Jag och Sängdahl fick eget rum, Studio 54, som byggnaden kallades. Vi hade
samma livsfilosofi, med minimala tvättbyten, långa filmkvällar, och en hälsosam
rädsla för okristliga nymodigheter, såsom
Tvååhl och Watti’n. Vi delade en
fascination, för alltifrån BDSM till allmänt nörderi. En gång fick vi ett
rosenkindat gruppbefäl att fly hals över huvudet från köket.
Vi delade också, enligt uppgift, ”ett riktigt
sjukt jävla sinne för humor”. Och till följd av allt detta, så blev vi också
lämnade ifred av resten av plutonen. En situation, som passade båda parter alldeles
utmärkt.
Efter en sex timmars filmkväll kom vi, på okänt sätt in på
följande diskussion:
”Men om klonar
skiten och säljer det till mindre bemedlade? Transplanterar?”
”Enter Rövhåhrskliniken?”
”We’re so gonna get famous!”
”Byta namn också, bli
snuskigt rik!af Röfvenhååhr?”
“Leopold von Aarselschägg! There we have it!”
Funderar fortfarande på några av ideerna. Kan se mig själv
på ett skivomslag. I svart lackväst. Röd i ansiktet. Till massornas vrål
sjunker vi hatisk,samhällsomstörtande metal. Mot samhället. Mot moralen, mot pungsvett. Mot allt
.
En kultförklarat debutskiva, med fet röd text mot svart
bakgrund
Rövhårskliniken
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar