Till alla idioter...

Det vill säga de flesta av er.

Det är jävligt fegt och jävligt oförskämt att klampa in på min blogg och börja näthetsa. Det är jävligt många känsliga och självutlämnande tankar jag delar av mig av, och ärligt talat. Ni ska vara jävligt tacksamma för det, läs eller låt bli.

Vad gäller mitt påstått brinnande kvinnohat...

Det står ett inlägg på första sidan om attityder till våldtäkt och varför jag anser det är fel. Ett annat om vad jag tror offer för olika typer av utnyttjande egentligen behöver för att må bra. Jag stressade för fan runt en vecka för att samla videobevis till en tjej som kanske/eventuellt blivit våldtagen?

Var med och avbröt vad som lät som en rätt seriös partnermisshandel för ett halvår sedan. Det var visserligen ingen större bedrift. Jag knackade. Dörren öppnades och en gråtande tjej kom ilande som ett skott genom korridoren. Fick ägna en timme åt att lyssna på killen, som av någon outgrundlig anledning ville rättfärdiga sig för mig.

Det kanske inte var något större hjältemod involverat.

Men vad fan har du egentligen gjort?

Still kicking!

Jag hörde ett program på radion idag, eller igår snarare. Om kvinnors och mäns sexualitet.

På jägar- och samlartiden var vi promiskuösa, men i och med jordbruken såg männen ett behov av att kontrollera kvinnornas reproduktion, för att säkra arvsrätten.

Min första reaktion var att det var för jävligt. Sex och sexualitet är någonting av det viktigaste som existerar, det var in uppgift som kille att ändra på det här, att uppmuntra tjejer ta sig loss från det där, bejaka sin sexualitet och knulla runt med så många de känner för. Det är så jag alltid tänkt, att det liksom skulle vara min skyldighet.

 

Och det är rätt, på sätt och vis, men det är farligt också. Man kan inte bara tänka så. Hur mycket jag än skulle vilja ”vara med”, så är det i första hand mig själv jag måste tänka på. Det finns säkert många tjejer som också måste påminnas om det, men killarna är viktiga att komma ihåg.

 

Du kan inte leva för någon annans skull, du måste faktiskt få finnas till för dig själv.

 

Tankar från studenten 2003

Har varken fått höga betyg eller haft särskilt kul. Vad fan har jag egentligen gjort?

Alla mina kompisar kommer försvinna. Vi har inget som håller ihop oss längre.

Det lättaste delen av mitt liv är över. Jag måste göra val nu. 

Svåra val. Jobbiga val.  Fan också

Jag kommer vara arbetslös.  Det kommer vara precis som ett jävla sommarlov. Som aldrig tar slut.

Jag "hatar" sommarlov.

Huvudvärk. Skoskav. Huvudvärk. Trettio grader i skuggan. 

Episkt jävla rövskav.

Ska eländet aldrig ta slut?

flashback

I andra klass någon gång gick jag förbi bokhyllan och plockade upp "lilla mensboken", och kollade baksidan.   Anna, församlingens alfahona, började genast ge äcklade ljud ifrån sig,

"ÖÖÖAAAEE"  (tänk Ewwww fast på skånska...)

En kör av småtjejer hängde på. Jag var alldeles förbluffad av detta ologiska beteende.

"Ni kommer ju få mens allihopa? Det kommer ju inte jag?"

Total oförståelse blickade tillbaka mot mig ur Annas ögon. Hon stirrade lite osäkert på mig innan hon återigen tog ton:

"ÖÖÖAAAEE!"

Kören av småtjejer upprepade hennes stridsrop.

Hjälpläraren, en kraftig kille jag tyvärr glömt namnet på, gjorde då ett ingripande, och bad flocken småtjejer att motivera sig. Jag tror inte det gick inte så jävla bra.

Vet inte om jag har någon riktig poäng här men...tycker hela livet känns så ibland...fast utan hjälpläraren då.

Mer ödmjukhet?

Snackade med en tjej nu i fredags. Hon sade hon hade blivit "halvt" våldtagen en gång. Hon fick skylla sig själv tyckte hon. Hon hade visserligen protesterat, och han hade hållit fast henne, men hon hade bjudit hem honom, och killar kunde inte kontrollera sig själva i den situationen....

Trodde på allvar inte folk kunde tänka så här. Inte bara tjejen jag tänker på.

Vara full och odräglig? Fine.

Ignorera saker du inte vill höra? Fine.

Pusha gränser? Fine.

Men att fysiskt hålla fast någon som verkligen inte vill?

Det är så långt bort från gråzonen man bara kan komma tycker jag...och jag är ändå jävligt liberal vad gäller sådant här.

Girl Effect...

Hittade den här sajten idag. Organisationen hävdar stolt att "adolescent girls are the most powerful force for change on the planet", att "Economically empowered girls can stop poverty before it starts" och att "Girls have the potential to add billions of dollars to GDP"

http://www.girleffect.org/

Fine, jag kanske överreagerar. Särskilt i Afrika jobbar väl kvinnan satan, medans männen ligger runt och tuggar kat eller någonting....enligt min politiskt korrekta mellanstadiebok iaf. Men det är ändå alldeles för lätt att låta sig förföras av det här, den vackra, oskyldiga tjejen som automatiskt kommer göra hela världen bättre.

För vad är egentligen killarnas roll i allt det här? Skulle inte de vara viktiga för förändring? Vara värda att uppmuntra? Ha resurser att bidra med?¨Och inte genom att lägga sig platta för Den Goda, Oskyldiga tjejen, utan genom att själva åstadkomma någonting bra, i sitt eget liv, och för sin egen skull?

Gränser

Känner en tjej som heter K. Hon har nog redan från början varit osäker på sig själv. Sedan har hon förstärkt det genom att plugga genus och sociologi. Fått lära sig det inte finns några regler, inga normer. Inget sant jag att erkänna och respektera. Fått lära sig motarbeta och ifrågasätta det lilla hon faktiskt visste var sant.

Hon kan inte fungera riktigt normalt. Hon stannade i mitten av trappuppgången en gång med en i det närmaste existensiell ångest. Skulle hon verkligen gå ner? Kanske hon inte "ville" det, kunde hon verkligen vara "säker"? Kanske skulle hon ta och sätta sig ner i trappan istället och meditera. liksom tänka på saken?

Förklarade lugnt och sakligt för henne att hon faktiskt borde gå ut. Om inte annat för hennes kompis som hon ringt för fem minuter sedan stod och väntade på henne. Hon gillar det. Trygghet. Att någon berättar för henne hur det "är". Så hon slipper tänka. Slipper ifrågasätta. Antar jag själv är lite likadan...fast K är extrem.

Hade henne på rummet en dag och hånglade lite med henne. Hade varit intresserade båda två, ett bra tag misstänker jag. Tänker tillbaks på det ibland. Men mår lite dåligt när jag gör det. Känner jag liksom bryter mot en princip...Hon skulle göra vad som helst, bara du var lugn, pedagogisk och bestämd när du berättade för henne. Hon skulle varken kunna samla sig eller må dåligt förrän efteråt....jag vet litegrann hur det där känns.