Mer om feminism och idealisering

Feminister säger visserligen att de inte själva idealiserar kvinnor, utan snarare förespråkar raka motsatsen. Men det är ändå det som blir nettoeffekten.

Män och killar får höra att deras förhållningssätt, deras sexualitet och själva deras väsen är mindre värt i förhållande till kvinnans. Dessutom får de höra att de ska begränsa sig själva, sluta ta plats och lämna plats åt alla nya starka kvinnor. Om man tycker sig ha makt att komma med ett sådant budskap, har man då inte faktiskt idealiserat sig själv? Är inte framgången av ett sådant budskap beroende av att folk ser upp till dig, och att de vill göra vad du säger?

Om man nu säger att män har kollektiv skuld, och kvinnor kollektiv ”oskuld”, vad är i sådana fall ”det” om inte en kollektiv skuldbeläggning, respektive idealisering?

Samtalston

Har skrivit ett tag på flashbacks jämställdhetsforum nu. Och jag har lärt mig en del. Men blir också väldigt trött på bristen på förståelse, på kompromissvilja. Både feminister och jämställdister/mansrättsaktivister/antifeminister uttalar sig både rått, kränkande och kategoriskt.

Varför är du som kvinna feminist och icke jämställd då feminismen enbart behandlar kvinnors makt? Klarar du inte av att bli bedömd på dina egna meriter för att få ett jobb eller politiska uppdrag? Är du feminist enbart för att du inte kan konkurrera med män? Vad får du ut av att inte konkurrera på samma villkor som männen? Är du feminist för att det finns en klubb för inbördes beundran? Växte du upp utan en närvarande eller dålig fadersgestalt?

------ 

Om du vet med dig att du inte uppvisar de kvinnofientliga beteenden som feminister talar om så finns det ingen anledning att du skulle ta åt dig. Om du känner dig träffad av kritiken talar det snarare för att den är korrekt men att du inte vill erkänna det för dig själv.

Det är liksom ingen samtalston som gör någon avslappnad och manar till dialog, till mer förståelse. Man verkar bestämma sig för en uppsättning idéer, beteenden och normer man stör sig på. Sedan klumpas den uppsättningen ihop till antingen Feminismen eller Patriarkatet. Man argumenterar med fullständig brist på respekt, såväl för den andra sidans argument(vanföreställningar, paranoia och hallucinationer), som för sin egen påverkan på samhället och på debatten.

Det är ett genomgående problem för hela samhället tror jag, inte bara för flashback.

*suck*

Efter att ha förfärdigat förra inlägget gick jag in på geekfeminism's sida om nice guy syndrome. Vettiga saker, en del av det...men också en del dubbelmoral. Jag gick in på en av deras undersidor, "common mistakes in interacting with women", och skrev på deras talk page:

All of the things listed are things to avoid, and ways to be more respectful towards women. Lots of guys (especially geek ones) do not need to hear this. How can we possibly blame men for being Nice Guys, while at the same time helping promoting that same behavior?

I think that's downright hypocrisy. One of the most common mistakes in interaction with women (for geeks), is showing too much respect for the woman in question, and too little to himself. I think this one should definitly be added to the list.

Loggade in det första jag gjorde nu på morgonen. Riktigt glad och förväntansfull. Hade jag äntligen hittat en samling vettiga feminister? Några jag kunde prata med? Några som faktiskt lärt sig se andra sidan av myntet och förstå?

Inlägget hade tagits bort från sidan. I en bifogad kommentar stod att inlägget var irrelevant, och att sidan fanns till för "those who supported feminism".

Jag var blockerad från sidan i minst ett år framöver.

At least I tried. ^^

The Friend Zone

Såg ett annat uppriktigt och väldigt bra inslag från Karen Straughan igen som verkligen berörde mig, hon är en av de enda tjejer som verkligen verkar ha tänkt igenom det här. Hur det varit om hon ställde lika stora krav på sig själv, och varit lika hård mot sig själv som många tjejer/feminister är mot killarna och männen de kritiserar..

Hon inleder med att beskriva syftet med videon:

[I got interested] in why feminists in particular seemed just so incredibly hostile to nice guys, and especially when they're complaining about being friend zoned.

Hon fortsätter:

Now, I can only really scratch my head and wonder: How on earth does the mere existence of a friend zone, and a man's annoyance at finding himself in it, suggest that men "believe", women are "obligated" to return romantic feelings?

And frankly, I don't really see what the hell is so wrong with wanting sex, and trying to convince someone you like to have it with you.

Hon följer upp med en lång, svavelosande artikel av en icke-namngiven feminist på reddit. Argumentet går ut på att män/killar ser tjejer som "sparkly trophies with vaginas", och att en kvinnas vänskap är någonting som borde värderas, inte ses som ett sunkigt andrapris.

Karen följer upp med vad allt det här skulle innebära, om man hårddrar det:

Huh. So, having romantic feelings for a person, and wanting to have a romantic relationship with that person, and feeling disappointed when all you get is platonic friendship, is exactly the same thing as viewing women as pretty sparkly prizes with vaginas?

Jag låter Karen avsluta med en lång, men väldigt varm och läsvärd redogörelse för hur hon själv tänkt om sitt eget förhållande: 

He told me then that he wanted to remain my friend no matter what. 

And I said that was not something I was prepared to put myself through. Seeing him, and being around him, and having all of those feelings, and not being able to act on them.

[...] I refused to be fried zoned.

Now, does that mean I saw him, as merely a pretty sparkly prize with a penis? [...]

I knew I wanted it with him, and "not" having it, but being constantly reminded that I don't have it, would have been a giant fucking bummer.

You know, as in painful every single time I would find myself in the same room with him.

Till skillnad från många andra jag pratat med så...Karen verkar verkligen ha förstått det här. Vad all inflammerad retorik skulle innebära, om man verkligen var tvungen att leva efter den. Videon är mycket längre än så här, och fylld med fler tankeväckande exempel. Rekommenderar verkligen att ni ser den!

Just to clear things up

Ju mer jag snacker med tjejer om sex/sexualitet desto tydligare framträder bilden av högen med efterblivna analfabeter, eller killar som är idioter, eller vad vi nu ska kalla dom. Det finns visst ett överflöd av killar som vill ha din tid och uppmärksamhet. Men för att kunna sålla i den högen, och hitta det där du verkligen vill ha, krävs både styrka och självförtroende. Dessutom ett visst mått av hårdhet, och det är inte alla som klarar av det där.


Det här är en teoretisk konstruktion för mig. Känns viktigt att påpeka det. Jag har ingen som helst kontakt med gruppen förmodat efterblivna analfabetkillar. Jag gjorde slut med dom i gymnasiet, i.o.m jag började naturvetenskapliga programmet.. Jag har inte hört av dom sedan dess, och vi har inte saknat varandra. Vi träffas enstaka gånger på krogen, men that's it.

Jag tror det är därför jag har så pass svårt att förstå svensk jämställdhetsdebatt. Jag kan inte se den där gruppen efterblivna analfabeter. De och deras förmodade förtryck är inte en del av mitt liv. De här fullständigt osynliga för mig. Vad jag kan se, och faktiskt inte kan undvika, är däremot den arga/missnöjda kören tjejer och feminister, som alltid verkar veta vad som är bäst för mig, och hur jag borde förändra mig själv och leva mitt liv.

De finns på TV, i radio, i tidningar och i politiken och på universitetet. De har t.om grundat en egen vetenskap. De känns oändligt mycket mer påtagliga för mig än allt det där förtrycket de säger sig reagera på, och därför har de också blivit mycket viktigare för mig och kritisera. 

Om feminism och Male Disposability

Såg en video idag med Karen Straughan, en populär jämställdhetsdebattör på youtube. Hon är väldigt intressant, och betydligt mer radikal än vad jag skulle komma undan med. Tänkte dela med mig av ett av hennes inlägg, interspersed med lite kommentarer. Temat är alltså Male Disposability, att mannen ofta ses som förbrukningsvara, någon som ses som mindre viktig, jämfört med kvinnorna och barnen.

Karen inleder med följande:

When it comes to the well-being of others, [women] comes first, men comes last. [...]Society places men last, every time. and, society expect men to place "themselves" last every time.

Hon går sedan in på anledningen till varför hon tror det blivit på det sättet.

When it comes to producing babies, every woman counts, but biologically, one very happy man may probably do the work of hundreds in that regard.

Nu har jag egentligen ingenting till övers för biologiska argument men...det är mycket möjligt det i varje fall kan ha haft något inflytande på kulturen vi lever i idag.

Hon fortsätter:

To be important to society, a woman merely has to be. A man has to do in order for his life to have any meaning to anyone other than himself.

En mycket viktig poäng. Det ser visst inte jämställt ut på många ställen. Men då har vi glömt någonting. Killarna har blivid både premiärministrar, företagsledare och ingenjörer för att de inte är värda någonting om de inte presterar.

What exactly is feminism doing to dismantle this traditional role of the disposable male? Feminism's greatest victories, have only reinforced in everyone, that society still owes women provision, protection, help and support, just because they're women.

Det finns en stor ovana hos både tjejer och feminister att tänka i termer av makt, de är inte vana vid det helt enkelt. Till och med om en kille/man tillskriver dom makt, och behandlar dom som mer värda än sig själv, ser de det som förtryck (se benovelent sexism, här och här), något killen ska lastas för, och inte befrias ifrån.

Jag låter Karens avslut stå för sig själv:

Feminism has done nothing but exploit this dynamic of the expectation on men to put everybody else before themselves. especially women.[...] Feminism has been on the down-low with old school chivalry right from the start. And they might seem like strange bedfellows, but they're not. Both concepts are built on a firm foundation of female self-interest.

[...] and really, the only difference I see in the traditional role, and the new one, for men, with respect to disposability, is that maleness, manhood, used to be celebrated[...] But now? We still expect men to put women first [...] and we still expect men, not to complain, about coming in dead last every time.

But men don't even get our admiration anymore. All they get in return, is to hear what assholes they are.

Still kicking!

Jag hörde ett program på radion idag, eller igår snarare. Om kvinnors och mäns sexualitet.

På jägar- och samlartiden var vi promiskuösa, men i och med jordbruken såg männen ett behov av att kontrollera kvinnornas reproduktion, för att säkra arvsrätten.

Min första reaktion var att det var för jävligt. Sex och sexualitet är någonting av det viktigaste som existerar, det var in uppgift som kille att ändra på det här, att uppmuntra tjejer ta sig loss från det där, bejaka sin sexualitet och knulla runt med så många de känner för. Det är så jag alltid tänkt, att det liksom skulle vara min skyldighet.

 

Och det är rätt, på sätt och vis, men det är farligt också. Man kan inte bara tänka så. Hur mycket jag än skulle vilja ”vara med”, så är det i första hand mig själv jag måste tänka på. Det finns säkert många tjejer som också måste påminnas om det, men killarna är viktiga att komma ihåg.

 

Du kan inte leva för någon annans skull, du måste faktiskt få finnas till för dig själv.

 

Girl Effect...

Hittade den här sajten idag. Organisationen hävdar stolt att "adolescent girls are the most powerful force for change on the planet", att "Economically empowered girls can stop poverty before it starts" och att "Girls have the potential to add billions of dollars to GDP"

http://www.girleffect.org/

Fine, jag kanske överreagerar. Särskilt i Afrika jobbar väl kvinnan satan, medans männen ligger runt och tuggar kat eller någonting....enligt min politiskt korrekta mellanstadiebok iaf. Men det är ändå alldeles för lätt att låta sig förföras av det här, den vackra, oskyldiga tjejen som automatiskt kommer göra hela världen bättre.

