Det finns ju bevisligen dålig feminism därute. Förrutom nutcases såsom Valerie Solanas, så är det bara att peka på raden av transfobiska radikalfeminister. Eller på den moralistiska feministiska vänstern, med Rosanna Dinamarca i spetsen. För att då inte tala om otalet skrämmande manliga feminister, som t.ex Johan Ehrenberg och Alexander Pettersson.
Min fråga blir då, vad är det som skiljer en vettig/hälsosam feminism från de bevisligen konstiga avarter som existerar?
Har verkligen försök hitta en vettig inriktning, inte bara en, utan flertalet gånger. Jag har dock nästan uteslutande blivit besviken (läs här, här och här). Kommer därför spalta upp min önskelista, på vad jag menar skulle utgöra en bra och en vettig feminism:
-En vettig/bra feminism gör skillnad på sak och person. Den förstår att män och kvinnor har olika perspektiv. Dess utövare förmår därför ta berättigad kritik, eller i varje fall inte tolka alla former av kritik som "patriarkalt förtryck", alternativt ett angrepp på deras identitet, och allt vad de står för.
-En vettig/bra feminism tar hänsyn även till kvinnors (för att inte säga feministers) makt, och mäns underordning, där den analysen är relevant. Dess utövare vet om sin egen makt, och förmår dessutom utöva den på ett hänsynsfullt och ansvarsfullt sätt.
-En vettig/bra feminism innehåller inga ouppnåeliga ideal, och gör inte skillnad på retorik och praktik. I det fallet de två skiljer sig, och t.o.m förväntas göra det, ska detta tydligt framgå i principprogram eller liknande.
-En vettig/bra feminism är konsekvent, och medverkar inte själv till att framställa kvinnor som extra goda/skyddsvärda (dvs när idealisering faktiskt ses som någonting negativt), eller för den delen män/manlighet som någonting dåligt el. destruktivt.
-En vettig/bra feminism inser att alla normer bör kritiseras, det inkluderar normen att alla normer skall kritiseras. Den inser att frihet varken kan ligga i att tvångsmässigt följa alla normer, eller att tvångsmässigt behöva bryta mot dom. Frihet ligger just i vetskapen att det finns ett val, och i förmågan att göra det valet.
-En vettig/bra feminism uppmanar inte till kollektiv skuld, och inte heller till kollektiv manlig självutplåning. I det fall män väntas ta ett särskilt ansvar, skall det tydligt framgå vilka män som berörs (och vilka som inte gör det). Det bör även framgå exakt på vad sätt, och i vilken utsträckning det ansvaret förväntas tas. Ovanstående bör illustreras med exempel.
-En vettig/bra feminism har en i grunden positiv inställning till all (dvs även manlig) sexualitet. Den är inser att både killens (för det mesta aktiva), och tjejens (för det mesta passiva) roll kan ha nackdelar, och att båda är lika fel att skuldbelägga. I det fallet mäns roll faktiskt måste kritiseras, bör kritiken framföras som i ovanstående stycke, det bör dessutom kompletteras med positiva motexempel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar