Lite ödmjukhet?

Jag satt på nomineringsmöte idag. Mannen (hädanefter benämnd M) på toppen av listan bestämde sig efter en längre monolog från att avstå sin plats. Han ville vi skulle stryka hans namn, och ersätta hans namn med bästa kompisens.

En kvinna (hädanefter benmänd K), i gruppen började då protestera.

"Är det viktigt vi har en man på första plats? Jag vill påpeka vi har en kvinna på nummer två,  det är valkommitténs förslag, och jag skulle föreslå att vi följer det, och flyttar upp henne om M nu inte längre vill ställa upp."

Min ryggradsreflex tvingade mig genast att opponera mig, eller åtminstone att begära ett förtydligande. hunnit bli hjärtligt trött på detta eviga offertänk.

"Vi ska ju faktiskt inte besluta om kandidaternas rangordning förrän i punkt 17? Det måste väl betyda att kandidaterna ”inte” står i någon form av preferensordning just nu?  Att frågan om i vilken ordning kandidaterna står då blir rätt onödig?"

Så var, enligt ordföranden, inte fallet.

"Jo, ordningen kandidaterna står i motsvarar faktiskt valkommitténs rangordning av kandidaterna. Det är den vi kommer avslå eller bekräfta på punkt 17."

Ouch.

Kände ärligt talat inte till någon av kandidaterna…men jag litade på valkommittén. De hade efter en förhoppningsvis opartisk bedömning satt kvinnan på andra plats. De hade efter samma bedömning satt M’s kompis först på plats sju.

Enligt den, ytterst begränsade, information jag hade till mitt förfogande, måste således kvinnan vara mycket mer kvalificerad. Jag tror både på objektivitet och självdistans. Så, jag fick faktiskt ge K rätt i detta fallet. jag röstade på hennes linje,  och det var lyckligtvis den som också vann senare.