När jag läste statsvetenskap kände jag mig ofta mycket förvirrad, vad var egentligen det konkreta värdet med kursen, vad exakt var det man kunde arbeta med?
Kursbeskrivningens snömos om "bred arbetsmarknad" är ärligt talat rätt svår att ta på allvar, jag kommer därför dela av mig av mina personliga erfarenheter.
Det finns mycket få specifika statsvetenskapliga färdigheter, man bör istället se utbildningen som någon typ av varumärke. Statsvetare klumpas ofta ihop med jurister, det finns ett skäl till det. Båda typer av akademiker bryr sig om lagens bakomliggande principer, flummiga koncept såsom rättssäkerhet, offentlighetsprincpiper och förvaltningsetiska pyramiden.
Statsvetare har rykte om sig att vara speciella. Jurist kan man bli av rena karriärsskäl, även om idealister finns. Statsvetare har dock ofta valt sin utbildning enbart med idealism och samhälls-intresse som grund, de är därför långt mer intresserade av ovan nämnda onödigheter, och sannolikt mycket mer besvärliga än de annars så konformistiska juristerna.
Det kan man klart se som en nackdel men....sanningen är att sådana människor behövs på flera myndigheter, det måste finnas människor som tror på rättsstatens principer och i görligaste mån ser till att de tillämpas.
Har man inte det blir det enkelt att bortse från otrevliga lagar och principer, om inte annat så av ren bekvämlighet, det är olyckligtvis så förvaltningen fungerar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar