lördag 22 februari 2014

Om blind tro

Min mormor var född på...1900-talets början någon gång. Hon kom från Norge, och hon hann uppleva båda världskrigen. Vid ett tillfälle blev en bro sprängd av några norska partisaner, medan oklart antal nazister passerade.

Vet inte vilka det var, vet inte vad de gjorde där, eller ens vet bara om det som mamma återberättat.

Att en av soldaterna, indränkt i brinnande olja, förtvivlat började ropa på hjälp.

Inte från Gud. Från Hitler. Han bönföll Den Stora Führern att nedstiga från himlen och komma och hjälpa honom. Kunde riktigt se det famför mig.

"Mein Führer, rette mich!"

Det gjorde intryck på mig. Hur mycket du än vill tro, hur mycket du än brinner för din ideologi..så har du alltid ett ansvar att ifrågasätta. Att alltid tänka själv.

Blir än idag vagt illamående av vissa hymner/lovsånger:

Min Jesus, min herre, Gud det finns ingen som du.
Min lovsång jag ger till dig, mer och mer förundrad av din kärleks djup.
[...]Forma min dag, mitt liv och mitt jag, för alltid vill jag tillbe dig. 

-Ropa till Gud

I alla tider har väl skolbarn fått föra sådant här. Sjunga om Store Ledaren, hans kärleksfulla väsen. Och folkets ovillkorliga lojalitet. Det gör än idag....i Nordkorea.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar