Kort om A-kassan

Det pågår ett ordkrig just nu i SvD angående A-Kassan.

De flesta verkar vara överrens om att A-kassan bör breddas. Det finns förslag om att såväl studietid som arbetssökande ska vara ersättningsgrundande. Mindre än hälften av alla arbetslösa har rätt till A-kassa idag, och om man inte lättar på villkoren, menar debattörerna, riskerar den att mista sin legitimitet.

Mot ovan nämnda debattörer (Samtliga borgerliga partier, miljöpartiet och till och med LO) står socialdemokraterna. De menar att A-kassan är till för de som redan är inne i systemet. De som har ett jobb, eller i varje fall har haft ett.

Jag är principiellt för en enhetlig grundförsäkring. Jag tycker inte om konstiga systemfel, jag vill inte ha någon som fastnar mellan stolarna. Men även ur ett helt själviskt perspektiv är jag för. Är både trött och omotiverad just nu. Ändå har jag snittat  en jobbintervju i veckan den senaste månaden. Inte bara arbetsförmedlingen, utan studievägledare över hela Lund har bett om att få behålla mina CVn som visningsexemplar!

Med andra ord är jag ambitiös, och borde inte samhället belöna den ambitionen? Det är väl mycket bättre att betala dig för vad du gör, än för vad du gjorde för någonting för sex månader sedan?

En A-kassa för alla (eller i varje fall för arbetssökande) skulle inte bara leda till ökad jobbsökande, det skulle också leda till ökat sparande, och att folk har råd med långsiktiga investeringar (resor till annan ort, ny lägenhet, m.m) för att långsiktigt säkra sin egen försörjning!

Well, om alla fungerade som jag i varje fall !

Persistence...

Carolina Neurath skriver i gårdagens söndagskrönika om rekryteringsprocessen till landets bolagsstyrelser. Det jävliga, menar hon, är inte egentligen att män väljer män. Det är att de befintliga styrelserna bara rekryterar folk de känner till, och de som Står [...] utanför bolagens portar och viftar och ber om att få komma med i vilket styrelse som helst [...]. Vad börsbolagen borde göra, är att hitta de som verkligen är kompetenta, inte bara de som skriker högst.

För en gångs skull kommer jag inte att argumentera emot. Jag tycker verkligen världen borde fungera på det sättet. Det finns en väldigt fin tanke bakom det här tankesättet. Om du är duktig och gör vad du ska ska du helt enkelt få cred för det. Om man är snäll och duktig. Om man jobbar hårt. Om man gör vad man ska.

Det sorgliga är att ingenting verkar fungera på det sättet. Världen är inte rättvis, den är befolkad av småsinta, fördomsfulla idioter. Idioter som är livrädda för allt främmande, vare sig det är dina idéer, din bakgrund eller din utbildning det rör sig om.

Själva den grundläggande tanken bakom man ska få vad man förtjänar verkar vara att någon vet alla bra saker du gjort, någon stor, allsmäktig föräldrafigur som ser till att allting blir rätt igen Och det funkar inte så. De småsinta, fördomsfulla idioterna man har att göra med kunde knappast bry sig mindre. Det finns ingen som vet varför just du skulle vara bra. Ingen som förstår varför du skulle passa till posten.

Ingen förälder, ingen lärare.  Ingen valberedning och ingen rekryterare.

Om du inte har rätt bakgrund/kontakter blir det din uppgift att banka in i huvudet på folk varför just du är bra. Och ju mer originell och självständig du är (ju bättre du passar för rollen vill säga...), desto svårare kommer det antagligen att bli.

Du kan visst lyckas, även om du inte var med på förra golfrundan, även om du inte är någon styrelsen/valberedningen/rekryteraren känner till och/eller kan identifiera sig med. Men du måste vara väldigt stark i sådana fall. Och det tror jag gäller både för killar och tjejer.

Om högskoleprovet igen ^^

Right, internationella kvinnodagen idag. Vill egentligen inte skriva någonting negativt, kvinnor och tjejer kan visst ha stora problem, väl värda att tas på allvar. Men jag blir fortfarande förolämpad av själva ensidigheten, bristen på perspektiv i debatten.  I en artikel i DN idag uttalar sig Christina Cliffordsson, professor, och Leif Strandberg, utredare, om högskoleprovet. Denna gång är det antagningen till läkarprogrammet som är på tapeten:

"Andelen kvinnor som sökt till läkarutbildningen har legat runt 60 procent under de senaste fem åren. Trots det har lika många män som kvinnor tagits in."

Det här är ett rent faktafel. Andelen kvinnliga antagna på läkarprogrammet har överstigit de manliga med en till tre procent de senaste fem åren. Det verkar dessutom vara en siffra som ökar, läsåret 2010/11 var vi uppe i fyra procent. Anledningen till denna påstådda diskriminering sägs alltså vara högskoleprovet, och dess påstått könsförtryckande upplägg:

[F]orskningen visar att högskoleprovet gynnar svenska män ur socialgrupp 1. De gör provet i högre grad än kvinnor och gör det ofta flera gånger. Då lär de sig provets upplägg vilket ger utdelning i högre poäng, och fungerar som en genväg in på högskolan."

Jag blir bara trött när jag läser det här. Eftersom män i högre grad anstränger sig, skriver provet flera gånger och pluggar på gamla högskoleprov, skulle det då diskriminering när de även når högre resultat?

Det är inte bara en förolämpning mot de som verkligen ansträngt sig, det är även ett sätt att måla upp alla tjejer och kvinnor idag som viljelösa offer. Det är en verklighet jag bara inte kan tro på.

Principer

 Har ofta svårt för när man ska hävda sig, och när man egentligen ska låta bli. Ibland kan jag förstå meningen med att knipa käft och hålla med fast….det är en del av vad som gör mig speciell att jag  aldrig någonsin gått med på det där. Att jag inte håller med, har min egen åsikt, ifrågasätter och bygger min uppfattning själv. Att jag inte ger upp, att jag har min egen moral, och att jag följer den, come hell or high water.

Det är en styrka i allt jag gör. Politiskt, då jag faktiskt tror på någonting. Då jag har egna visioner och egna mål att sträva mot. Saker som inspirerar, ideal och principer jag aldrig tänker svika, aldrig för någon. En styrka akademiskt, då jag ständigt ifrågasätter.  Måste förstå. Jag måste bygga en egen bild av problemet. Slå sönder saken som förklaras i sina beståndsdelar. Se om jag kan bygga upp den igen. På mitt sätt. Så det är säkert jag förstår.

Därför blir jag väldigt rädd att överge allt det där. Mina principer, och den jag är. Bli en av alla andra, utan vare sig mål eller mening. Någon som inte vill någonting, någon som bara hänger på- För det är lätt att bryta en princip, men sedan när du väl gjort det blir det väldigt svårt att hitta tillbaks. 

Lose yourself

Lätt att förlora sig själv i en grupp, man blir så fokuserad på att vara till lags. Vad alla andra vill, vad alla andra känner för.Blir rent läskigt ibland. Särskilt om det finns någon där du bryr dig om du faktiskt vill imponera på. När du vill göra den personen till lags, att hon eller han ska se dig och tycka du är bra- Ge dig den där värmen och bekväftelsen som du mest av allt behöver.

Det är så lätt att göra för mycket, så lätt att ignorera sig själv. Fokusera på vad man vill tycka och känna, För att bli personen du vill och måste vara just då. Du blir inte lycklig när du är den personen, är inte dig själv. Gör ingenting du tänker, du bara flyter med. Passiv, intetsägande, menlös. Som om du inte finns till.

Har väldigt lätt för det. jag tror jag nått gränsen snart. Är inget sådan person, inte egentligen.  Har väldigt stark känsla av integritet och självständighet. Blir sur på mig själv när jag inte tar hänsyn till det, inte tar hänsyn till mig själv.  För det är först när du säger till som folk börjar ge dig det där som du vill. 

Det är först då du existerar. 

Om utbildningspolitik

Var på möte hos centern för någon månad sedan, med en ledamot för utbildningsutskottet. Han var bra på sitt jobb, han hade den där ogripbara närvaron du bara måste ha som bra politiker. Men framförallt var han väldigt ärlig om vad han tyckte om den svenska skoldebatten.

"Den svenska utbildningsdebatten är [CENSUR] antiintellektuell. Utbildningspolitik är väldigt komplicerat, det tar tid att utvärdera resultaten. Därför har den svenska debatten begränsat sig till teknikaliteter ingen egentligen kunde bry sig mindre om. RUT-avdrag för läxhjälp, eller betyg ett eller två år tidigare, jag vet ärligt talat inte om det spelar någon roll."

(fritt hågkommet)

Kan inte annat än att hålla med. Läst en rad debattartiklar nu på senare tid om huruvida gymnasiet borde bli obligatoriskt. Detta har följts av en rad, om möjligt ännu mer meningslösa artiklar angående antagningskraven.

Nuförtiden krävs godkänt i tolv olika ämnen för att bli antagen till ett teoretiskt program. Åtta till ett yrkesförberedande. Björklund vill behålla kraven, medan Ibraham Baylan och socialdemokraterna vill sänka dom, godkänt i åtta ämnen ska räcka.

På min tid var du tvungen att ha godkänt i tre ämnen för att börja ett yrkesförberedande program, sex för naturvetenskapligt och sju för samhällsvetenskapligt. Det spelade egentligen ingen roll. Det var många fler sökande än det fanns platser, och du var ändå tvungen att ha minst 160 meritpoäng för att exempelvis komma in på naturvetenskaplig linje. Hotell/Restaurang och hårfrisösprogrammet låg för övrigt betydligt högre än så - på uppåt 220 poäng.

Kunde Ibraham Baylan, samt vår förmodat liberala utbildningsminister, vara goda nog att låta marknadskrafterna sköta sitt, och ägna sin tid och energi åt någonting relevant?

Ang. mitt inlägg om nörderi

Jag träffade en tvättäkta (dator)nörd på Espresso House i Stockholm idag. Då det visade sig att samme nörd dessutom var invigd i Drakar och Demoner, bestämde jag mig genast visa mitt inlägg om nörderi. Han tyckte det var jävligt kul av någon anledning.

Han förklarade en av anledningarna:

”Det stämmer bra det där med jobberbjudanden. Det är sjukt, men det är sant.  Var ute med min kompis i småland en gång. Mitt ute i skogen på en fucking jävla fredagkväll. Vi diskuterade hur arbetsmarknaden egentligen såg ut för oss IT-människor. ’Så jävla lätt är det faktiskt inte’, kom vi efter ett tag fram till.

Helt plötsligt raglar en full jävla gubbe ut ur en buske någonstans och bligar närsynt på min kompis. ’Du, du kan datorer och sånt, du kan komma och jobba på vårt företag! Ring mig!’

Gubben gav oss sitt nummer och raglade sedan vidare ut i mörkret”