Principer

 Har ofta svårt för när man ska hävda sig, och när man egentligen ska låta bli. Ibland kan jag förstå meningen med att knipa käft och hålla med fast….det är en del av vad som gör mig speciell att jag  aldrig någonsin gått med på det där. Att jag inte håller med, har min egen åsikt, ifrågasätter och bygger min uppfattning själv. Att jag inte ger upp, att jag har min egen moral, och att jag följer den, come hell or high water.

Det är en styrka i allt jag gör. Politiskt, då jag faktiskt tror på någonting. Då jag har egna visioner och egna mål att sträva mot. Saker som inspirerar, ideal och principer jag aldrig tänker svika, aldrig för någon. En styrka akademiskt, då jag ständigt ifrågasätter.  Måste förstå. Jag måste bygga en egen bild av problemet. Slå sönder saken som förklaras i sina beståndsdelar. Se om jag kan bygga upp den igen. På mitt sätt. Så det är säkert jag förstår.

Därför blir jag väldigt rädd att överge allt det där. Mina principer, och den jag är. Bli en av alla andra, utan vare sig mål eller mening. Någon som inte vill någonting, någon som bara hänger på- För det är lätt att bryta en princip, men sedan när du väl gjort det blir det väldigt svårt att hitta tillbaks. 

Lose yourself

Lätt att förlora sig själv i en grupp, man blir så fokuserad på att vara till lags. Vad alla andra vill, vad alla andra känner för.Blir rent läskigt ibland. Särskilt om det finns någon där du bryr dig om du faktiskt vill imponera på. När du vill göra den personen till lags, att hon eller han ska se dig och tycka du är bra- Ge dig den där värmen och bekväftelsen som du mest av allt behöver.

Det är så lätt att göra för mycket, så lätt att ignorera sig själv. Fokusera på vad man vill tycka och känna, För att bli personen du vill och måste vara just då. Du blir inte lycklig när du är den personen, är inte dig själv. Gör ingenting du tänker, du bara flyter med. Passiv, intetsägande, menlös. Som om du inte finns till.

Har väldigt lätt för det. jag tror jag nått gränsen snart. Är inget sådan person, inte egentligen.  Har väldigt stark känsla av integritet och självständighet. Blir sur på mig själv när jag inte tar hänsyn till det, inte tar hänsyn till mig själv.  För det är först när du säger till som folk börjar ge dig det där som du vill. 

Det är först då du existerar. 

Om utbildningspolitik

Var på möte hos centern för någon månad sedan, med en ledamot för utbildningsutskottet. Han var bra på sitt jobb, han hade den där ogripbara närvaron du bara måste ha som bra politiker. Men framförallt var han väldigt ärlig om vad han tyckte om den svenska skoldebatten.

"Den svenska utbildningsdebatten är [CENSUR] antiintellektuell. Utbildningspolitik är väldigt komplicerat, det tar tid att utvärdera resultaten. Därför har den svenska debatten begränsat sig till teknikaliteter ingen egentligen kunde bry sig mindre om. RUT-avdrag för läxhjälp, eller betyg ett eller två år tidigare, jag vet ärligt talat inte om det spelar någon roll."

(fritt hågkommet)

Kan inte annat än att hålla med. Läst en rad debattartiklar nu på senare tid om huruvida gymnasiet borde bli obligatoriskt. Detta har följts av en rad, om möjligt ännu mer meningslösa artiklar angående antagningskraven.

Nuförtiden krävs godkänt i tolv olika ämnen för att bli antagen till ett teoretiskt program. Åtta till ett yrkesförberedande. Björklund vill behålla kraven, medan Ibraham Baylan och socialdemokraterna vill sänka dom, godkänt i åtta ämnen ska räcka.

På min tid var du tvungen att ha godkänt i tre ämnen för att börja ett yrkesförberedande program, sex för naturvetenskapligt och sju för samhällsvetenskapligt. Det spelade egentligen ingen roll. Det var många fler sökande än det fanns platser, och du var ändå tvungen att ha minst 160 meritpoäng för att exempelvis komma in på naturvetenskaplig linje. Hotell/Restaurang och hårfrisösprogrammet låg för övrigt betydligt högre än så - på uppåt 220 poäng.

Kunde Ibraham Baylan, samt vår förmodat liberala utbildningsminister, vara goda nog att låta marknadskrafterna sköta sitt, och ägna sin tid och energi åt någonting relevant?

Ang. mitt inlägg om nörderi

Jag träffade en tvättäkta (dator)nörd på Espresso House i Stockholm idag. Då det visade sig att samme nörd dessutom var invigd i Drakar och Demoner, bestämde jag mig genast visa mitt inlägg om nörderi. Han tyckte det var jävligt kul av någon anledning.

Han förklarade en av anledningarna:

”Det stämmer bra det där med jobberbjudanden. Det är sjukt, men det är sant.  Var ute med min kompis i småland en gång. Mitt ute i skogen på en fucking jävla fredagkväll. Vi diskuterade hur arbetsmarknaden egentligen såg ut för oss IT-människor. ’Så jävla lätt är det faktiskt inte’, kom vi efter ett tag fram till.

Helt plötsligt raglar en full jävla gubbe ut ur en buske någonstans och bligar närsynt på min kompis. ’Du, du kan datorer och sånt, du kan komma och jobba på vårt företag! Ring mig!’

Gubben gav oss sitt nummer och raglade sedan vidare ut i mörkret”

Lite ödmjukhet?

Jag satt på nomineringsmöte idag. Mannen (hädanefter benämnd M) på toppen av listan bestämde sig efter en längre monolog från att avstå sin plats. Han ville vi skulle stryka hans namn, och ersätta hans namn med bästa kompisens.

En kvinna (hädanefter benmänd K), i gruppen började då protestera.

"Är det viktigt vi har en man på första plats? Jag vill påpeka vi har en kvinna på nummer två,  det är valkommitténs förslag, och jag skulle föreslå att vi följer det, och flyttar upp henne om M nu inte längre vill ställa upp."

Min ryggradsreflex tvingade mig genast att opponera mig, eller åtminstone att begära ett förtydligande. hunnit bli hjärtligt trött på detta eviga offertänk.

"Vi ska ju faktiskt inte besluta om kandidaternas rangordning förrän i punkt 17? Det måste väl betyda att kandidaterna ”inte” står i någon form av preferensordning just nu?  Att frågan om i vilken ordning kandidaterna står då blir rätt onödig?"

Så var, enligt ordföranden, inte fallet.

"Jo, ordningen kandidaterna står i motsvarar faktiskt valkommitténs rangordning av kandidaterna. Det är den vi kommer avslå eller bekräfta på punkt 17."

Ouch.

Kände ärligt talat inte till någon av kandidaterna…men jag litade på valkommittén. De hade efter en förhoppningsvis opartisk bedömning satt kvinnan på andra plats. De hade efter samma bedömning satt M’s kompis först på plats sju.

Enligt den, ytterst begränsade, information jag hade till mitt förfogande, måste således kvinnan vara mycket mer kvalificerad. Jag tror både på objektivitet och självdistans. Så, jag fick faktiskt ge K rätt i detta fallet. jag röstade på hennes linje,  och det var lyckligtvis den som också vann senare.

Prostitution och Låtsasfeminister

Kristin Lundell yrar på SvD idag om det allestädes bubblande kvinnohatet i Sverige. Hon pratar först om prostitution, går sedan över till Top Model i Tv3 (???) och verkar till slut landa någonstans bland gruppvåldtäkter och strukturellt kvinnoförtryck.

Jag tänker uppehålla mig lite vid prostitution, någonting Lundell verkar ogilla skarpt. Vad är det egentligen som är problemet?

Ja, det är en jävligt känslig grej att jobba med kroppen och sexualiteten som arbetsredskap. Det är många som inte klarar av det. Du måste ha en stark känsla för integritet. Känna dina egna gränser, kunna säga ifrån. Göra ditt jobb utan att göra våld på dig själv. Det är svårt. Vet själv med mig att jag aldrig skulle klara av det. Men....vet ni vad? Det där är faktiskt inget argument.

Jag kan inte utgå från att alla fungerar som jag själv, att de skulle ha samma gränser, eller att de skulle påverkas på samma sätt. Det skulle vara jävligt förmätet av mig att bara anta en sådan sak. På samma sätt som en inbiten sexualliberal inte ska basunera ut att polygami är den enda rätta vägen, inte bara för honom/henne, utan för alla andra också.

Politik ska inte baseras på dogmer, på vad vi tycker att alla andra borde känna och tycka för någonting, om de ändå bara kunde se ljuset.

Politik ska bygga på öppenhet, respekt och på en jävligt stor ödmjukhet för hur världen faktiskt fungerar, och för hur människorna i den själva väljer att leva sina liv!

Konversation

Jag: Så vad [inom ämnet]är du mest intresserad av?

Hon:Sociala maktrelationer är väldigt intressant.

Jag: Funderat på en avhandling om typ kvinnans sociala makt, tror det behövs..

Hon: Sett till den svenska idéhistorien  skulle du nog knappast vara originell med ett sådant upplägg...

Jag: Jaha, det finns alltså redan material jag kan gräva i?

Hon: Ja, folk har väl kommit med sådant här ända sedan sjuttiotalet?

Jag: Jaha, vilka då?

Hon: Alla andra vita kränkta män.

Det var en fin vändning. Får erkänna det.

Men blir ändå väldigt desilusionerad av själva förmätenheten, av oviljan att förstå. Det här är precis vad jag skrev om i förra inlägget. För att debatten ska komma framåt måste man inse att det finns flera sidor av den. Att alla har nackdelar och privilegier, att alla åsikter förtjänar att komma till tals och tas på allvar.

Men men, kan inte vara hur emodepressiva som helst!


First they ignore you
Then they ridicule you
Then they fight you
Then you win
                            -Mahatma Ghandi