För vad är egentligen killarnas roll i allt det här? Skulle inte de vara viktiga för förändring? Vara värda att uppmuntra? Ha resurser att bidra med?¨Och inte genom att lägga sig platta för Den Goda, Oskyldiga tjejen, utan genom att själva åstadkomma någonting bra, i sitt eget liv, och för sin egen skull?

Om killar och tjejer igen

Har velat rita den här bilden ett tag, eller i varje fall någonting liknande. Vetifan om jag kanske bara är morbid här men...jag tycker iaf den säger någonting viktigt.

Tjejen till höger är förtryckt av all uppmärksamhet och alla förväntningar hon aldrig bett om. Som följd av det  sätter hon (och alla andra tjejer) upp en avskräckande fasad, i förebyggande syfte. Man kan inte dela med sig till hela världen helt enkelt.

Killen till vänster är också förtryckt. Av all tvångsmässig respekt han måste visa (i synnerhet till tjejen till höger...) och av all den skuld han på något sätt förväntas ta på sig. Dels för vad alla andra killar gör/har gjort, men dels för att killens sexualitet "är" dålig och skam-/skuldbelagd i vårt samhälle, i mycket högre grad än vad tjejers är.

Men värst av allt är liksom likgiltigheten, kylan och hatet han möter överallt. Även om det inte är på riktigt, även om det bara är i form av en avskräckande fasad. Det kan vara jävligt sårande och jävligt disheartening.

Poängen är väl någonstans att ett överflöd av uppmärksamhet kan vara precis lika illa som ensamhet och isolering. 

Kan jämföra det med värme, varken en öken eller en glaciär är ngt jävla trevligt ställe att bo på.

Förstår inte riktigt varför det här är viktigt fortfarande men...på något sätt så är det väl i varje fall det. Så kan man välja på att göra något av det eller bara ignorera det ^^

Natt på er!

Konversation

Jag: Så vad [inom ämnet]är du mest intresserad av?

Hon:Sociala maktrelationer är väldigt intressant.

Jag: Funderat på en avhandling om typ kvinnans sociala makt, tror det behövs..

Hon: Sett till den svenska idéhistorien  skulle du nog knappast vara originell med ett sådant upplägg...

Jag: Jaha, det finns alltså redan material jag kan gräva i?

Hon: Ja, folk har väl kommit med sådant här ända sedan sjuttiotalet?

Jag: Jaha, vilka då?

Hon: Alla andra vita kränkta män.

Det var en fin vändning. Får erkänna det.

Men blir ändå väldigt desilusionerad av själva förmätenheten, av oviljan att förstå. Det här är precis vad jag skrev om i förra inlägget. För att debatten ska komma framåt måste man inse att det finns flera sidor av den. Att alla har nackdelar och privilegier, att alla åsikter förtjänar att komma till tals och tas på allvar.

Men men, kan inte vara hur emodepressiva som helst!


First they ignore you
Then they ridicule you
Then they fight you
Then you win
                            -Mahatma Ghandi
                        

Queerfolk och mansrättsrörelsen.

Finns förvånansvärt stora paraleller här.

Både queerfolket och mansrättsrörelsen känner sig ensamma och isolerade, Missförstådda. Båda grupperna kännser sig dessutom personligen angripna av det omgivande samhället, Som ifrågasätter deras identitet, deras värderingar, deras sätt att leva.

Skulle tolka det där som att vi har flera uppfattningar i samhället som är normerande och förtryckande, beroende på vilken del det är man lever i, och vilken del av det dagliga informaitonsflödet vi är mer känsliga för.

Är i varje fall lute synd vi måste ställa grupperna mot varandra hela tiden. Vad mansrättsrörelsen och queerfolket vill är ju i mångt och mycket samma sak, de vill kunna vara sig själva. Att folk (representerade av antingen PK-samhället eller alla andra) bara ska lägga ner. Sluta försöka tvinga in dom i en roll de varken kan trivas i eller identifiera sig med.