Framtid igen

Känner, mig trött, förvirrad. Skolan slut, vad göra nu?

Ska kolla med studievägledningar, iaf det som är planen. Psykolog och läkare var liksom ett experiment. Så det var tänkt. Efter ett års kringflummande, så skulle jag äntligen Bestämma Mig. För en plan jag faktiskt kunde tro på. Ingen av programmen var egentligen särskilt långsökta. Jag skulle bli en bra läkare, och det finns dessutom utrymme att inrikta sig. Bli forskningsläkare, whatever.

Inte heller psykolog var eg....helt feltänkt. Ämnet verkar...bara skit ärligt talat, men inriktningen är rätt, i.o.m det är framförallt personlig utveckling jag är intresserad av.

Vad jag känner nu är mer eller mindre fullständig förvirring. Känner jag kört över min intuition, och sakerna som motiverar mig hela terminen...hela året, för att vara rättvis. Sedan ska jag plötsligt plocka fram båda två igen, nu när jag känner de behövs?

Kanske lite emo/överanalytisk. Kanske upplevs som hoppig, chasing butterflies?

Jag vet faktiskt inte det. Haft samma mål framför ögonen i flera år. Schysst deltidsjobb, möjlighet att engagera mig i saker jag bryr mig om, och möjlighet att jobba med mig själv. Punkt.

Mord och sex.

Läste en smått obehaglig krönika om massmordet i Isla Vista, Kalifornien. Var alltså killen som sköt ihjäl sex personer, och begick självmord efteråt. Han angav i sitt självmordsbrev, att den största anledningen var hans misslyckanden på kärleksfronten.

Hanna Fahl, som skrivit artikeln, menar dådet var ett utslag av mäns självupplevda äganderätt till kvinnor. Elliot Rogers skrev nu i sitt manifest att han vill hämnas på just kvinnor. Dock får vi inte glömma att fyra av de sju dödade faktiskt var män.

Elliot Rodgers största failing var inte hans längtan efter kärlek och respekt. Inte heller hans känsla av att ha gjort sig förtjänt av den. Det var hans självupplevda rätt att ta deras liv som hämnd för att inte ha fått vad han ville ha.

Ingen frisk människa gör såhär. Det står fullständigt klart att Rodgers hade stora problem, både på det sociala, mentala och för den delen sexuella planet. Det står också klart att Rodgers förlorat allt hopp. Han såg inget ljus i tunneln längre, det fanns ingen väg ut.

Där tycker jag Fahl missar en viktig poäng. Vi måste lära oss se män som Elliot Rodgers, utan att trivialisera vare sig dom eller deras problem.

Vi måste ge dom en väg ut istället, en väg framåt.

Utvecklingspsykologi

Det finns diverse verklighetsfrämmande utvecklingspsykologiska teorier, med tillhörande verklighetsfrämmande stadier. Kommer här presentera någonting faktiskt användbart.

1. Skoltid och Uppväxt

Denna åtföljs av olycklig kärlek, identitetskriser och ständigt molande ångest. Det var inte speciellt för just dig. Det gällde verkligen alla.

2. Förvirring

Efter skoltiden inträder arbetslöshet, sysslolöshet och förvirring. Den tidigare så ordnade tillvaron har försvunnit, och snart också alla vänner och bekanta. De man lärt känna sedan tolv år tillbaka. Man hankar sig fram genom att göra lumpen, ta ströjobb och på något sätt försöka hitta sin plats i den nya tillvaron.

3. Första jobbet

Det kan komma på caféet, hemtjänsten eller efter en treårig utbildning. Den man tog liksom i brist på bättre. Men första riktiga jobbet har man skaffat själv, och inte genom mammas kontakter. Det är någonting man står ut med, om än inte någonting man vill syssla med resten av livet.  Det är någonting som ger en känsla av självständighet. Det ger dig alltsomoftast också en bättre självkänsla och dessutom en bättre känsla för vem du är, och vad du är bra på.

4. Mognad och nästa steg

Efter ett år eller fem på jobbet börjar man vilja ha mer. Man vinklar in sig mer på det man verkligen känner för. Med tryggheten från första jobbet i ryggen, kostar man på sig att chansa. Man startar eget företag, tar ett nytt program eller vidareutvecklar sig i jobbet. Är man elektriker, kan man väl lika gärna bli ingenjör, liksom.

5. Äktenskap, Ålderdom och Ond Bråd Död. 

--------------------

Lite så jag ser på saken.  De flesta jag gått med, antingen på psykolog eller läkare, har kommit dit först efter att ha gjort någonting annat. Tagit master i ekonomi, eller antropologi. Drivit eget företag, varit finanschef. De har redan åstadkommit någonting, liksom deras andra karriär de är inne på.

Det stör mig, jävligt mycket faktiskt. Jag har letat i...tre år sammanlagt efter det där första, riktiga jobbet. Någonstans att slappna av. Utvecklas, tjäna pengar och hitta mig själv. Jag har varit där, fast bara inte kunnat hålla mig kvar.

Och det är dit jag fortfarande vill. Skaffa lägenhet bil, självständighet liksom. En riktig grund att stå på, och någonting att jobba sig vidare ifrån.

Men jag har aldrig kommit dit, är nog fortfarande fast i förvirringsstadiet.

Svensk jämställdhetshistoria!

Från dagens föreläsning:

Abort gjordes lagligt i Sverige 1938, men först gick bara att få tillstånd vid särskilda skäl. Vid incest eller våldtäkt, eller om kvinnans liv var i fara. Men 1946 förändrades lagen, man kunde nu söka på även sociala skäl. Om det fanns skäl att tro att graviditeten kunde påverka kvinnans materiella eller sociala situation åt det sämre.

Tanken var god, men läkarkåren vid tiden var mangrannt mot abort. Ansökan var dessutom tvungen att godkännas av först en gynekolog, och sedan en psykiatriker, efter att först blivit processad av socialtjänsten. Läkarna ställde sig typiskt sett negativa, och kvinnans skäl bedömdes ofta som mindre trovärdiga. I tveksamma fall, var praxis att först ge avslag, och invänta ”avslagssvar”. Ett positivt sådant var samma sak som ett självmordsförsök från kvinnans sida. Först då kunde tillstånd beviljas. Praxis liberaliserades efter hand, i takt med att läkarnas moraluppfattning förändrades. En riktig ändring kunde dock inte ses förrän femton år senare, i början på sextiotalet.

De flesta abortförespråkare på denna tiden var män, de var unga liberaler och socialister, som såg abort som en fråga om frihet. Att själv få bestämma över den egna kroppen. Ett praktexempel var FPU:aren Hans Nestius, som även var redaktör för tidningen Ung Liberal. Nestius förmedlade kontakter med läkare i Polen, till över tusen svenska kvinnor.

Nestius blev sedemera gripen, och hotad med rättegång. I likhet med dagens moralprofeter, ville man även åtala de kvinnor, som begått moraliskt tvivelaktiga akter i utlandet. I detta fall abort. Det blev folkstorm med krav på folkomröstning. En situation som var politiskt ohållbar, i synnerhet för den sittande socialdemokratiska regeringen.

Situationen desarmerades genom en mindre sensation i svensk rättshistoria. Samtliga tusentalet kvinnor, med Hans Nestius i tiden, blev benådade av kungen, på förhand!

Nästan för bra för att vara sant. Läs mer här:

http://www.rfsu.se/no/Sex-och-politik/Fokus-SRHR/Ratten-till-abort/Polenaffaren/

Episiotomi, What?

Jag lärde mig ett nytt begrepp idag, episiotomi. I samband med förlossning, så framgår ibland att tjejen är för trång. För att underlätta förlossningen, så klipper man upp henne, från slidöppningen och ner mot anus. Ingreppet har blivit ovanligare på senare tid, men är fortfarande någonting som utförs rätt rutinmässigt.*

Och det stör mig på något sätt.

Alltså, skillnaden mellan hur kvinnans kropp/sexualitet ständigt alltid idealiseras, och den respektlöshet den sedan verkar utsättas för  i verkligheten.  Ingreppet kan nämligen få rätt allvarliga biverkningar. Tjejen kan spricka upp hela vägen till anus. Med allt vad det kan innebära. Tjejer kan också få svårt att bli fuktiga upp till arton månader efter förlossning.

Vilket också stör mig, brinnande mansrättsaktivism till trots. Jag tycker föraktet mot killars sexualitet idag är någonting fruktansvärt. Ett problem vi verkligen borde prata om och ta tag i. Fast det är nu knappast någonting som blir bättre, bara för att någon annan blir osynliggjord och illa behandlad.

*Det bör nu kanske förtydligas att episiotomi ofta är det bästa av två dåliga alternativ. Tjejen kan annars riskera spricka upp helt okontrollerat, något som kan ge värre biverkningar, och kan få ännu svårare att läka ihop.

Om jobb, AS och särskolor?

Var på jobbintervju på Vipan i februari förra året, fick lite dåliga vibbar av det...

Det var alltså särskolan som eventuellt kunde anställa mig som elevassistent. Hursomhelst hade jag tolkat annonsen fel. Var inte alls gravt utvecklingsstörda autismfall jag skulle ta hand om, det var betydligt lindrigare än så...

"Nej...dom har inte aspergers heller, autismspektrumstörningar skulle jag nog vilja säga att de har. Det och lindrig utvecklingsstörning. Vi får hjälpa dom väldigt mycket i sociala situationer, de tror ofta folk kan läsa deras tankar utan att de behöver säga någonting...sådana saker. Sedan är det klart hela den där pedagogiska biten också" 
  
(fritt återgivet från intervjun) 

Var det nog mest det jag fick dåliga vibbar av. Autismspektrumstörning utan riktig aspergers? Problem med kommunikation och sociala relationer?

Det kunde lika gärna varit mig det handlade om. Nu har jag visserligen haft turen att aldrig ha haft någon utvecklingsstörning, but still....var på allvar meningen att jag skulle ungarnas extra stöd? hur fan skulle det gå till?

Serkan Köse och Sebastian Flygar skrev i SvD för ett tag sedan att särskolan borde slopas. Dels för att ingen ska känna sig utpekad, men dels på grund av följande anledning:

I den reguljära grundskolan och i gymnasiet finns redan elever med ADHD, Aspergers syndrom och autismspektrumliknande tillstånd. Genom att samordna skolformerna kommer resurserna att kunna hjälpa alla barn att kunna utnyttjas mycket bättre.

Det har jag större respekt för.Vad jag störde mig mest på, efter intervjun, var att det tydligen finns en kunskap därute, även om lindriga autismspektrumstörningar, och vilka problem de kan föra med sig. Det är bara det att den inte finns dokumenterad, att den inte finns lättillgänglig. För är du smart är det ingen som bryr sig, dom bara dumpar dig på naturvetenskapliga- eller samhällsvetenskapliga programmet.

Om vi nu skulle samordna skolformerna, så kanske resurserna också skulle "samordnas bättre". Who knows? Vi kanske skulle få ett system där sociala svårigheter bedöms separat från intellektuella, fast kunskapen om båda finns under samma tak.

Det kanske är någonting värt att hoppas på?

Om identitet!

Jag var på Queerfeministisk samling (QFS) för ett tag sedan, och gjorde en ansats att vidga mina vyer. Kommer skriva mer om det. Jag träffade hur som helst en dansk tjej, jag tyckte var väldigt inspirerande. Jag kommer citera henne rakt av. Vi snackade bland annat om identitet och värdet att ifrågasätta sig själv. Är någonting många människor gör, och känner att de "måste" göra. Men kan man verkligen göra det, om man inte ens vet vem man är? Borde man göra det?

“I feel that the first thing you must do is to accept yourself, and all of your kinks and sides...no matter how objectionable or stereotypical those might be. After you've done that, and only then, you can begin to question those beliefs.”

Tyckte det var väldigt vackert sagt. En sak som också kom upp var när identiteten blev "klar", när den var färdigtänkt liksom.

“I used to believe that...when I was forty, I would be totally at peace with myself. That I would finally have found myself. That at that point in time, there would be no angst and no question marks left. I've come to realize instead that...perhaps I'll never be finished. And I've come to view this as an interestiong journey, instead of just a source of frustration.”

Önskar jag också kunde se det lite på det sättet. Har alltid själv haft en väldigt flytande identitet, haft väldigt svårt att sätta någon stämpel på mig själv, hitta en kategori, en identitet jag verkligen kan stå för. Och det blir rätt jobbigt, det är liksom någonting vi behöver. 

Eller det är iaf så jag tänkt hittills. Det var ett inspirerande möte, och jag skall försöka ta med mig det!