Dryga jobbfanskap

Gick över med vilsen tant igår till andra avdelningen. Väl där ser jag farbror B krypa runt på golvet. Jag ogillar skarpt att gå över någons gräns, men misstänkte B kanske inte kröp runt därnere just av fri vilja.

"Har du ramlat B, vill du komma upp?"

"Jag leker låtsasleken, på riktigt!", säger B argt och kryper vidare.

Jaha, det hjälpte ju.....jävligt mycket. Or not.

Ser mig förgäves om efter ordinarie personal. De verkade dock ha gått upp i rök, lagom nu till frukostrasten. Stod och övervägde var de kunde tänkas ha gömt sig någonstans, då plötsligt L, boendets sjuksköterska dyker upp bakom mig.

"Vad gorrr do, varforr du inte säga till? Du vända, du vända!"

Försöker förgäves dechiffrera andra delen av budskapet. Vända någon? Vem fan då?  Ger till slut upp och bestämmer mig ignorera detta tills vidare. Jag hjälper L att sätta B upp i rullstolen, innan jag återvänder till min surt förvärvade frukost. Finns ingenting kvar att göra, och jag avskyr att stå och vela.

Efter fem minuter kommer L in. Han tittar allvarsamt på mig, går långsamt fram, och lutar sig framåt över bordet. Han pratar långsamt och tålmodigt, barnspråk liksom.

"serr du någgon på golvet, så gårrr du inte in och vända. vi gorra inte så".

Han fick det alltså att framstå som om jag inte bara dröjt att ta rätt beslut, utan att jag dessutom skitit i B, och gått raka vägen tillbaks till frukosten. Detta dessutom inför två medarbetare och avdelningschefen.

That kinda fucked me up.

Inte nog med de rent personliga aspekterna, det skulle i och för sig vara illa nog. Stört mig på detta i två dagar nu, jag måste stå ut på stället flera veckor till.  Men dessutom kommer jag antagligen få en dålig jävla referens, om jag tar det så kallat schyssta alternativet, och bara låter det här passera.

Drygt värre alltså. Ska försöka ta ett snack om det här, tonvikt alltså på försöka.