Aggro

Kommer nyss från....ett inte särdeles givnde möte med min handledare.

Jag ville först skriva om kvinnans sociala makt (medelst intervjuundersökningar!) men det gick inte hem. Efter mkt om och men gick jag med på att skriva om politiska ungdomsförbund, typ om centralisering coh medlemsengagemang (Om du inte har rätt att göra "något" som enskild medlem, varför ska du då engagera dig?)

Men killen (och tjejen, även hon medskyldig) är fast besluten att inte låta något som helst inslag av kreativt tänkande smita förbi, för om vi skriver någonting som ngt handledaren inte är insatt i blir det liksom jobbigt, och då vet dom inte hur dom ska hantera det.

Blir man trött? Är det ett under att svensk (och internationell också för den delen) samhällsvetenskap verkar ha stått och stampat på samma jävla punkt ända sedan fucking jävla sjuttiotalet?

Jag pallar inte med det här. Jag vet att jag egentligen inte är tillräckligt engagerad för att bry mig men...om jag INTE engagerar mig och gör något vettigt av det kommer det bara att bli ÄNNU jobbigare och jävligare.

Jag vill inte skriva en uppsats jag varken tror på eller är intresserad av.

Not again