Från dagens föreläsning:
Abort gjordes lagligt i Sverige 1938, men först gick bara
att få tillstånd vid särskilda skäl. Vid incest eller våldtäkt, eller om
kvinnans liv var i fara. Men 1946 förändrades lagen, man kunde nu söka på även
sociala skäl. Om det fanns skäl att tro att graviditeten kunde påverka kvinnans
materiella eller sociala situation åt det sämre.
Tanken var god, men läkarkåren vid tiden var mangrannt mot
abort. Ansökan var dessutom tvungen att godkännas av först en gynekolog, och
sedan en psykiatriker, efter att först blivit processad av socialtjänsten. Läkarna ställde sig typiskt sett negativa, och
kvinnans skäl bedömdes ofta som mindre trovärdiga. I tveksamma fall, var praxis
att först ge avslag, och invänta ”avslagssvar”. Ett positivt sådant var samma
sak som ett självmordsförsök
från kvinnans sida. Först då kunde tillstånd beviljas. Praxis liberaliserades
efter hand, i takt med att läkarnas moraluppfattning förändrades. En riktig
ändring kunde dock inte ses förrän femton år senare, i början på sextiotalet.
De flesta abortförespråkare på denna tiden var män, de var unga liberaler och socialister, som såg abort som
en fråga om frihet. Att själv
få bestämma över den egna kroppen. Ett praktexempel var FPU:aren Hans Nestius, som även var
redaktör för tidningen Ung Liberal. Nestius förmedlade kontakter med läkare i
Polen, till över tusen svenska
kvinnor.
Nestius blev sedemera gripen, och hotad med rättegång. I
likhet med dagens moralprofeter, ville man även åtala de kvinnor, som begått
moraliskt tvivelaktiga akter i utlandet. I detta fall abort. Det blev folkstorm
med krav på folkomröstning. En situation som var politiskt ohållbar, i
synnerhet för den sittande socialdemokratiska regeringen.
Situationen desarmerades genom en mindre sensation i svensk
rättshistoria. Samtliga tusentalet kvinnor, med Hans Nestius i tiden, blev
benådade av kungen, på förhand!
Nästan för bra för att vara sant. Läs mer här:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar