Mer om feminism och idealisering

Feminister säger visserligen att de inte själva idealiserar kvinnor, utan snarare förespråkar raka motsatsen. Men det är ändå det som blir nettoeffekten.

Män och killar får höra att deras förhållningssätt, deras sexualitet och själva deras väsen är mindre värt i förhållande till kvinnans. Dessutom får de höra att de ska begränsa sig själva, sluta ta plats och lämna plats åt alla nya starka kvinnor. Om man tycker sig ha makt att komma med ett sådant budskap, har man då inte faktiskt idealiserat sig själv? Är inte framgången av ett sådant budskap beroende av att folk ser upp till dig, och att de vill göra vad du säger?

Om man nu säger att män har kollektiv skuld, och kvinnor kollektiv ”oskuld”, vad är i sådana fall ”det” om inte en kollektiv skuldbeläggning, respektive idealisering?

Idealisering är "inte" samma sak som diskriminering

Det finns ett feministiskt argument jag aldrig begripit mig på....

Om någon ser ner på dig, och behandlar dig sämre än andra människor, så är du alltså diskriminerad. So far so good. Men om någon ser upp till dig, och idealiserar dig, så är det också diskriminering!

Läste ett klockrent exempel på detta från fittjournalen, dvs någon form av vänsterfeministisk blogg:

"Att säga att en viss marginaliserad grupp är bra på ett eller annat sätt är att flytta dem från ett ramverk till ett annat. Förhåller de sig inte till sina tilldelade ”bra” egenskaper förtjänar de således inte (enligt denna retorik) att bli behandlade på samma premisser som alla andra. Många verkar tro att så länge deras fördomar är "bra" så spelar de ingen roll. Att de är mindre trångsynta när de hyllar någon än när de motsätter sig någon"

Så om vi försöker reda ut begreppen. Det är dåligt att vara idealiserad, då det ger dig mindre handlingsutrymme. Då du kommer behandlas sämre, och inte bättre än alla andra, om du t.ex som tjejen uppe på piedestalen skulle sänka dig ner till killarnas nivå.

Men det stämmer väl faktiskt inte? Iaf inte enligt mina erfarenheter.

En tjej kan, i min värld, vara betydligt mer pushig och krävande än en kille kan vara. Just för att hon är tjej, och att det beteendet då per automatik blir lite "bra och alternativt". Det finns också, skulle jag säga, en outtalad rädsla för att kritisera kvinnor/tjejer över huvud taget.

Kommer ihåg en tjej som formligen skrek ut en gnällig och uppenbarligen inkompetent äldre herre på ett styrelsemöte. Jag blev jävligt avundssjuk, kommer jag ihåg, för jag tror aldrig jag själv kunnat komma undan med en sådan sak. Som kille måste man nästan alltid vara väldigt mån om motsatsen, att vara ödmjuk och respektfull ad nauseum, bara för att liksom bevisa någonting.

Är det bara jag?

Kommentera!

Samtalston

Har skrivit ett tag på flashbacks jämställdhetsforum nu. Och jag har lärt mig en del. Men blir också väldigt trött på bristen på förståelse, på kompromissvilja. Både feminister och jämställdister/mansrättsaktivister/antifeminister uttalar sig både rått, kränkande och kategoriskt.

Varför är du som kvinna feminist och icke jämställd då feminismen enbart behandlar kvinnors makt? Klarar du inte av att bli bedömd på dina egna meriter för att få ett jobb eller politiska uppdrag? Är du feminist enbart för att du inte kan konkurrera med män? Vad får du ut av att inte konkurrera på samma villkor som männen? Är du feminist för att det finns en klubb för inbördes beundran? Växte du upp utan en närvarande eller dålig fadersgestalt?

------ 

Om du vet med dig att du inte uppvisar de kvinnofientliga beteenden som feminister talar om så finns det ingen anledning att du skulle ta åt dig. Om du känner dig träffad av kritiken talar det snarare för att den är korrekt men att du inte vill erkänna det för dig själv.

Det är liksom ingen samtalston som gör någon avslappnad och manar till dialog, till mer förståelse. Man verkar bestämma sig för en uppsättning idéer, beteenden och normer man stör sig på. Sedan klumpas den uppsättningen ihop till antingen Feminismen eller Patriarkatet. Man argumenterar med fullständig brist på respekt, såväl för den andra sidans argument(vanföreställningar, paranoia och hallucinationer), som för sin egen påverkan på samhället och på debatten.

Det är ett genomgående problem för hela samhället tror jag, inte bara för flashback.

The Friend Zone

Såg ett annat uppriktigt och väldigt bra inslag från Karen Straughan igen som verkligen berörde mig, hon är en av de enda tjejer som verkligen verkar ha tänkt igenom det här. Hur det varit om hon ställde lika stora krav på sig själv, och varit lika hård mot sig själv som många tjejer/feminister är mot killarna och männen de kritiserar..

Hon inleder med att beskriva syftet med videon:

[I got interested] in why feminists in particular seemed just so incredibly hostile to nice guys, and especially when they're complaining about being friend zoned.

Hon fortsätter:

Now, I can only really scratch my head and wonder: How on earth does the mere existence of a friend zone, and a man's annoyance at finding himself in it, suggest that men "believe", women are "obligated" to return romantic feelings?

And frankly, I don't really see what the hell is so wrong with wanting sex, and trying to convince someone you like to have it with you.

Hon följer upp med en lång, svavelosande artikel av en icke-namngiven feminist på reddit. Argumentet går ut på att män/killar ser tjejer som "sparkly trophies with vaginas", och att en kvinnas vänskap är någonting som borde värderas, inte ses som ett sunkigt andrapris.

Karen följer upp med vad allt det här skulle innebära, om man hårddrar det:

Huh. So, having romantic feelings for a person, and wanting to have a romantic relationship with that person, and feeling disappointed when all you get is platonic friendship, is exactly the same thing as viewing women as pretty sparkly prizes with vaginas?

Jag låter Karen avsluta med en lång, men väldigt varm och läsvärd redogörelse för hur hon själv tänkt om sitt eget förhållande: 

He told me then that he wanted to remain my friend no matter what. 

And I said that was not something I was prepared to put myself through. Seeing him, and being around him, and having all of those feelings, and not being able to act on them.

[...] I refused to be fried zoned.

Now, does that mean I saw him, as merely a pretty sparkly prize with a penis? [...]

I knew I wanted it with him, and "not" having it, but being constantly reminded that I don't have it, would have been a giant fucking bummer.

You know, as in painful every single time I would find myself in the same room with him.

Till skillnad från många andra jag pratat med så...Karen verkar verkligen ha förstått det här. Vad all inflammerad retorik skulle innebära, om man verkligen var tvungen att leva efter den. Videon är mycket längre än så här, och fylld med fler tankeväckande exempel. Rekommenderar verkligen att ni ser den!

Just to clear things up

Ju mer jag snacker med tjejer om sex/sexualitet desto tydligare framträder bilden av högen med efterblivna analfabeter, eller killar som är idioter, eller vad vi nu ska kalla dom. Det finns visst ett överflöd av killar som vill ha din tid och uppmärksamhet. Men för att kunna sålla i den högen, och hitta det där du verkligen vill ha, krävs både styrka och självförtroende. Dessutom ett visst mått av hårdhet, och det är inte alla som klarar av det där.


Det här är en teoretisk konstruktion för mig. Känns viktigt att påpeka det. Jag har ingen som helst kontakt med gruppen förmodat efterblivna analfabetkillar. Jag gjorde slut med dom i gymnasiet, i.o.m jag började naturvetenskapliga programmet.. Jag har inte hört av dom sedan dess, och vi har inte saknat varandra. Vi träffas enstaka gånger på krogen, men that's it.

Jag tror det är därför jag har så pass svårt att förstå svensk jämställdhetsdebatt. Jag kan inte se den där gruppen efterblivna analfabeter. De och deras förmodade förtryck är inte en del av mitt liv. De här fullständigt osynliga för mig. Vad jag kan se, och faktiskt inte kan undvika, är däremot den arga/missnöjda kören tjejer och feminister, som alltid verkar veta vad som är bäst för mig, och hur jag borde förändra mig själv och leva mitt liv.

De finns på TV, i radio, i tidningar och i politiken och på universitetet. De har t.om grundat en egen vetenskap. De känns oändligt mycket mer påtagliga för mig än allt det där förtrycket de säger sig reagera på, och därför har de också blivit mycket viktigare för mig och kritisera. 

Om feminism och Male Disposability

Såg en video idag med Karen Straughan, en populär jämställdhetsdebattör på youtube. Hon är väldigt intressant, och betydligt mer radikal än vad jag skulle komma undan med. Tänkte dela med mig av ett av hennes inlägg, interspersed med lite kommentarer. Temat är alltså Male Disposability, att mannen ofta ses som förbrukningsvara, någon som ses som mindre viktig, jämfört med kvinnorna och barnen.

Karen inleder med följande:

When it comes to the well-being of others, [women] comes first, men comes last. [...]Society places men last, every time. and, society expect men to place "themselves" last every time.

Hon går sedan in på anledningen till varför hon tror det blivit på det sättet.

When it comes to producing babies, every woman counts, but biologically, one very happy man may probably do the work of hundreds in that regard.

Nu har jag egentligen ingenting till övers för biologiska argument men...det är mycket möjligt det i varje fall kan ha haft något inflytande på kulturen vi lever i idag.

Hon fortsätter:

To be important to society, a woman merely has to be. A man has to do in order for his life to have any meaning to anyone other than himself.

En mycket viktig poäng. Det ser visst inte jämställt ut på många ställen. Men då har vi glömt någonting. Killarna har blivid både premiärministrar, företagsledare och ingenjörer för att de inte är värda någonting om de inte presterar.

What exactly is feminism doing to dismantle this traditional role of the disposable male? Feminism's greatest victories, have only reinforced in everyone, that society still owes women provision, protection, help and support, just because they're women.

Det finns en stor ovana hos både tjejer och feminister att tänka i termer av makt, de är inte vana vid det helt enkelt. Till och med om en kille/man tillskriver dom makt, och behandlar dom som mer värda än sig själv, ser de det som förtryck (se benovelent sexism, här och här), något killen ska lastas för, och inte befrias ifrån.

Jag låter Karens avslut stå för sig själv:

Feminism has done nothing but exploit this dynamic of the expectation on men to put everybody else before themselves. especially women.[...] Feminism has been on the down-low with old school chivalry right from the start. And they might seem like strange bedfellows, but they're not. Both concepts are built on a firm foundation of female self-interest.

[...] and really, the only difference I see in the traditional role, and the new one, for men, with respect to disposability, is that maleness, manhood, used to be celebrated[...] But now? We still expect men to put women first [...] and we still expect men, not to complain, about coming in dead last every time.

But men don't even get our admiration anymore. All they get in return, is to hear what assholes they are.

Still kicking!

Jag hörde ett program på radion idag, eller igår snarare. Om kvinnors och mäns sexualitet.

På jägar- och samlartiden var vi promiskuösa, men i och med jordbruken såg männen ett behov av att kontrollera kvinnornas reproduktion, för att säkra arvsrätten.

Min första reaktion var att det var för jävligt. Sex och sexualitet är någonting av det viktigaste som existerar, det var in uppgift som kille att ändra på det här, att uppmuntra tjejer ta sig loss från det där, bejaka sin sexualitet och knulla runt med så många de känner för. Det är så jag alltid tänkt, att det liksom skulle vara min skyldighet.

 

Och det är rätt, på sätt och vis, men det är farligt också. Man kan inte bara tänka så. Hur mycket jag än skulle vilja ”vara med”, så är det i första hand mig själv jag måste tänka på. Det finns säkert många tjejer som också måste påminnas om det, men killarna är viktiga att komma ihåg.

 

Du kan inte leva för någon annans skull, du måste faktiskt få finnas till för dig själv.

 

Girl Effect...

Hittade den här sajten idag. Organisationen hävdar stolt att "adolescent girls are the most powerful force for change on the planet", att "Economically empowered girls can stop poverty before it starts" och att "Girls have the potential to add billions of dollars to GDP"

http://www.girleffect.org/

Fine, jag kanske överreagerar. Särskilt i Afrika jobbar väl kvinnan satan, medans männen ligger runt och tuggar kat eller någonting....enligt min politiskt korrekta mellanstadiebok iaf. Men det är ändå alldeles för lätt att låta sig förföras av det här, den vackra, oskyldiga tjejen som automatiskt kommer göra hela världen bättre.

För vad är egentligen killarnas roll i allt det här? Skulle inte de vara viktiga för förändring? Vara värda att uppmuntra? Ha resurser att bidra med?¨Och inte genom att lägga sig platta för Den Goda, Oskyldiga tjejen, utan genom att själva åstadkomma någonting bra, i sitt eget liv, och för sin egen skull?

Mer om prostitution

Centerkvinnorna har i dagarna publicerat ytterligare en artikel om prostitution. Som synes har Centerkvinnorna inte byggt upp någon egen, liberalfeministisk analys av fenomenet. De har köpt radikalfeminismen rakt av. Män är onda, kvinnor är oskyldiga offer. Kvinnor ska uppmuntras, män tryckas ner.

Livet är för kort för att jag ska orka gå igenom allt jag inte håller med om. Fokuserar på det jag tycker är mest intressant.

CK skriver:

Centerkvinnorna är stolta över att stå för den socialliberala delen av Centerpartiets politik – där vi månar om mänskliga rättigheter, en värld fri från människohandel och våld, och ett samhälle fritt från prostitution.

Vi kommer bli fria från prostitution den dagen alla kan få den sexuella intimitet de vill ha, den dagen ingen känner sig ensam längre. När den dagen kommer kommer ingen efterfrågan att finnas kvar, och ingen marknad heller. Men fram till dess finns både män och kvinnor som helt enkelt inte får den närhet de vill ha, och som de behöver för att må bra. Och som är beredda på att betala för att få den. Jag kan inte se något fel med det, så länge som ingen blir utnyttjad. Att ta sin sexualitet och sina känslor på sådant stort allvar skulle jag snarare se som ett hälsotecken.

Vad har egentligen CK föreslår som alternativ till prostitutionen? Förrutom att skuldbelägga (den manliga) sexualiteten de verkar mena är roten till allt ont?

CK skriver vidare:

Termerna sexköpare och sexsäljare insinuerar en jämbördig maktrelation och affärspartner som inte finns då säljaren alltid befinner sig i ett maktunderläge från köparen.

Att befinna sig i läget att behöva betala för någon annans sällskap, för att någon ska stå ut att ha sex med dig, är väl i själva verket höjden av desperation och maktlöshet? Som (iaf manlig) sexköpare skulle du känna sig långt mer smickrad om de kvinnliga prostituerade betalade dig för att ha sex med dom, du skulle inte känna sig ett dugg förtryckt!

Det är själva grunden till Kvinnors Sociala Makt tror jag, blotta mängden straighta män som, om inte sex,  i varje fall desperat vill ha kvinnligt sällskap, uppmärksamhet och bekräftelse. Synd bara CK inte verkar fattat det.

Persistence...

Carolina Neurath skriver i gårdagens söndagskrönika om rekryteringsprocessen till landets bolagsstyrelser. Det jävliga, menar hon, är inte egentligen att män väljer män. Det är att de befintliga styrelserna bara rekryterar folk de känner till, och de som Står [...] utanför bolagens portar och viftar och ber om att få komma med i vilket styrelse som helst [...]. Vad börsbolagen borde göra, är att hitta de som verkligen är kompetenta, inte bara de som skriker högst.

För en gångs skull kommer jag inte att argumentera emot. Jag tycker verkligen världen borde fungera på det sättet. Det finns en väldigt fin tanke bakom det här tankesättet. Om du är duktig och gör vad du ska ska du helt enkelt få cred för det. Om man är snäll och duktig. Om man jobbar hårt. Om man gör vad man ska.

Det sorgliga är att ingenting verkar fungera på det sättet. Världen är inte rättvis, den är befolkad av småsinta, fördomsfulla idioter. Idioter som är livrädda för allt främmande, vare sig det är dina idéer, din bakgrund eller din utbildning det rör sig om.

Själva den grundläggande tanken bakom man ska få vad man förtjänar verkar vara att någon vet alla bra saker du gjort, någon stor, allsmäktig föräldrafigur som ser till att allting blir rätt igen Och det funkar inte så. De småsinta, fördomsfulla idioterna man har att göra med kunde knappast bry sig mindre. Det finns ingen som vet varför just du skulle vara bra. Ingen som förstår varför du skulle passa till posten.

Ingen förälder, ingen lärare.  Ingen valberedning och ingen rekryterare.

Om du inte har rätt bakgrund/kontakter blir det din uppgift att banka in i huvudet på folk varför just du är bra. Och ju mer originell och självständig du är (ju bättre du passar för rollen vill säga...), desto svårare kommer det antagligen att bli.

Du kan visst lyckas, även om du inte var med på förra golfrundan, även om du inte är någon styrelsen/valberedningen/rekryteraren känner till och/eller kan identifiera sig med. Men du måste vara väldigt stark i sådana fall. Och det tror jag gäller både för killar och tjejer.

Om högskoleprovet igen ^^

Right, internationella kvinnodagen idag. Vill egentligen inte skriva någonting negativt, kvinnor och tjejer kan visst ha stora problem, väl värda att tas på allvar. Men jag blir fortfarande förolämpad av själva ensidigheten, bristen på perspektiv i debatten.  I en artikel i DN idag uttalar sig Christina Cliffordsson, professor, och Leif Strandberg, utredare, om högskoleprovet. Denna gång är det antagningen till läkarprogrammet som är på tapeten:

"Andelen kvinnor som sökt till läkarutbildningen har legat runt 60 procent under de senaste fem åren. Trots det har lika många män som kvinnor tagits in."

Det här är ett rent faktafel. Andelen kvinnliga antagna på läkarprogrammet har överstigit de manliga med en till tre procent de senaste fem åren. Det verkar dessutom vara en siffra som ökar, läsåret 2010/11 var vi uppe i fyra procent. Anledningen till denna påstådda diskriminering sägs alltså vara högskoleprovet, och dess påstått könsförtryckande upplägg:

[F]orskningen visar att högskoleprovet gynnar svenska män ur socialgrupp 1. De gör provet i högre grad än kvinnor och gör det ofta flera gånger. Då lär de sig provets upplägg vilket ger utdelning i högre poäng, och fungerar som en genväg in på högskolan."

Jag blir bara trött när jag läser det här. Eftersom män i högre grad anstränger sig, skriver provet flera gånger och pluggar på gamla högskoleprov, skulle det då diskriminering när de även når högre resultat?

Det är inte bara en förolämpning mot de som verkligen ansträngt sig, det är även ett sätt att måla upp alla tjejer och kvinnor idag som viljelösa offer. Det är en verklighet jag bara inte kan tro på.

Lite ödmjukhet?

Jag satt på nomineringsmöte idag. Mannen (hädanefter benämnd M) på toppen av listan bestämde sig efter en längre monolog från att avstå sin plats. Han ville vi skulle stryka hans namn, och ersätta hans namn med bästa kompisens.

En kvinna (hädanefter benmänd K), i gruppen började då protestera.

"Är det viktigt vi har en man på första plats? Jag vill påpeka vi har en kvinna på nummer två,  det är valkommitténs förslag, och jag skulle föreslå att vi följer det, och flyttar upp henne om M nu inte längre vill ställa upp."

Min ryggradsreflex tvingade mig genast att opponera mig, eller åtminstone att begära ett förtydligande. hunnit bli hjärtligt trött på detta eviga offertänk.

"Vi ska ju faktiskt inte besluta om kandidaternas rangordning förrän i punkt 17? Det måste väl betyda att kandidaterna ”inte” står i någon form av preferensordning just nu?  Att frågan om i vilken ordning kandidaterna står då blir rätt onödig?"

Så var, enligt ordföranden, inte fallet.

"Jo, ordningen kandidaterna står i motsvarar faktiskt valkommitténs rangordning av kandidaterna. Det är den vi kommer avslå eller bekräfta på punkt 17."

Ouch.

Kände ärligt talat inte till någon av kandidaterna…men jag litade på valkommittén. De hade efter en förhoppningsvis opartisk bedömning satt kvinnan på andra plats. De hade efter samma bedömning satt M’s kompis först på plats sju.

Enligt den, ytterst begränsade, information jag hade till mitt förfogande, måste således kvinnan vara mycket mer kvalificerad. Jag tror både på objektivitet och självdistans. Så, jag fick faktiskt ge K rätt i detta fallet. jag röstade på hennes linje,  och det var lyckligtvis den som också vann senare.

Prostitution och Låtsasfeminister

Kristin Lundell yrar på SvD idag om det allestädes bubblande kvinnohatet i Sverige. Hon pratar först om prostitution, går sedan över till Top Model i Tv3 (???) och verkar till slut landa någonstans bland gruppvåldtäkter och strukturellt kvinnoförtryck.

Jag tänker uppehålla mig lite vid prostitution, någonting Lundell verkar ogilla skarpt. Vad är det egentligen som är problemet?

Ja, det är en jävligt känslig grej att jobba med kroppen och sexualiteten som arbetsredskap. Det är många som inte klarar av det. Du måste ha en stark känsla för integritet. Känna dina egna gränser, kunna säga ifrån. Göra ditt jobb utan att göra våld på dig själv. Det är svårt. Vet själv med mig att jag aldrig skulle klara av det. Men....vet ni vad? Det där är faktiskt inget argument.

Jag kan inte utgå från att alla fungerar som jag själv, att de skulle ha samma gränser, eller att de skulle påverkas på samma sätt. Det skulle vara jävligt förmätet av mig att bara anta en sådan sak. På samma sätt som en inbiten sexualliberal inte ska basunera ut att polygami är den enda rätta vägen, inte bara för honom/henne, utan för alla andra också.

Politik ska inte baseras på dogmer, på vad vi tycker att alla andra borde känna och tycka för någonting, om de ändå bara kunde se ljuset.

Politik ska bygga på öppenhet, respekt och på en jävligt stor ödmjukhet för hur världen faktiskt fungerar, och för hur människorna i den själva väljer att leva sina liv!

Konversation

Jag: Så vad [inom ämnet]är du mest intresserad av?

Hon:Sociala maktrelationer är väldigt intressant.

Jag: Funderat på en avhandling om typ kvinnans sociala makt, tror det behövs..

Hon: Sett till den svenska idéhistorien  skulle du nog knappast vara originell med ett sådant upplägg...

Jag: Jaha, det finns alltså redan material jag kan gräva i?

Hon: Ja, folk har väl kommit med sådant här ända sedan sjuttiotalet?

Jag: Jaha, vilka då?

Hon: Alla andra vita kränkta män.

Det var en fin vändning. Får erkänna det.

Men blir ändå väldigt desilusionerad av själva förmätenheten, av oviljan att förstå. Det här är precis vad jag skrev om i förra inlägget. För att debatten ska komma framåt måste man inse att det finns flera sidor av den. Att alla har nackdelar och privilegier, att alla åsikter förtjänar att komma till tals och tas på allvar.

Men men, kan inte vara hur emodepressiva som helst!


First they ignore you
Then they ridicule you
Then they fight you
Then you win
                            -Mahatma Ghandi
                        

Lite om makt...

Blir jävligt trött på att anmärka på petitesser hela tiden. Finns jävligt mycket vettigare saker att ägna sig åt. Ändå känns det som om någon måste göra det...det blir ett samhällsansvar liksom.

Kristin Lundell skriver i SvD idag att Skavlan gjorde fel när han lät tre killar snacka om sina "prostitutionsäventyr" medans en ensam (förmodat) trängd kvinna i mitten någonstans. Kristin menar (så vitt jag förstår) att alla kvinnor tycker sådant är obehagligt. Att detta var en beklaglig uppvisning av manlig härskarteknik och Gud Vet Vad.

Men borde inte alla tjejer/kvinnor städa framför egen dörr innan de klagar?

Tjejer i grupp är nämligen något av det mest fördomsfulla och sexistiska sällskap man kan tänka sig!! Till skillnad från killar säger de aldrig heller något positivt, utan allting måste tvunget handla om killar som gjort fel, gått för långt eller varit läskiga på olika sätt. Detta inför den sjukligt blyga killkompisen, som  skulle dö innan han vågade lägga armen om tjejen bredvid....

För att jämställdhetsdebatten ska gå att tas på allvar igen måste saker förändras. Tjejer/kvinnor måste sluta göra sig till oskyldiga offer för omständigheterna. De måste inse att de också har makt, även om den makten ofta är mer social. Vi måste börja diskutera också den makten, och tjejer/kvinnor måste vara beredd att ta det ansvar som makt alltid för med sig.

normer

God Damn it.

Var på möte med RFSU igår kväll. Det var en kille där som skulle snacka om normer. Vi fick räkna upp egenskaper på män och kvinnor. Egenskaperna som ansågs som stereotypa skrevs ner "inom" ramen, och dom belönades, dom som var mer ovanliga skrevs ner "utanför" ramen, och bestraffades på olika sätt...

Jag blev skitsur efteråt, försöker verkligen inte vara bitter och skit, men det är svårt att låta bli ibland.

Det går till exempel inte att säga att den kille som är lite mjuk, är feminist, är omtänksam och så vidare faller utanför normen och blir bestraffad.

Han faller nämligen inte alls utanför normen. Han faller bara inom en annan norm, den politiskt korrekta om du så vill.

Han kommer i själva verket att bli belönad, eftersom han tillhör en grupp samhället ser upp till och vill premiera. Han kommer få förtur till toppjobb och styrelseposter, och framförallt kommer han att få tillgång till en enorm jävla feministcommunity, som stötttar hans livsval och i princip allt som han gör.

Alltså precis som killen som höll i föreläsningen. Men precis som alla de vita heterosexuella män som feministerna ständigt klagar på, var det här en människa som inte kunde se de fördelar systemet gett honom. Som bara ville se till andras fördelar och sina egna nackdelar.