Jag har i tre-fyra dagars tid haft en diskussion på Flashback, med anledning av förrförra inlägget. Det har varit rätt utmattande, och verkar ha nått vägs ände nu. Det verkar finnas en väldigt stor ovilja att förstå hos många feminister. Antagligen, som jag skrivit om tidigare, för att de inte känner till vilken makt de faktiskt har, och därför inte ser sig ha något ansvar för hur de använder den.
Men, hursomhelst, är det någonting jag faktiskt kommit fram till efter allt det här?
Feminismen är ingen ideologi jag kan leva efter. Den har aldrig varit utformad som en uppförandekod, utan som en teoretisk och ideologisk modell för att förklara kvinnors problem. Den befinner sig alldeles för långt från killars, och ofta också tjejers vardagliga situation, för att den ens på något sätt ska kunna fungera som praktisk vägledning.
Jag kan inte ändra feminismen så att den blir bra. Så att den ser sina egna begränsningar. Tar hänsyn till killars/mäns situation, och till sitt eget inflytande på killars och tjejers situation. Inte utan en massiv folkbildningsinsats, tjugo års arbete och en välfungerande organisation i ryggen. Jag skulle kunna göra det, men just nu känns mitt eget liv mycket viktigare.
Och där är feminismen ingenting att ha. Det är intuition jag måste förlita mig på, inte ideologi. Det är magkänslan jag måste lära mig lita på, oavsett vad som är politiskt korrekt, och vad nu någon annan innan råka tänka och tycka om situationen. Funkar det för mig, så funkar det.
End of story.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar