Politisk korrekthet...

[...]och...liksom...alltså..jag behöver..jag känner inte att jag har ett behov av att vara politiskt korrekt och behaga alla liksom, så att ingen känner sig krängt alltså....det är inte bra om någon känner sig kränkt men...alltså samtidigt lite så skit samma, jag orkar inte...sitta här och bara "vissa", "många", "kanske", "lite"...

-Från barnaministeriets inslag om den feministiska systerskapskören, inslaget återfinnes här.

Vad jag reagerar på i det här inslaget är nog…själva liknöjdheten på något sätt.

Varje gång jag kritiserar tjejer eller feminism är jag jävligt noga med att det bara är vissa feminister och vissa tjejer som det gäller. Det är min delvis feministiska uppfostran som fått mig att tänka så. Den sitter djupt. Du kränker aldrig en tjej, objektifierar henne aldrig, behandlar henne aldrig som en kvinna i stället för en egen individ….det är bara fel.

Och jag blir bara så trött på människor som tror de kan säga någonting om hur andra ska vara/bete sig, för att sedan inte ens försöka leva efter det själv!

Det är hyckleri, och jag har noll och ingen respekt för det. Vill du att andra ska följa en uppsättning regler har du också en skyldighet att göra det själv. Om reglerna/ideologin visar sig för svår att följa är det inte ett tecken på att människan är svag, att det är sådant händer, osv osv....

Det är ett tecken på att ideologin/regeluppsättningen är felaktig och måste förändras! Du kan inte gå omkring och göra reklam för en livsstil/ett sätt att vara om du samtidigt vet att det inte fungerar, det funkar bara inte så.