Gränser

Känner en tjej som heter K. Hon har nog redan från början varit osäker på sig själv. Sedan har hon förstärkt det genom att plugga genus och sociologi. Fått lära sig det inte finns några regler, inga normer. Inget sant jag att erkänna och respektera. Fått lära sig motarbeta och ifrågasätta det lilla hon faktiskt visste var sant.

Hon kan inte fungera riktigt normalt. Hon stannade i mitten av trappuppgången en gång med en i det närmaste existensiell ångest. Skulle hon verkligen gå ner? Kanske hon inte "ville" det, kunde hon verkligen vara "säker"? Kanske skulle hon ta och sätta sig ner i trappan istället och meditera. liksom tänka på saken?

Förklarade lugnt och sakligt för henne att hon faktiskt borde gå ut. Om inte annat för hennes kompis som hon ringt för fem minuter sedan stod och väntade på henne. Hon gillar det. Trygghet. Att någon berättar för henne hur det "är". Så hon slipper tänka. Slipper ifrågasätta. Antar jag själv är lite likadan...fast K är extrem.

Hade henne på rummet en dag och hånglade lite med henne. Hade varit intresserade båda två, ett bra tag misstänker jag. Tänker tillbaks på det ibland. Men mår lite dåligt när jag gör det. Känner jag liksom bryter mot en princip...Hon skulle göra vad som helst, bara du var lugn, pedagogisk och bestämd när du berättade för henne. Hon skulle varken kunna samla sig eller må dåligt förrän efteråt....jag vet litegrann hur det där känns.