Still kicking!

Jag hörde ett program på radion idag, eller igår snarare. Om kvinnors och mäns sexualitet.

På jägar- och samlartiden var vi promiskuösa, men i och med jordbruken såg männen ett behov av att kontrollera kvinnornas reproduktion, för att säkra arvsrätten.

Min första reaktion var att det var för jävligt. Sex och sexualitet är någonting av det viktigaste som existerar, det var in uppgift som kille att ändra på det här, att uppmuntra tjejer ta sig loss från det där, bejaka sin sexualitet och knulla runt med så många de känner för. Det är så jag alltid tänkt, att det liksom skulle vara min skyldighet.

 

Och det är rätt, på sätt och vis, men det är farligt också. Man kan inte bara tänka så. Hur mycket jag än skulle vilja ”vara med”, så är det i första hand mig själv jag måste tänka på. Det finns säkert många tjejer som också måste påminnas om det, men killarna är viktiga att komma ihåg.

 

Du kan inte leva för någon annans skull, du måste faktiskt få finnas till för dig själv.

 

Gränser

Känner en tjej som heter K. Hon har nog redan från början varit osäker på sig själv. Sedan har hon förstärkt det genom att plugga genus och sociologi. Fått lära sig det inte finns några regler, inga normer. Inget sant jag att erkänna och respektera. Fått lära sig motarbeta och ifrågasätta det lilla hon faktiskt visste var sant.

Hon kan inte fungera riktigt normalt. Hon stannade i mitten av trappuppgången en gång med en i det närmaste existensiell ångest. Skulle hon verkligen gå ner? Kanske hon inte "ville" det, kunde hon verkligen vara "säker"? Kanske skulle hon ta och sätta sig ner i trappan istället och meditera. liksom tänka på saken?

Förklarade lugnt och sakligt för henne att hon faktiskt borde gå ut. Om inte annat för hennes kompis som hon ringt för fem minuter sedan stod och väntade på henne. Hon gillar det. Trygghet. Att någon berättar för henne hur det "är". Så hon slipper tänka. Slipper ifrågasätta. Antar jag själv är lite likadan...fast K är extrem.

Hade henne på rummet en dag och hånglade lite med henne. Hade varit intresserade båda två, ett bra tag misstänker jag. Tänker tillbaks på det ibland. Men mår lite dåligt när jag gör det. Känner jag liksom bryter mot en princip...Hon skulle göra vad som helst, bara du var lugn, pedagogisk och bestämd när du berättade för henne. Hon skulle varken kunna samla sig eller må dåligt förrän efteråt....jag vet litegrann hur det där känns.

Lose yourself

Lätt att förlora sig själv i en grupp, man blir så fokuserad på att vara till lags. Vad alla andra vill, vad alla andra känner för.Blir rent läskigt ibland. Särskilt om det finns någon där du bryr dig om du faktiskt vill imponera på. När du vill göra den personen till lags, att hon eller han ska se dig och tycka du är bra- Ge dig den där värmen och bekväftelsen som du mest av allt behöver.

Det är så lätt att göra för mycket, så lätt att ignorera sig själv. Fokusera på vad man vill tycka och känna, För att bli personen du vill och måste vara just då. Du blir inte lycklig när du är den personen, är inte dig själv. Gör ingenting du tänker, du bara flyter med. Passiv, intetsägande, menlös. Som om du inte finns till.

Har väldigt lätt för det. jag tror jag nått gränsen snart. Är inget sådan person, inte egentligen.  Har väldigt stark känsla av integritet och självständighet. Blir sur på mig själv när jag inte tar hänsyn till det, inte tar hänsyn till mig själv.  För det är först när du säger till som folk börjar ge dig det där som du vill. 

Det är först då du existerar. 

Om vänskap/kärlek

Vänskap och kärlek mår bra av att man kan prata om vad man känner. Det finns flera anledningar till att det funkar så.

För det första känns det bra att dela med sig av saker. Du blottar dig själv och gör dig sårbar, och den andra personen förstår hur jobbigt det är för dig, och att du verkligen har förtroende för hen som kan säga det där.

För det andra ger den andra personen information om hur hen kan bemöta dig, och vad du känner. Om du inte berättar vad du känner kommer den andra personen att dels få en annan uppfattning om dig, och dels behandla dig som någon du inte är. Det kommer i sinom tid leda till att ni glider isär.

För det tredje så är det mycket lättare att prata med den andra personen om inte din tankeverkamhet tas upp av saker du inte ska/kan säga men som du ändå inte kan låta bli att tänka på.

Lite blandat

Har kommit fram till två saker idag.

För det första tar jag saker och ting för allvarligt. Jag har en tendens att tro att jag alltid måste pusha mig själv, eftersom det i just den stunden är sista och enda chansen jag har att göra ngt jätteviktigt. Det stämmer oftast inte. Livet är fullt av nya möjligheter, och det är snarare så att man skadar sig själv och minskar sina möjligheter ännu mer om man fortsätter på någonting som inte känns bra.

För det andra så måste man ta beslut baserade på helt ovetenskapliga känningar ibland. Det kan vara svårt. Hur kan du till exempel rättfärdiga att göra slut med ngn eller säga upp kontakten bara på grund av en aning i ditt bakhuvud som säger åt dig att det kanske skulle vara en bra idé? Att du känt dig glad och lättad när du tänkt den tanken?

Våra tankar/vår intuition är ofta mkt mäktigare än vi tror att den är, och vad vi tror/förväntar oss kommer att hända ett eller två år i framtiden har en väldigt stor sannolikhet att faktiskt också slå in.

Så i den mån det går så skulle jag vilja uppmana alla att följa sin intuition och sina känslor så mycket ni kan/vågar, och inte hänga upp er era beslut som om det vore liv och död det gällde.

That's it folks!