The Friend Zone

Såg ett annat uppriktigt och väldigt bra inslag från Karen Straughan igen som verkligen berörde mig, hon är en av de enda tjejer som verkligen verkar ha tänkt igenom det här. Hur det varit om hon ställde lika stora krav på sig själv, och varit lika hård mot sig själv som många tjejer/feminister är mot killarna och männen de kritiserar..

Hon inleder med att beskriva syftet med videon:

[I got interested] in why feminists in particular seemed just so incredibly hostile to nice guys, and especially when they're complaining about being friend zoned.

Hon fortsätter:

Now, I can only really scratch my head and wonder: How on earth does the mere existence of a friend zone, and a man's annoyance at finding himself in it, suggest that men "believe", women are "obligated" to return romantic feelings?

And frankly, I don't really see what the hell is so wrong with wanting sex, and trying to convince someone you like to have it with you.

Hon följer upp med en lång, svavelosande artikel av en icke-namngiven feminist på reddit. Argumentet går ut på att män/killar ser tjejer som "sparkly trophies with vaginas", och att en kvinnas vänskap är någonting som borde värderas, inte ses som ett sunkigt andrapris.

Karen följer upp med vad allt det här skulle innebära, om man hårddrar det:

Huh. So, having romantic feelings for a person, and wanting to have a romantic relationship with that person, and feeling disappointed when all you get is platonic friendship, is exactly the same thing as viewing women as pretty sparkly prizes with vaginas?

Jag låter Karen avsluta med en lång, men väldigt varm och läsvärd redogörelse för hur hon själv tänkt om sitt eget förhållande: 

He told me then that he wanted to remain my friend no matter what. 

And I said that was not something I was prepared to put myself through. Seeing him, and being around him, and having all of those feelings, and not being able to act on them.

[...] I refused to be fried zoned.

Now, does that mean I saw him, as merely a pretty sparkly prize with a penis? [...]

I knew I wanted it with him, and "not" having it, but being constantly reminded that I don't have it, would have been a giant fucking bummer.

You know, as in painful every single time I would find myself in the same room with him.

Till skillnad från många andra jag pratat med så...Karen verkar verkligen ha förstått det här. Vad all inflammerad retorik skulle innebära, om man verkligen var tvungen att leva efter den. Videon är mycket längre än så här, och fylld med fler tankeväckande exempel. Rekommenderar verkligen att ni ser den!

Off topic

Sett på en uppsjö av andra världskrigsdokumentärer, allra senast en producerad av rysk TV, Soviet Storm, World War two in the East. Vad som fascinerar mig, och som jag aldrig riktigt lyckas få svar på, är hur Tyskland över huvud taget lyckades förlora. I de inledande skedena av Operation Barbarossa, lyckades Wehrmacht ta miljontals fångar, och nästan krossa röda armén fullständigt. De tog enorma landområden, för att inte tala om resurser.

Ändå blev Wehrmacht fullständigt steamrollad senare. Den rashygienistiska delen i ditt mörka undermedvetna kommer bli alldeles förfärad vid närmare studie av Operation Bagration.  D-dagen är en myt. I själva verket dog nio av tio tyska soldater på sovjetiskt territorium. De allierade hade trots det svårt att uppnå sina mål, och led enorma förluster.

Kommer analysera det här efter två begrepp som för min del är väldigt centrala, iaf då jag organiserar mitt eget liv, dvs Överblick och Kontroll. De är båda två livsnödvändiga för nästan all form av långsiktig handling och planring. Överblick representerar din förmåga att se riskerna och möjligheten på din väg. Kontroll representerar förmågan att påverka vad som händer.  Det spelar ingen roll hur mycket resurser du har till ditt förfogande, om du inte vet hur och var du bör spendera dom. Spelar heller ingen roll hur många möjligheter du ser, om du inte har styrka och resurser nog att agera.

Överblick

Tyskland började med klart överläge vad gäller överblick. Operation Barbarossa kom, alla varningar till trots, som en fullständig överraskning för Stalin, om än inte för någon annan. De började också med klar fördel vad gäller kontroll, och möjlighet att påverka vad som hände. Röda armén var vid tillfället fullständigt underlägsen Wehrmacht, både vad gällde, organisation, utrustning och kommunikation. Stalins utrensning av halva officerskåren var knappast något som hjälpte i sammanhanget.

Allteftersom kriget fortskrider, känner jag tyskarna förlorar den här överblicken, och därmed också kontrollen. förmågan att reagera på vad som sker. Stalingrad is a case in point. Att röda armen var kapabel till en offensiv i området, för att inte tala om en fullständig inringning/förstörelse av sjätte armén, kom som en fullständig överraskning för tyska militärledningen.

Kontroll

Redan från början fanns stora brister. Då tänker jag främst på Hitler, och hans envisa micromanagement av tyska armén. Jag väljer att se det här som en brist på Kontroll , i.o.m det berör Wehrmachts förmåga att reagera på information de faktiskt satt inne med. Vi kan se hur bristen på kontroll stegvis förvärras inom tyska armén, i.o.m Hitler lägger sig i fler och fler beslut. Samtidigt kan vi se precis motsatt förhållande i Sovjet. Stalin inser efter 1939 sina begränsningar, sätter större och större tilltro till officerskåren.

Allteftersom kriget fortskrider minskar skillnaderna mellan Wehrmacht och Röda Armén. Både vad gäller utrustning, organisation och kommunikation. Vid striden vid Kursk (alltså det avgörande slaget) hade röda armén amerikanska radioapparater i sina stridsvagnar. Och amerikanska flygplan till sitt förfogande, med franska piloter. Men viktigare än så kanske var att nya befäl tillsattes, och att soldaterna fick mer erfarenhet. Rutiner och doktriner utvecklades för att möta Wehrmachts strategier.

Växelverkan 

I sinom tid ledde Tysklands brist på kontroll och överblick, till ännu mindre kontroll och överblick. Hitler vägrade tåga i tid till Moskva. Det gav Stalin tid att förbereda sig, och ledde till mindre kontroll. Det, och Wermachts oförmåga att förbereda sig så som skulle behövas (dvs deras brist på kontroll), ledde till hundratusentals döda tyska soldater i vintern 1941, vilket ledde till ännu mindre kontroll, dvs förmåga att påverka situationen.

Vid striden om Stalingrad 1942, ledde tyskarnas brist på överblick till att 300 000 soldater blev inringade. Den ledde vidare till att Hitler felaktigt beordrade armén att stanna kvar, då han felaktigt trodde den kunde försörjas via luften, och då han felaktigt trodde van Manheim kunde undsätta armén med Operation Vinterstorm. Dels förlusten av 300 000 erfarna soldater, med utrustning och befäl, men dels också förlusten av kaukasus oljefält, ledde till en massiv minskning av kontroll för Tyskland. Det vill säga förmåga att påverka kriget och situationen till sin fördel.

Vid striden vid Kursk 1943 hade sovjet ett massivt övertag vad gäller Överblick. Den sovjetiska militärledningen, stavkan, kände till den tyska stridsplanen sedan månader tillbaka. De hade omvandlat slagfältet till världens genom tiderna mest befästa plats. Tyskarna visste i princip ingenting om det här, eller om de pansardivisioner som låg i reserv och väntade på dom. Slaget vid Kursk ledde till att tyskarna fullständigt förlorade kontrollen över krigets utveckling. Röda armén körde fullständigt över deras positioner, lyckades (enligt osäker uppgift) slå ut deras flygfält, med flygplan som fortfarande stod på marken.

När sista spiken i kistan sattes för operation Barbarossa, i.o.m Operation Bagration 1944, var det samma historia. Sovjet hade nu luftherravälde, med det massiva övertag i både Överblick och Kontroll det innebär. Sovjet hade återigen lyckats maskera sina truppförflyttningar, och Tyskland skickade sina förstärkningar till Ukraina, istället för Vitryssland, där offensiven inleddes. På grund av Hitlers idioti (dvs Wehrmachts brist på kontroll, och förmåga att nyttja sina resurser på bästa sätt), sattes den återuppståndna sjätte armen, vars uppgift var att bevaka de rumänska oljefälten, mitt på ett öppet jävla fält, istället för i det ointagliga bergspasset några kilometer längre bak.  Det ledde i sin tur till en massiv förlust av soldater, befäl och kanske framförallt av Rumänien (oljefält och allt) som allierad. Därmed hade Hitler ytterligare lyckats undergräva Wehrmachts kontroll, dvs förmåga att påverka och förändra kriget till sin fördel.

Kunde gå in lite på läget 1945 men....jag tycker väl ärligt talat kriget redan var förlorat då, från Tysklands synvinkel. Det finns inte så mycket att orda om.

Limbo

Kan inte förstå vad jag gör här egentligen. Är inte här för att jag vill vara det, är här för att jag inte vågat göra vad jag måste. Inte varit så ärlig som jag behöver, inte varit så ärlig som jag vill.

