom borde fatta att det blir klart lättare att anmäla om du faktiskt vet du har ett vittne som kan ställa upp, och någon förtroendeingivande representant för samhället faktiskt säger till dig att att "du, vi tar sådant här mycket allvarligt."

/Magnus

To hump or not to hump?

Är bekanta med hur saker funkar på dansgolvet? Att tjejen liksom vickar på rumpan framför killens skrev, och att killen förväntas gnida sig mot henne samtidigt som de dansar?

Det kallas för grinding. Jag tycker det är rätt läskigt, då jag alltid är rädd för att kränka tjejen om det skulle vara så att jag tolkat något fel...

Men igår kväll tyckte jag faktiskt det kändes rätt okej. Jag grindade (efter uppmaning från hennes kompis) en lång, lite alternativ och rödhårig tjej bakifrån. Hon reagerade på ett "jättebra" sätt, hon fick mig att känna att det inte var någonting att skämmas för, att jag bara gjort någonting lite oväntat men å andra sidan helt naturligt. Det fick mig att känna mig jättebra, och gav mig styrka och självförtroende att approacha även andra tjejer på dansgolvet efteråt.

Jag gick fram till henne innan alla stuckit och sade till henne att det var jättetrevligt att dansa med henne...för jag tror på att göra sådant där, att utmana sig själv, att faktiskt våga blotta sig själv för att kunna ge någonting och kanske också få någonting tillbaka. Jag tror det fungerade också, hon rodnade, log jättemycket och såg ner i marken i varje fall.

Om nu inte hennes kompis hade varit så jävla dryg och bara velat knuffa bort mig därifrån ^^