På statsvetenskap idag i Uppsala.
Stormade in på seminariet, lade fram mitt case och bad eventuella meningsmotståndare dra åt helvete.
Jag kan ha snäst av någon rätt hårt.
Hade riktigt brandtal förberett, jag kunde inte bry mig mindre om någon klassade detta som statsvetenskap, sociologi eller fucking jävla arkeologi. Redan läst allt jag behövt för terminen. Jag kunde bli underkänd på hela kursen, och var beredd att göra det, bara för att få skriva vad jag ville. Jag kunde i sådana bara dansat tillbaks till läkarprogrammet, med uppdraget slutfört.
Ville alltså på B-nivån i statsvetenskap skriva en uppsats på temat "kvinnans makt över tanken, moralen och sexualiteten". Men jag blev motarbetad, både av handledare och killen jag var tvungen att arbeta med. Jag föll för trycket, och mådde väldigt dåligt av det. Det här var liksom någonting jag behövde skriva just då, för att Komma Vidare. Var plågsamt bara att läsa metodboken, att se alla uppslag jag aldrig skulle kunna använda. Började ärligt talat få visioner om min metoddel (åtföljt av euforiska lyckokänslor) under sista tiden jag var på läkarprogrammet.
....And then I knew it had gone too far.
Efter förra delkursen hade jag målat upp en bild av universitetet som en i stort sett förtryckande organisation, där alla egna tankar och idéer motarbetades, om de inte föll i linje med Vad som Hörde till Saken. Det var allvar som jag skrivit i mitt brandtal, jag skulle varit beredd att faila kursen för att få välja min inriktning själv, för att på något sätt kunna få closure.
Men det verkar förhoppningsvis i varje fall vara obefogat, i varje fall vad gäller Uppsala. Seminariekillen tyckte mest det verkade provocerande (på ett bra sätt) och intressant.
Möjligt jag nu verkar speedad/hoppig/manisk, det är antagligen då för att jag är speedad/hoppig/manisk. Men jag tror det är bäst att i sådana fall erkänna det, agera på det och se vart det leder någonstans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar