fredag 10 augusti 2012

The Rose (något emo)

It's the heart, afraid of breaking, that never, learns to dance. And the dream, afraid of wakening, that never, takes the chance. It's the one who won't be taken, who cannot seem to give, and the soul, afraid of dying, who never, learns to live.

'Cause the night, has been too lonely, and the road, has been too long. And you think, that love is only, for the lucky and the strong. Just remember in the winter, far beneath, the bitter snows. Lies the seed, that with the sun's love, in the spring, becomes the rose.

-The Rose, 

Gillar själva budskapet i den här låten. Gillar analysera poesi över huvud taget. Den liksom beskriver att den som aldrig vågar riskera sina känslor/sitt självförtroende genom att sticka ut kommer aldrig heller att få uppleva livet fullt ut.

Den går vidare med att beskriva hur den som aldrig blir sedd och inte får kärlek skrumpnar ihop, blir oförmögen både till att ge och att få. Och att det är lätt att tappa hoppet, att det aldrig är för sent, att vem som helst kan leva upp när de väl får den kärlek och bekräftelse de längtat efter.

Okej, lite väl emo kanske, och lite fatalistiskt, uppmanar inte folk att ta tag i saker själv men...

Jag tycker ändå om det grundläggande budskapet. Håll ut, det ser mörkt ut, jävligt hopplöst, men det finns en ljusning. Du kan få känna den där samhörigheten, du kan få leva upp igen.

Det är aldrig för sent.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar