Om svenska arbetsmarknaden

Det borde finnas en plats för oss som inte vet vi vill. Som bara vill ha en klipphylla att vila ut på, i väntan på nästa steg.

Någonting.

Vårdbiträde, Brevbärare. Stekare på McDonalds.

För ett vikariat som lärare, ska du ha två referenser, minst två referenspersoner som sett dig jobba med barn och ungdomar. Du ska i praktiken antingen gått barn- och fritidsprogrammet på gymnasiet...det eller gå lärarprogrammet. För ett deltidsjobb som brevbärare, krävs tidigare erfarenhet. För ett deltidsjobb som världens hemskaste jobb, telefonförsäljare, ska du helst redan veta vad du vill, gå ett program och sedan kunna binda upp dig i en period om minst arton månader.

Finns inga jobb kvar där folk bara anställer, och håller käft så länge du sköter ditt jobb? Någon som låter dig vara ifred, och faktiskt inte lägger sig i vad du gör eller hur du väljer att leva ditt liv?

Allt känns så jävla instängt nuförtiden. Man låser fast folk i sina valen de gjorde i sextonårsåldern. Vilket program de gick, vilket som var deras första praktik.

Det kommer bli värre. Nu har vi bara krav på tidigare erfarenhet, något som strängt talat går att få, med lite nepotism och välplacerade kontakter.

Snart kommer krav på sex månaders lärlingsutbildning.