När tjejer tänker på sex och jämställdhet tror de det viktigaste är att inte bli kränkt. Att inte bli behandlad på ett sätt som inte känns okej, att främst killar inte ska ta på-, säga- eller göra någonting som känns fel. Det här har gått igen i den allmänna debatten och i princip all i sexualundervisning jag någonsin kommit i kontakt med. Antagligen då de flesta som intresserat sig med sådana här frågor har varit just tjejer. Man verkar helt enkelt tro att killar och tjejer måste få höra ungefär samma saker. Ingen ska behöva utsättas för skit som inte känns okej helt enkelt, ingen ska någonsin behöva känna sig kränkt.
Det är en viktig poäng, många utsatta killar blir inte alls uppmärksammade i den grad som behövs. Men för merparten av alla killar är det inte det som är problemet. Problemet är knappast att få sig ett nyp i rumpan och känna sig kränkt.
Det är att "ge" uppmärksamhet som är det svåra, att göra det, på ett sätt som kan vara oönskat, att våga ta risken att såra någon, att göra någonting fel. Att ta det ansvaret, att be om ursäkt efteråt, och att ändå varje gång det behövs kunna samla ihop sig själv och våga ta den risken.
För det är det som förväntas, det är killarna som måste ta det ansvaret. Det är svårt, jobbigt och ångestfyllt ibland. Och det blir knappast lättare när hela samhället nästan skriker åt dom att de inte får göra fel. Jag tycker det är en felaktig utgångspunkt…vi kan inte bara ha en diskussion om att ingen någonsin ska bli kränkt, folk kommer att bli kränkta. thats life..
Vad vi kan göra är att istället föra en diskussion om var gränserna verkligen går. En ärlig diskussion om vad som är rätt, vad som är fel, och vad som är jävligt fräckt och utmanande, men som inte nödvändigtvis måste vara fel..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar