Intuition

Intuition har självklart mycket med magkänsla att göra, men det är inte bara en känslomässig "whim", det är mycket mer än så. Jag tänker fruktansvärt mycket, skriver handlingsplaner, utvärderingar och fan och hans moster. Ofta kan jag inte komma ihåg allt jag tänkt om någonting....men jag tror tankarna finns kvar ändå, i form av känslor och associationer, tankerester omvandlade till mindre platskrävande format.

Zip-filer liksom.

Jag har en skrämmande bra intuition. Både vad gäller människor och andra, lite större saker. Har bara väldigt svårt att ta den på allvar och faktiskt använda den som beslutsunderlag. Dels då det bara är känslor det handlar om, och dels för att jag sätter likhetstecken mellan intuition och fördomar, sådant som ska utmanas och bekämpas.

Inte bara intuitionen är på topp, utan logiken också. Kan kallt och sakligt ta hänsyn till både motivationen, tiden och alla andra resurser jag har till mitt förfogande, och utifrån det bedöma vad som är rimligt att åstadkomma  Kan utan problem förstå när intuitionen och känslorna faktiskt är satta ur spel, och vad jag måste göra för att komma tillrätta med situationen.

Konstigt nog...så hjälper inte det här. Både logiken och intuitionen blir alltsomoftast fullständigt satta ur spel. Av viljan att vara till lags, att stå för vad man säger, att inte bryta ett löfte. Av viljan att vara konsekvent, att inte förändras. Att tycka, tänka och göra som man alltid har gjort. Av viljan att vara, göra och t.o.m känna på ett visst sätt, att leva upp till en norm, till sina egna förväntningar.

....och det är väl typ något jag får försöka ta och jobba på.

Lose yourself

Lätt att förlora sig själv i en grupp, man blir så fokuserad på att vara till lags. Vad alla andra vill, vad alla andra känner för.Blir rent läskigt ibland. Särskilt om det finns någon där du bryr dig om du faktiskt vill imponera på. När du vill göra den personen till lags, att hon eller han ska se dig och tycka du är bra- Ge dig den där värmen och bekväftelsen som du mest av allt behöver.

Det är så lätt att göra för mycket, så lätt att ignorera sig själv. Fokusera på vad man vill tycka och känna, För att bli personen du vill och måste vara just då. Du blir inte lycklig när du är den personen, är inte dig själv. Gör ingenting du tänker, du bara flyter med. Passiv, intetsägande, menlös. Som om du inte finns till.

Har väldigt lätt för det. jag tror jag nått gränsen snart. Är inget sådan person, inte egentligen.  Har väldigt stark känsla av integritet och självständighet. Blir sur på mig själv när jag inte tar hänsyn till det, inte tar hänsyn till mig själv.  För det är först när du säger till som folk börjar ge dig det där som du vill. 

Det är först då du existerar. 

Lite ödmjukhet?

Jag satt på nomineringsmöte idag. Mannen (hädanefter benämnd M) på toppen av listan bestämde sig efter en längre monolog från att avstå sin plats. Han ville vi skulle stryka hans namn, och ersätta hans namn med bästa kompisens.

En kvinna (hädanefter benmänd K), i gruppen började då protestera.

"Är det viktigt vi har en man på första plats? Jag vill påpeka vi har en kvinna på nummer två,  det är valkommitténs förslag, och jag skulle föreslå att vi följer det, och flyttar upp henne om M nu inte längre vill ställa upp."

Min ryggradsreflex tvingade mig genast att opponera mig, eller åtminstone att begära ett förtydligande. hunnit bli hjärtligt trött på detta eviga offertänk.

"Vi ska ju faktiskt inte besluta om kandidaternas rangordning förrän i punkt 17? Det måste väl betyda att kandidaterna ”inte” står i någon form av preferensordning just nu?  Att frågan om i vilken ordning kandidaterna står då blir rätt onödig?"

Så var, enligt ordföranden, inte fallet.

"Jo, ordningen kandidaterna står i motsvarar faktiskt valkommitténs rangordning av kandidaterna. Det är den vi kommer avslå eller bekräfta på punkt 17."

Ouch.

Kände ärligt talat inte till någon av kandidaterna…men jag litade på valkommittén. De hade efter en förhoppningsvis opartisk bedömning satt kvinnan på andra plats. De hade efter samma bedömning satt M’s kompis först på plats sju.

Enligt den, ytterst begränsade, information jag hade till mitt förfogande, måste således kvinnan vara mycket mer kvalificerad. Jag tror både på objektivitet och självdistans. Så, jag fick faktiskt ge K rätt i detta fallet. jag röstade på hennes linje,  och det var lyckligtvis den som också vann senare.

Tankar...

Tycker det är så få gånger man verkligen är medveten, då man verkligen har full kontroll över vad man gör. Mesta tiden tycker jag egentligen bara man flyter med strömmen....man behöver inte tänka alls, eller du gör rättare sagt bara som du brukar göra och vad som förväntas av dig

Och detta ska alltså komma från mig, ett self confessed control freak ^^

Det är ytterst få gånger jag känner jag verkligen behöver koncentrera mig, då jag inte bar kan cruisa förbi och låta allting gå på autopilot. För det mesta har det då handlat om att jag måste sätta ord på någonting komplicerat, konkretisera en uppsatsidé och förklara för någon annan.

Eller kunde faktiskt känna litegrann så också på Fp Lunds styrelsemöten, när man insåg att man knappt förstod en fjärdedel av vad dom sade, när man insåg man faktiskt måste hålla sig ödmjuk och bara lyssna av/försöka förstå för en gångs skull.

Vore verkligen kul att kunna känna så hela tiden, eller litegrann varje dag i varje fall. Funderat på brain training-spel som typ lumosity, men jag känner det mesta ändå går att ta sig igenom bara man slöspelar :/ 

To hump or not to hump?

Är bekanta med hur saker funkar på dansgolvet? Att tjejen liksom vickar på rumpan framför killens skrev, och att killen förväntas gnida sig mot henne samtidigt som de dansar?

Det kallas för grinding. Jag tycker det är rätt läskigt, då jag alltid är rädd för att kränka tjejen om det skulle vara så att jag tolkat något fel...

Men igår kväll tyckte jag faktiskt det kändes rätt okej. Jag grindade (efter uppmaning från hennes kompis) en lång, lite alternativ och rödhårig tjej bakifrån. Hon reagerade på ett "jättebra" sätt, hon fick mig att känna att det inte var någonting att skämmas för, att jag bara gjort någonting lite oväntat men å andra sidan helt naturligt. Det fick mig att känna mig jättebra, och gav mig styrka och självförtroende att approacha även andra tjejer på dansgolvet efteråt.

Jag gick fram till henne innan alla stuckit och sade till henne att det var jättetrevligt att dansa med henne...för jag tror på att göra sådant där, att utmana sig själv, att faktiskt våga blotta sig själv för att kunna ge någonting och kanske också få någonting tillbaka. Jag tror det fungerade också, hon rodnade, log jättemycket och såg ner i marken i varje fall.

Om nu inte hennes kompis hade varit så jävla dryg och bara velat knuffa bort mig därifrån ^^

Lite blandat

Har kommit fram till två saker idag.

För det första tar jag saker och ting för allvarligt. Jag har en tendens att tro att jag alltid måste pusha mig själv, eftersom det i just den stunden är sista och enda chansen jag har att göra ngt jätteviktigt. Det stämmer oftast inte. Livet är fullt av nya möjligheter, och det är snarare så att man skadar sig själv och minskar sina möjligheter ännu mer om man fortsätter på någonting som inte känns bra.

För det andra så måste man ta beslut baserade på helt ovetenskapliga känningar ibland. Det kan vara svårt. Hur kan du till exempel rättfärdiga att göra slut med ngn eller säga upp kontakten bara på grund av en aning i ditt bakhuvud som säger åt dig att det kanske skulle vara en bra idé? Att du känt dig glad och lättad när du tänkt den tanken?

Våra tankar/vår intuition är ofta mkt mäktigare än vi tror att den är, och vad vi tror/förväntar oss kommer att hända ett eller två år i framtiden har en väldigt stor sannolikhet att faktiskt också slå in.

Så i den mån det går så skulle jag vilja uppmana alla att följa sin intuition och sina känslor så mycket ni kan/vågar, och inte hänga upp er era beslut som om det vore liv och död det gällde.

That's it folks!

First!

Ville egentligen inte starta den här bloggen.

Jag ville komma ut som typ gay först. Eller kanske transa. Liksom berätta om alla hemliga/skämmiga saker jag ville skriva om så jag inte skulle kunna få skit för det.

Och jag ville absolut inte börja skriva på Blogger. Hur jävla töntigt är inte det?

Men jag antar man måste börja någonstans. Man kan inte ha krav på sig hela tiden på att man måste åstadkomma "den" perfekta grejen. Då slutar det med att man inte åstadkommer ett jävla skit, och hur kul är det på en skala?

Ni får stå ut med den noobiga jävla formateringen, det knäppa namnet och vad fan ni nu mer kan ha att störa er på.

För min bekvämlighet är viktigare än din åsikt

Deal with it.