Jag är i Limbo just nu. Och jag lever inte, jag bara existerar. Mellan jobb, mellan studier, mellan falskhet och sanning. Jag väljer bort det osäkra, det som kan ge någonting, få mig att växa om jag bara ger det chansen. För det är farligt, får mig att undra vem jag är. Får mig att inte känna igen mig själv. Jag väljer bort det, till förmån för jämvikt. För säkerhet. För Kontroll.

Jag har försökt tvinga mig själv att bara chansa, att kasta mig ut. Är inte tillräckligt stark för det. Hoppas kunna göra det snart. Någon gång. I framtiden. När jag bara har tillräcklig säkerhet. När jag bara har tillräcklig grund att stå på.

Just to clear things up

Ju mer jag snacker med tjejer om sex/sexualitet desto tydligare framträder bilden av högen med efterblivna analfabeter, eller killar som är idioter, eller vad vi nu ska kalla dom. Det finns visst ett överflöd av killar som vill ha din tid och uppmärksamhet. Men för att kunna sålla i den högen, och hitta det där du verkligen vill ha, krävs både styrka och självförtroende. Dessutom ett visst mått av hårdhet, och det är inte alla som klarar av det där.


Det här är en teoretisk konstruktion för mig. Känns viktigt att påpeka det. Jag har ingen som helst kontakt med gruppen förmodat efterblivna analfabetkillar. Jag gjorde slut med dom i gymnasiet, i.o.m jag började naturvetenskapliga programmet.. Jag har inte hört av dom sedan dess, och vi har inte saknat varandra. Vi träffas enstaka gånger på krogen, men that's it.

Jag tror det är därför jag har så pass svårt att förstå svensk jämställdhetsdebatt. Jag kan inte se den där gruppen efterblivna analfabeter. De och deras förmodade förtryck är inte en del av mitt liv. De här fullständigt osynliga för mig. Vad jag kan se, och faktiskt inte kan undvika, är däremot den arga/missnöjda kören tjejer och feminister, som alltid verkar veta vad som är bäst för mig, och hur jag borde förändra mig själv och leva mitt liv.

De finns på TV, i radio, i tidningar och i politiken och på universitetet. De har t.om grundat en egen vetenskap. De känns oändligt mycket mer påtagliga för mig än allt det där förtrycket de säger sig reagera på, och därför har de också blivit mycket viktigare för mig och kritisera. 

Om feminism och Male Disposability

Såg en video idag med Karen Straughan, en populär jämställdhetsdebattör på youtube. Hon är väldigt intressant, och betydligt mer radikal än vad jag skulle komma undan med. Tänkte dela med mig av ett av hennes inlägg, interspersed med lite kommentarer. Temat är alltså Male Disposability, att mannen ofta ses som förbrukningsvara, någon som ses som mindre viktig, jämfört med kvinnorna och barnen.

Karen inleder med följande:

When it comes to the well-being of others, [women] comes first, men comes last. [...]Society places men last, every time. and, society expect men to place "themselves" last every time.

Hon går sedan in på anledningen till varför hon tror det blivit på det sättet.

When it comes to producing babies, every woman counts, but biologically, one very happy man may probably do the work of hundreds in that regard.

Nu har jag egentligen ingenting till övers för biologiska argument men...det är mycket möjligt det i varje fall kan ha haft något inflytande på kulturen vi lever i idag.

Hon fortsätter:

To be important to society, a woman merely has to be. A man has to do in order for his life to have any meaning to anyone other than himself.

En mycket viktig poäng. Det ser visst inte jämställt ut på många ställen. Men då har vi glömt någonting. Killarna har blivid både premiärministrar, företagsledare och ingenjörer för att de inte är värda någonting om de inte presterar.

What exactly is feminism doing to dismantle this traditional role of the disposable male? Feminism's greatest victories, have only reinforced in everyone, that society still owes women provision, protection, help and support, just because they're women.

Det finns en stor ovana hos både tjejer och feminister att tänka i termer av makt, de är inte vana vid det helt enkelt. Till och med om en kille/man tillskriver dom makt, och behandlar dom som mer värda än sig själv, ser de det som förtryck (se benovelent sexism, här och här), något killen ska lastas för, och inte befrias ifrån.

Jag låter Karens avslut stå för sig själv:

Feminism has done nothing but exploit this dynamic of the expectation on men to put everybody else before themselves. especially women.[...] Feminism has been on the down-low with old school chivalry right from the start. And they might seem like strange bedfellows, but they're not. Both concepts are built on a firm foundation of female self-interest.

[...] and really, the only difference I see in the traditional role, and the new one, for men, with respect to disposability, is that maleness, manhood, used to be celebrated[...] But now? We still expect men to put women first [...] and we still expect men, not to complain, about coming in dead last every time.

But men don't even get our admiration anymore. All they get in return, is to hear what assholes they are.

Sex och samlevnad

Läste ett inlägg i SvD nyss på avdelningen "fråga psykologen".

Vi dejtar rätt friskt och träffar en massa killar – både yngre, äldre och jämnåriga. Hur ska man få en kille att fatta att även vi tjejer har behov och önskningar när det gäller sex? Som det är mest, så kör de bara på med sina egna grejer som de tycker man snällt ska ställa upp på. Efteråt kan det vara som att de inte gillar en för att man har haft sex första kvällen. Hur ska man ändra på detta? 

Nästa fråga handlar om preventivmedel. Där har vi också liknande erfarenheter. Det är nästan aldrig så att en kille frågar om jag eller mina tjejkompisar använder skydd. De tar helt enkelt för givet att det är så. Helt konstigt och väldigt orättvist, menar vi. Hur har det blivit så här? 

Delar upp svaren i enkelhetsordning, lättast först:

Preventivmedlen lämnas därhän, för denna gången.


Fråga 1

Efteråt kan det vara som att de inte gillar en för att man har haft sex första kvällen. Hur ska man ändra på detta? 

Jag tycker inte vi "ska" försöka ändra på någons sexuella preferenser över huvud taget. Det är ett feministiskt önsketänk, och ett jävligt farligt sådant. Vi går inte in och messar i folks identitet/sexualitet, vi vet alldeles för lite för det. Vi kan tycka folk är idioter, men vi ska aldrig tvinga dom vara någonting de inte är, än mindre göra någonting de inte vill eller trivs med.

Det finns mycket riktigt killar som är idioter. Du kan antingen slösa tid på att ändra på det, eller så kan du se till att hitta någon som "inte" har just den där inställningen du råkar störa dig på.

Fråga 2

Hur ska man få en kille att fatta att även vi tjejer har behov och önskningar när det gäller sex? 

Hur en kille över huvud taget kan ha lyckats undgå detta ligger bortom min begränsade fattningsförmåga. Jag har formligen dränkts med påbud om respekt, hänsyn och G-punkter sedan i varje fall mellanstadiet. Det finns orgasmguider i var och varenda veckotidning. I allt från aftonbladet till pappas gamla FIB-aktuellt från sjuttiotalet. Det finns timmeslånga videoguider ett musklick bort. De flesta killar jag pratat med har ö.h.t inga problem med detta, utan snarast raka motsatsen, de tänker för mycket på tjejen, och för lite på sig själva. Låt vara att min umgängeskrets  knappast är representativ.

Det måste finnas en hel hord djävulskt attraktiva och efterblivna analfabeter, som ligger och lurpassar ute i singelträsket. Det är den enda förklaring jag kan komma på.

Men om jag i varje fall ska försöka vara konstruktiv.

Det bästa jag kan komma på är egentligen att lära dig säga ifrån vad du vill. Det bästa vore naturligtvis någon kille/tjej som tar dig på allvar, och som du verkligen klickar med. Men vill du fortsätta fiska i singelträsket måste du både lära dig ta dig själv på allvar, och bli väldigt stark vad gäller att hävda både dig själv och dina gränser.

Jag önskar dig all lycka i världen. Men jag vet faktiskt inte hur man gör det.

Framtid igen

Framtiden är lite kaotisk just nu.

Är oerhört allsidig av mig, och är väldigt bra på att se möjligheter i allting. Är både en välsignelse och en förbannelse. Gör mig väldigt bra på det jag gör, men väldigt dålig på att välja vad jag ska göra.

Har alltså kommit in på psykologprogrammet i Stockholm igen. Garanterat. Det är ändå rätt nice, skulle bli kul att jobba som coach eller ngnting. Fast har typ kommit in på läkarprogrammet också. Är 24:e reserv rättare sagt, ger mig 70% chans att komma in enligt min research.

Vet inte om jag pallar plugga i sju år. Inte om jag vill bli läkare heller. Biomedicin kan jag syssla med. Kemi. Forskning. Saker där det finns rätt och fel. Saker jag kan förstå och förstå från grunden. Men läkare? Inte alls säker på det där. Typ bestämt mig för att pröva på vad det nu är jag kommer in på. En termin i varje fall. Annars finns det andra möjligheter. Måste inte vara det perfekta valet.

Bara vara Good Enough.

Och har jag inte sett ljuset innan slutet på denna terminen så...då får jag ta en master i någonting. Kort och beskedligt. Eller ta och bli jurist. Det är i varje fall jävligt nyttigt.

Och man får jävlas med folk ^^