Jag har alltså kommit in på psykologprogrammet just nu, som var mitt förstahandsval. God knows jag skulle behöva lite jävla egenterapi. Men jag har samtidigt värsta beslutsångesten just nu, är det rätt?
Och jag kan itne låta bli att bli så jvla sur över att jag ö.h.t måste göra det här valet. Jag menar, det enda jag begär är ett sunkigt jävla deltidsjobb, McDonalds here I come! Har letat med ljus och lykta i över tre år nu, ska det vara så jävla svårt?
Det vore en sak om det fanns något sakligt skäl men....det gör det inte. Jag har sett vanligt folk jobba och jag vet hur tröga och oengagerade de är....vill inte vara där, vill inte bry sig, till varje pris undvika att tänka själva.
Jag lär mig snabbt, jag bryr mig, jag gör mer än vad som krävs. Är punktlig, pålitlig, trevlig till förbannelse.
Och jag har typ tolv referenser som kan intyga det.
Jag är en arbetsgivares våta jävla dröm!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar